Kategori: Lesbisk existens

En skriver en text om sina livsvillkor som lesbisk kvinna och så kommer en personer och ba ”men bi-/pansexuella då”. Det hela utmynnar i en diskussion om hur ”homofeminister” beter sig illa mot bisexuella, kanske rentav värre än heterofeminister!!!

Såhär: jag anser inte att det finns något sådant som ”monosexualitetsprivilegier” och jag anser inte att homosexuella har någon samhällelig makt att förtrycka bisexuella med. Jag inser såklart att homosexuella kan anspela på olika föreställningar om bisexuella för att hävda sig, vilket även bisexuella gör när de pratar om hur homosexuella människor ”är”, framställer det som att homosexuella skulle vara någon slags maktfaktor i samhället eller som att lesbiska kvinnor skulle förtrycka kvinnor som har relationer med män med någon slags butchmakt (ni vet, idén om att lesbiska är typ som män). Att marginaliserade grupper bråkar inbördes är inte likställt med det förtryck som utövas mot oss. På samma sätt som lesbiska kan bete sig illa mot bisexuella kan bisexuella bete sig illa mot lesbiska.

Idén att jag skulle ha någon slags skyldighet att ”inkludera” bisexuella när jag skriver om mina livsvillkor som lesbisk eller hur jag organiserar mig politiskt utifrån min position är absurd. Som lesbisk positionerar jag mig inte mot bisexuella utan mot heteronormen. När jag beskriver mitt liv som lesbisk handlar det om min position som marginaliserad gentemot heterosexualiteten, och därför ställer jag heterosexualitet och homosexualitet emot varandra. Det handlar om att jag anser att det är själva relationerna och förutsättningarna för dessa som är viktiga att kolla på. Vilka relationer premieras och vilka osynliggörs eller motarbetas? I detta samhälle finns det inga strukturella hinder för olikkönade relationer, men det finns gott om hinder för samkönade relationer. Det är liksom alltid däråt det pekar. Poängen är inte att alla ska vara ”monosexuella” utan att de ska vara heterosexuella eller åtminstone organisera sina liv heterosexuellt.

OM jag nu ska göra en sådan ”inkludering” som vissa vill att jag ska göra så anser jag att det är mer viktigt att kolla på vad en person har för relationer än hur denna definierar sig. En bisexuell person som lever i en olikkönad relation har heteroprivilegier i den betydelsen att relationen kommer att gynnas strukturellt. Patriarkatet vill att kvinnor och män ska leva i relationer med varandra, hela samhället är utformat för att gynna denna samlevnadsform och det gynnar även de bisexuella som lever i olikkönade relationer. Patriarkatet bryr sig om hur människor lever sina liv och skiter i identiteter. Samma person kommer också att utsättas för homofobi om den har en samkönad relation, precis som homosexuella personer i samkönade relationer gör! Det är nämligen inte så att våra relationer accepteras på något magiskt sätt, vi marginaliseras och osynliggörs också.

Jag noterar hur jag, sedan jag kom ut som lesbisk, har mötts av ett betydligt större krav på att ”inkludera” andra sexualiteter när jag skriver om saker. Det är intressant, för det kan väldigt lätt uppfattas som att en helt enkelt inte vill att lesbiska ska prata om sina livsvillkor.

Att en inte skriver ut ”bisexuella” när en skriver om normer kring sexualitet innebär inte att en inte anser att dessa finns. Syftet med mina texter är inte att alla ska känna sin medräknade jämt och ständigt, utan att försöka belysa vissa processer som skapar och bevarar patriarkal makt. En av dessa processer är det konstanta osynliggörandet och motarbetandet av relationer kvinnor emellan.

Tänkte att jag skulle svara på lite kommentarer!

Kanske är det inte detta du menar, men jag tänker att din text är problematisk i relation till folk som definierar sig som femme. Där är ju den klassiskt feminina estetiken/ klädseln osv många gånger ett politiskt ställningstagande= att visa på flera sätt att göra (i huvudsak) lesbisk/ queer. Vad jag vill säga -utan att vare sig sätta det ena eller det andra görandet mot varandra- är att jag tänker att det kan finnas något väldigt viktigt/ subversivt i att återta och problematisera görandet av femininitet.

Jag har ingenting emot ”femininitet” (har extremt svårt för det här begreppet men låt gå) och kan också se att det kan ha en subversiv potential. Det jag försöker problematisera är hur det ofta utmålas som om det sitter en massa butchflator och liksom förtrycker feminina kvinnor.

Det finns inget samhälleligt motstånd mot att som kvinna klä sig i kvinnlig kodade attribut, det är det jag försöker ringa in. Som kvinnan uppmuntras en till att vara ”feminin”. Därför tycker jag att det blir konstigt när kvinnor ska hävda sin rätt att vara det i feministiska rum.

Sedan tycker jag givetvis att vi ska jobba för att alla ska känna sig bekväma i rum som är menade att inkludera dem oavsett uttryck. Problemet i mina ögon är att den här typen av retorik ofta får direkt motsatt effekt, det blir istället de som klär sig maskulint som pekas ut. Det anspelar också ofta på vissa lesbofoba föreställningar om att lesbiska är ”manliga” kvinnor och därmed förtrycker ”feminina” kvinnor precis som män gör.

Ja fy fan…män som alltid klagar på kvinnor hur jobbiga/tjatiga/svartsjuka ”deras” flickvänner/kallar de ”regeringen” för att tjejerna bestämmer allt i relationen/att de inte vill ”släppa till” osv.

Plus att killar alltid snackar om att ”jamen tjejerna är ju känsligare än killar/de är kära på ett annat sätt än killar/killar vill ju bara ha sex, det är biologiskt…”

I så fall kan väl killarna bara göra tjejerna en tjänst och dra. För om det nu va så att de bara vill ha sexet kan en ju ligga runt. nää, de vill egentligen ha en flickvän för att hon blir just ”regeringen” dvs tar ansvar för allt hemma/deras vänskapskretsar/relationen/familjen osv. och killen kan bara sitta tillbaka o enjoy the ride så att säga för ärligt talat så har de ju ganska så gött men en flickvän som tar hand om livet åt dem…

Jag är ju gift med en man… >__< och varje dag ber jag honom ta känslomässigt ansvar i vår relation…haha och med det sagt betyder det ju att det ä’r JAG som tar det ansvaret eftersom att jag BER honom…the irony…om jag skulle sluta dalta honom och lägga av med allt ansvar hade relationen bara dött..

Känslan av att en själv är den som bär relationen tycker jag ofta är påtaglig i relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Jag har märkt att när jag slutat anstränga mig för att upprätthålla relationer med män så rinner de i regel ut i sanden. De har sällan något eget driv att ta tag i saken. De blir liksom förlamade. Jag tänker att det delvis har att göra med att de är rädda för att misslyckas. De är rädda för att erkänna att kvinnor har kompetenser som de själva inte har och som de är beroende av. Därför väljer de helt enkelt att inte försöka lösa problem som uppstår.

Jag tror också att det finns en aspekt av att inte vilja visa sig svag. Att lösa relationsproblem handlar ju ofta om att försöka kommunicera med den andra parten och be denna att göra saker för en och detta kräver ett visst mod. Att bli avvisad när en gör detta kan vara både smärtsamt och kränkande. En sätter sig liksom i en position där en kan bli förskjuten, och detta är helt enkelt jävligt obehagligt.

Som kvinna lever en ju ständigt med detta obehag, en är helt enkelt van vid att ens existens är kringskuren av vad män anser att en är värd. Män däremot är inte vana vid detta, och därför upplever dem det som mycket obehagligt att ta ansvar. Män vill ju egentligen att kvinnor ska ta kommando i relationer och vara ”regeringen”, helt enkelt för att det sätter dem i ett överläge. De kan välja att säga ja eller nej, de kan alltid avvisa kvinnans ansatser och det är jävligt bekvämt för dem. Jag tror inte att det bara handlar om ”ren” arbetsbelastning, utan det handlar till stor del om vem som visar sin svag och beroende i relationen.

Så himla sant. Tänker på det här så sjukt mycket. Känner mig så utnyttjad av allt mansprat som mina heterovänner för. Älskar mina vänner och vill vara där för dom men känner det precis som du beskriver, att de i slutändan väljer att leva genom sina manliga partners och inte genom mig eller andra viktiga kvinnor i vår närhet. Svårt att förhålla sig till detta tycker jag. Märker att jag börjar bry mig mindre om att fråga och stötta, vilket känns så fel på många sätt men också ett skydd, för känner ofta att jag inte orkar lyssna mer när det kokar av ilska inom mig. Statusen pojkvän eller familjemedlem tröttar personligen ut mig mer än statusen arbetskamrat, den är det svårare att välja bort. Vill därmed inte säga att kvinnor är helt fria att välja bort män i sitt liv, önskar bara att fler vågade, personligen mår jag så mycket bättre.

I mina ögon handlar det inte om huruvida kvinnor är fria att välja bort män eller inte utan hur en används som vän. Det som stör mig är inte att folk har relationer med män eller vill prata om dem, utan hur jag förväntas ställa upp och stötta dem i högre grad än vad de stöttar mig i mina relationer. Jag stör mig också på hur jag ska ändra inställning efter vad som passar dem för stunden. När de är sugna på manshat är det det jag förväntas ägna mig åt, när de däremot vill att någon ska bekräfta deras relation är jag osysterlig om jag inte gör det.

Givetvis är det viktigt att stötta kvinnor, detta säger jag på intet sätt emot. Men det är också viktigt att fundera på hur detta systraskap ser ut och vilka syften det tjänar.

För mig är det viktigaste att upprätthålla min integritet när jag stöttar folk. Jag pratar gärna med kvinnor om deras relationer med män, men inte utifrån premissen att jag ska bekräfta kvinnan i att allting är okej, vilket jag ofta upplever är vad som förväntas av mig.

Jag har haft problem med den biten med ”att känna mig som man” då jag inte vetat riktigt hur jag ska kunna begära kvinnor från ett annat perspektiv än ”the male gaze”. Det har gjort att jag känt mig så äcklig varje gång jag åtrått en kvinna, som en snuskgubbe.

Jag tänker att en lätt tror att det är ”the male gaze” så fort en begär en kvinna, eftersom det liksom är den tolkningsram vi har för begär gentemot kvinnor i detta samhälle. Typ om en uppskattar bröst så tänker en att en uppskattar dem på samma sätt som män gör det och så vidare. Jag tänker att den stora skillnaden är utifrån vilken position det görs, som kvinna kan en per definition inte ha den formen av ”objektifierande” blick på andra kvinnor, eftersom en inte har den manliga maktpositionen som krävs för att kunna objektifiera.

Jag tänker också att vi alla lever i patriarkatet och det formar vårt begär och vårt sätt att uttrycka dessa, vilket såklart även märks i lesbiska relationer. Det innebär inte att vi begär kvinnor som en man begär kvinnor, snarare att patriarkatet har format oss och vårt sätt att prata om våra relationer. Detta är inte lesbiska kvinnors fel, snarare utgör relationer mellan kvinnor en slags motmakt mot detta, för vi har också möjligheten att utforma våra relationer på andra premisser och vidga förståelsen av vad det är och kan vara att begära kvinnor.

Ett uttalande som ofta görs i feministisk sammanhang och som jag är oerhört trött på är följande: ”det går faktiskt att vara feminist och vara intresserad av skönhet samtidigt”. Ungefär som om detta var en position som behövde försvaras.

Jag ser många problem med detta. Det första är att jag tycker att en bemöter en problematik som inte existerar. Jag har aldrig varit med om att det finns någon överhängande press i feministiska kretsar att inte bry sig om sitt utseende. Möjligtvis finns det andra former av ideal, som vissa inte passar in i, men att det skulle finnas något slags allmänt tabu mot att bry sig om sitt utseende köper jag inte. Ofta har jag upplevt motsatsen; att det ses som lite fånigt och banalt att till exempel inte raka benen, eftersom det anses vara ett ”statement” som vi som rörelse borde ha kommit ifrån. Typ ”höhö sysslar du fortfarande med det där”.

Däremot så finns det såklart i feministiska sammanhang en kritiserar vissa ideal som kvinnor underkastas, vilket jag anser är helt i sin ordning. Det finns en poäng i att belysa att kvinnor lägger väldigt mycket tid och tankekraft på sitt utseende, och att detta kanske inte bara har med purt intresse att göra. Ett sådant belysande innebär inte att en lägger skulden på den enskilda individen. Det finns hos många människor en motvilja mot att deras intressen ska analyseras i feministiska termer, och det kan en förstå då det är obehagligt att se hur ens livsval styrs av strukturer. Men det är inte skammande att belysa hur strukturer påverkar individers val av till exempel hygienrutiner eller livspartner. Poängen är ju just att belysa strukturerna, inte individers val.

När jag pratar om utseendeideal så handlar det inte om att jag tycker att alla ska sluta raka benen eller whatever, det handlar om att belysa en av de många processer som sker i patriarkatet som fråntar kvinnors deras handlingsutrymme, deras energi och deras livskraft. Alla kanske inte upplever detta som viktigt, men jag har definitivt gjort det och många med mig. För mig har det varit en stor befrielse att med hjälp av feministisk teori kunna frigöra mig från idén att jag alltid måste fixa mig för den manliga blicken. Det har frigjort oerhörda mängder tid och energi att inte lägga tid på saker jag tycker är tråkigt för att jag ”borde”. Helt enkelt; det är viktigt för mig. Och nej, det är inte den enda fråga jag engagerar mig i (uppenbarligen), men det är en fråga jag anser värd att lägga kraft på med tanke på hur många kvinnor som lider av just detta.

Jag ser ett problem i hur människor som följer patriarkala ideal vill bli bekräftade för detta även i feministiska rum, för det sker på bekostnad av de som inte gör det. Det bygger på en föreställning om att det finns en massa orakade korthåriga kvinnor som utgör något slags feministisk ideal och maktfaktor, som sabbar för att ”feminina” kvinnor, alltså kvinnor som lever upp till normativa föreställningar om hur kvinnor bör se ut. Detta är en myt som är såväl antifeministisk som lesbofob, eftersom den stämmer väldigt bra överens med den generella nidbilden av hur flator beter sig; manhaftiga kvinnor som föraktar femininitet och dominerar feminina kvinnors uttryckssätt på samma sätt som män gör. Och ser en på, denna nidbild finns också rörande feminister som grupp! Idén om att feminister skulle vara ”manliga” i sina uttryckssätt är väldigt väletablerad.

Frågan är varför feminister känner sig tvungna att påpeka att de faktiskt inte alls lever upp till denna nidbild? Varför känner de sig tvungna att berätta för omvärlden att de minsann både är feminister och lever upp till vissa ideal? Är det något fel med att vara den där orakade korthåriga butchen? För så som feminister tar avstånd från henne så kan en nästan få för sig det.

Vems agenda är det egentligen en driver när en gastar om att feminister minsann visst kan bry sig om sitt utseende och att de finns en massa problem med något slags förtryck av ”feminina” uttryckssätt i feministiska rum? Hur tror ni det påverkar kvinnor som har kämpat med att bli fria från destruktiva utseendeideal att höra att det minsann är en irrelevant feministisk fråga eller att de skulle vara någon slags maktfaktor som förtrycker människor som följer dessa?

Sedan utesluter jag givetvis inte att det också finns feminister som skammar människor på ett personligt plan för deras val, och detta tycker jag är en mycket beklaglig strategi. Faktum kvarstår dock att den kvinna som väljer att till exempel raka benen eller klä sig stereotypt kvinnligt har samhället i ryggen i sina livsval, något som knappast kan sägas om korthåriga orakade butchar.

På vissa människor så låter det som att osynliggörande är den absolut värsta formen av förtryck. Att ”inte finnas”, alltså att inte erkännas som en existerande kategori, är det värsta en kan bli utsatt för. Jag tänker till exempel på när bisexuella tar upp att de osynliggörs som grupp som ett ”bevis” på att de är mer förtryckta än homosexuella. Jag inser såklart att osynliggörande kan vara ett problem, men hur det lyfts fram som Det Värsta Förtrycket tycker jag är konstigt.

Synlighet behöver inte alltid vara någonting positivt. Ibland kan synlighet också leda till att en riskerar att utsättas för mer öppet förtryck. Att en är ”synlig” som grupp innebär inte nödvändigtvis att en får representera sig själv; en stor del av lesbiska kvinnors synlighet sker ju inte på våra premisser alls, utan vi används snarare i heterosexuella människors berättelser och identitetsskapande. När människor talar om synlighet undrar jag vilken slags synlighet de talar om, och för vilka.

Jag tänker att det är naturligt att en främst har ögon för ”sina egna”, alltså att en inte bryr sig så mycket om andra grupper innebär inte nödvändigtvis att en förtrycker dem. På samma sätt som bisexuella inte nödvändigtvis har insikt i mina villkor som lesbisk så har jag inte insikt i bisexuella personers specifika utsatthet. Det innebär inte att jag är överordnad, men däremot engagerar jag mig mest i det som ligger mig närmast. Det intressanta är snarare vem som förväntas engagera sig i vems liv. Som lesbisk så är det tydligt att jag förväntas engagera mig i heterosexuella människors liv, medan de sällan verkar anse att de har någon skyldighet att engagera sig i mitt.

Ofta när lesbiska ska ”inkluderas” av heterosexuella som omnämns vi som om vi bara vore en extra kategori människor, som om vi är typ som heteros fast lite annorlunda. Den här formen av inkludering intresserar mig inte. Att heteros ska inkludera mig i sina tråkiga liv känns inte det minsta lilla relevant. Jag är inte intresserad av att bli erkänd som likvärdig med dem. Snarare handlar min kamp om att kunna förbättra mina livsvillkor oberoende av dem, det vill säga att jag ska ha en möjlighet att styra över mitt eget liv utan att behöva bli legitim i deras ögon innan. Hellre än att de ska vara medvetna om min existens vill jag slippa vara medveten om deras. Jag vill skapa lesbiska sammanhang, där vi kan engagera oss i varandras liv utan att behöva motivera oss eller legitimera oss gentemot normen.

Jag inser såklart att det kan ligga i individers intresse att legitimera sig gentemot normen, och jag tänker att det är något alla tvingas in i hela tiden. Däremot har jag svårt att se det som någon slags radikal politisk kamp. Att heterosexuella kommer ha bristande insikt i mina livsvillkor som lesbisk tar jag för givet, och det ligger inte heller i mitt intresse att de ska förstå mig. Snarare vill jag att de ska sluta bete sig som om deras erkännande är avgörande för min rätt att existera.