Moulin Rouge.

wpid-img_20140423_192457.jpgPostade om Moulin Rouge på @kvinnohat vilket väckte en del reaktioner. Den filmen gör alltid det eftersom det är en sån romantisk film som folk verkligen älskar.

När jag drar min analys av Moulin Rouge så brukar folk tro att det handlar om att jag tycker att bordellen på något vis är ett ”bättre” öde för Satine än att leva med Christian. Det tycker jag inte. Däremot vänder jag mig emot hur Christian framställs som en välsignelse och en räddning från patriarkalt förtryck. Att hans romantiska kärlek beskrivs som ”ren” till skillnad från att sälja sin kropp på bordellen, att det skulle vara något ickeförtryckande.

Christian är väldigt kontrollerande gentemot Satine. Hon får inte utöva sitt yrke. Här kan en till exempel säga att hennes yrke är fett kefft, något jag visserligen håller med om, MEN det fråntar inte det faktum att Christian faktiskt försöker begränsa Satines liv. Vad mer: han visar ingen respekt för hennes livssituation. Han visar ingen som helst respekt för att Moulin Rouge är hennes hem, att det är hennes inkomstkälla, att det är hennes möjlighet att uppnå andra drömmar i sitt liv (att bli en skådespelerska). Det handlar inte om att välja vad som är ”bra” eller ”dåligt” utan det handlar om att Satine behöver förhålla sig till den situation hon befinner sig i, något som Christian ständigt söker förhindra genom att pådyvla henne sin, faktiskt, fåniga besatthet vid kärlek. Satine vet att ”kärlek” inte är någonting att lita på, hon har behövt klara sig utan det, men Christian gör det till sitt stora uppdrag att få henne att tro på kärlekens kraft i syftet att hon ska vilja vara med honom.

Det värsta är ju dock ändå i slutet när Satine lämna Christian och han går för att offentligt förnedra henne genom att ”betala” henne. I det här fallet hade han istället kunnat visa respekt för hennes situation. Se att ja, hon kanske var kär i mig, men den kärleken kunde inte väga upp det andra hon blev erbjuden av hertigen (vilket är hennes förklaring). Istället för att acceptera detta går han för ett offentligt degradera henne till hora, förnedra henne på det mest vedervärdiga sätt, och detta anses ”romantiskt”. Det tycker jag är oerhört skevt.

I filmen framställs Christians beteende som något fint, också just i kontrast till bordellen. Det anses liksom berättigat att han kontrollerar henne just för att det är så himla smutsigt och fel att sälja sex. Men det handlar icke desto mindre om kontroll.

Mer om Cyrus.

Vissa har undrat över det här med Cyrus och hur jag ser på att t.ex. ha dreads eller lyssna på hiphop. Jag har också sett vissa göra ett stort nummer av att alla kulturer minsann blandas och inspireras av varandra och så vidare.

Jag tycker att det är en tydlig skillnad på kulturell appropriation och på att hämta influenser från andra kulturer.

Det Cyrus gör är inte att ”inspireras” av svart kultur, det hen gör är att ta den, göra den till sin egen, förvränga den och spotta ut en produkt som är helt deformerad, förlöjligande. Det finns ingen respekt inför de människor som hen tagit dessa kulturella uttryck ifrån, utan det är snarare förlöjligande. Cyrus producerar en nidbild av svart kultur, gör det till något ”farligt” och vulgärt, något hen använder för att själv kunna framstå på ett visst sätt. Det finns ingen ödmjukhet utan är bara rått, exploaterande och förlöjligande.

Influeras kan en göra. En kan till exempel lyssna på hiphop utan att vara en av de typer som Falskheten tar upp här (läs hens rasskola btw, det är väldigt bra om frågor som dessa och hur bjudit mig på många viktiga insikter om rasism). Det går att närma sig ”främmande” kultur på ett sätt som inte är exploaterande, exotiserande. Detta är inte var Cyrus gör.

Det hela förstärks även av hur Cyrus använder svarta människor i sin video till We can’t stop. Det finns dels hen vänner som figurerar, men de är nästan alla vita. Sedan finns det svarta som mer agerar som rekvisita. Det är kvinnor som ”peppar” hen när hen twerkar och som hen tar på rumpan på ett mycket objektifierande vis, alltså verkligen ”grabbar tag” och liksom visar upp. Hen använder dessa kvinnor för att själv kunna framstå som subversiv, häftig och så vidare. Det är liksom pinsamt uppenbart.

Vissa har även frågat hur jag ser på män som tar kvinnliga attribut. Det ser såklart olika ut eftersom könsmaktsordningen och rasmaktsordningen är två kvalitativt olika maktordningar, men det kan nog ändå tjäna som exempel för att tydliggöra min poäng. Det finns en massa män som tar kvinnliga attribut och förvrider dem, och ”lajvar” kvinna, men allting blir bara en förvrängd nidbild av vad en kvinna är. Mannen spelar kvinna för att kunna leva ut sina fantasier om hur det är att vara kvinna. Detta tycker jag är vidrigt. Om en man däremot till exempel använder typiskt kvinnliga attribut till vardags, på ett sätt som inte är förlöjligande utan snarare för att leka med könsroller, tycker jag att det kan vara bra och normöverskridande.

Men nej, det är inte okej att utnyttja förtryckta personers kultur och uttryck för att verka cool och subversiv eller för att kunna ”leva ut”. Varken som vit, som man, som heterosexuell som ska leka med Hbtq-personers uttryck under Prideveckan eller liknande, hur ”spännande” du än tycker att det är. Andra människors levnadssätt och kultur är inte till för att du ska kunna använda dem för din egen frigörelses eller bara rena nöjes skull.

Era rubriker: Musik som har format mig.

Jag upptäcker sällan ny musik, det ska medges. Jag har lyssnat på samma artister under en väldigt lång tid nu. Ibland hör jag grejer jag tycker är bra, men det är sällan att jag börjar lyssna på det privat. Jag vet inte om jag skulle säga att musiken har format mig, men den är definitivt viktig för mig.

Innan så lyssnade jag mycket på musik, kanske mer för att stänga ute andra ljud än för själva musikens skull. Nu gör jag det inte längre med samma frenesi, det blir mest ljudböcker och dokumentärer eller tystnad, men när jag väl lyssnar så uppskattar jag det mycket.

Det finns artister och album som verkligen har följt med mig under mitt liv, som jag älskar och som jag ständigt återvänder till.

Diamanda Galas (Malediction and prayer)

Diamanda Galas gör fantastisk skrikopera, mycket av hennes helt egna grejer är väldigt svårlyssnade och måste nästan upplevas live (som jag förstått det). Maledicition and prayer är dock en coverskiva vilket gör den betydligt mer lättlyssnad. Väldigt tung och sorgsen musik, hon har en fantastisk röst.

Jag började lyssna på Galas efter att ah läst en intervju med henne där hon sa att många artister sjunger om så värdsliga problem, och att hon vill sjunga om saker som smärtar på riktigt. Som Aids, dödsstraff och självmord. Det brukar jag tänka på när jag lyssnar på henne.

Nine inch nails

Vad jag lyssnade på NiN när jag var 15 och hade sår i själen. Jag lyssnade på mycket dålig musik då, men NiN har verkligen följt med mig sedan dess. Jag älskar NiN för att det är så otroligt pubertalt (i alla fall för mig) men samtidigt så fantastiskt bra. Jag älskar NiN för att det är en artist som följt med mig så länge. Jag älskar NiN för att jag i alla fall hade den goda smaken att lyssna på åtminstone en bra artist när jag var 15.

Hairsoundtracket

Hair är en underbar film om Hippies och krig som jag har sett väldigt många gånger. Den har dessutom ett fantastiskt soundtrack som står väldigt bra för sig själv, fast är ännu bättre i kombination med filmen. Jag älskar det för att det är så oförtäckt känslosamt och idealistiskt. Jag älskar det för att jag nästan alltid börjar gråta när jag lyssnar på det. För att det får mig att tänka på hur världen är och hur den skulle ha kunnat vara istället.

Rubriken kommer från Marielle.

Musikaler.

Det är inte många som vet det, men jag är en sucker för musikaler. Jag tycker helt seriöst att det är den bästa filmgenren. Tyvärr vet jag bara tre stycken som är bra:

Moulin rouge. Vem älskar inte den? Jag gråter alltid i slutscenen. Först av lycka, sen av sorg. Jag hoppas alltid lika mycket att den ska sluta lyckligt.

Hair. Handlar om en massa hippies som knarkar och sjunger grymma låtar. Fast på slutet blir det krig =(. Alla som inte sett den måste se den. Brukar gråta när jag ser den pga att jag vill vara ung på 70-talet.

Hedwig and the angry inch. Det är ganska ovanligt att folk har sett denna. Den handlar om en misslyckad transa från östberlin och hans liv. Jättesorglig. Brukar gråta när jag ser den pga livets oändliga svärta och smärta.

Men detta är ju bara tre fantastiska filmer. Så jag vill ha tips på fantastiska spektakulära och känslosamma musikaler. Ju extremare desto bättre.

Zappa plays Zappa.

Jag var då och såg ”zappa plays zappa” med mina föräldrar.

Lyssnade mycket på Zappa som ”ung” (älskar att snacka om min ”ungdom” då jag endast är 19 år) men la av någon anledning av med det till förmån för depprock och deppopera.

Synd kan man tycka, Zappa är fan ett geni. Och inte nog med det, han kritiserar både religion och alternativmedicin i sin musik. Han var dessutom en av få riktigt stora musikikonen som var uttalat liberal. Älskar’t.

Konserten var hur som helst fin. De hade klippt in filmsekvenser från när zappa själv spelade sina solon ett par gånger, vilket var riktigt snyggt och en på det stora hela fin hyllning till zappa.

Dagens antiklimax.

Egentligen är detta några dagar gammalt, men fan vad ledsen jag blev att kanal 5:s Celebrity Rehab lades ner, jag hade så himla gärna velat se Ken Ring bli av med sitt ”missbruk” i TV, det hade kunnat bli mycket fin tv-historia.

Apropå Ken Ring: detta är fan det vackraste någonsin. Han står alltså framför kungahuset och skriker att man ska ”våldta Madeleine” . Det roliga är att han sedan blir intagen och förhörd, varpå de frågar om den här texten. Han ba: ”alltså, det är en metafor”, flera gånger, men polisen vägrar fatta. Så otroligt roligt.