Etikett: moulin rouge

Moulin Rouge.

wpid-img_20140423_192457.jpgPostade om Moulin Rouge på @kvinnohat vilket väckte en del reaktioner. Den filmen gör alltid det eftersom det är en sån romantisk film som folk verkligen älskar.

När jag drar min analys av Moulin Rouge så brukar folk tro att det handlar om att jag tycker att bordellen på något vis är ett ”bättre” öde för Satine än att leva med Christian. Det tycker jag inte. Däremot vänder jag mig emot hur Christian framställs som en välsignelse och en räddning från patriarkalt förtryck. Att hans romantiska kärlek beskrivs som ”ren” till skillnad från att sälja sin kropp på bordellen, att det skulle vara något ickeförtryckande.

Christian är väldigt kontrollerande gentemot Satine. Hon får inte utöva sitt yrke. Här kan en till exempel säga att hennes yrke är fett kefft, något jag visserligen håller med om, MEN det fråntar inte det faktum att Christian faktiskt försöker begränsa Satines liv. Vad mer: han visar ingen respekt för hennes livssituation. Han visar ingen som helst respekt för att Moulin Rouge är hennes hem, att det är hennes inkomstkälla, att det är hennes möjlighet att uppnå andra drömmar i sitt liv (att bli en skådespelerska). Det handlar inte om att välja vad som är ”bra” eller ”dåligt” utan det handlar om att Satine behöver förhålla sig till den situation hon befinner sig i, något som Christian ständigt söker förhindra genom att pådyvla henne sin, faktiskt, fåniga besatthet vid kärlek. Satine vet att ”kärlek” inte är någonting att lita på, hon har behövt klara sig utan det, men Christian gör det till sitt stora uppdrag att få henne att tro på kärlekens kraft i syftet att hon ska vilja vara med honom.

Det värsta är ju dock ändå i slutet när Satine lämna Christian och han går för att offentligt förnedra henne genom att ”betala” henne. I det här fallet hade han istället kunnat visa respekt för hennes situation. Se att ja, hon kanske var kär i mig, men den kärleken kunde inte väga upp det andra hon blev erbjuden av hertigen (vilket är hennes förklaring). Istället för att acceptera detta går han för ett offentligt degradera henne till hora, förnedra henne på det mest vedervärdiga sätt, och detta anses ”romantiskt”. Det tycker jag är oerhört skevt.

I filmen framställs Christians beteende som något fint, också just i kontrast till bordellen. Det anses liksom berättigat att han kontrollerar henne just för att det är så himla smutsigt och fel att sälja sex. Men det handlar icke desto mindre om kontroll.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

Lite tankar om romantik.

Sitter och försöker skriva ihop något längre om det här med romantik. Lite såhär har jag tänkt:

Kvinnor lär sig att sukta efter den romantiska kärleken, att längta efter den med hela sitt väsen, att ständigt bereda sig på att kunna ta emot den. Hålla livet fritt så att en är redo att göra allting för att få en man när han dyker upp. Vi lär oss att om vi missar detta tillfälle, om vi inte är beredda att lägga allt åt sidan, så kommer chansen kanske aldrig åter och vi kastas återigen in i ensamheten, meningslösheten, tomheten i att leva utanför den heteromonogama relationen. Livet blir återigen en strävan. Amelie är den perfekta kvinnan för en romantisk historia; hon lever ensam, bara för andra, och söker en mening i livet. När Nino dyker upp så kan hon ge sitt allt till honom, hon är redo för att älskas av honom. Hela sitt liv har hon varit redo för att älskas av honom, för hon har ingenting annat. Inget som håller henne kvar. Hon kan låta honom fylla hennes liv med mening, för hon har sett till att hålla det tomt.

Om kvinnan tvärtom inte har hållit sitt liv tomt blir det problem. De motsättningar som finns mellan hennes etablerade liv och relationen är en konflikt som måste lösas, och lösningen är given; hon ska göra avkall på det liv hon har, ge upp det för att istället bli en del av mannens liv. Om denna konflikt blir omöjlig att lösa enligt den romantiska kärlekens utstakade väg, alltså om hon väljer att stanna i sitt etablerade liv, så betraktas det som en tragedi.

I musikalen Moulin Rouge ställs Satine inför detta val. Hon har ett liv och möjligheter till att ta sig till en bättre situation och leva ut sina drömmar som skådespelerska, men bara på premisserna att hon gifter sig med en man hon inte älskar. Hela filmen utspelar sig kring detta drama. Vad ska Satine välja; ett gott liv, i betydelsen ekonomisk trygghet och möjlighet att leva ut sina drömmar, eller att följa den romantiska kärleken.

Satine är cynisk när hon träffar Christian. Hon har lärt sig att inte tro på kärlekens kraft, något som Christian såklart gör till sitt projekt att rätta till. Det är mycket viktigt för honom att Satine lär sig att tro på kärleken. När hon till slut väljer bort Christian går han till premiären av den pjäs i vilken Satine gör sin debut för att förnedra henne offentligt. Han vill betala henne för den intimitet de har haft. När det visar sig att hon inte är den madonna han ville göra henne till i sitt hetermonogama projekt degraderas hon till att bli hora i hans ögon. För att han ska respektera henne måste hon välja att vara madonna, alltså välja kärleken. Den offentliga förnedringen får henne till slut att välja Christian. Det hela anses vara oerhört romantiskt.

Musikaler.

Det är inte många som vet det, men jag är en sucker för musikaler. Jag tycker helt seriöst att det är den bästa filmgenren. Tyvärr vet jag bara tre stycken som är bra:

Moulin rouge. Vem älskar inte den? Jag gråter alltid i slutscenen. Först av lycka, sen av sorg. Jag hoppas alltid lika mycket att den ska sluta lyckligt.

Hair. Handlar om en massa hippies som knarkar och sjunger grymma låtar. Fast på slutet blir det krig =(. Alla som inte sett den måste se den. Brukar gråta när jag ser den pga att jag vill vara ung på 70-talet.

Hedwig and the angry inch. Det är ganska ovanligt att folk har sett denna. Den handlar om en misslyckad transa från östberlin och hans liv. Jättesorglig. Brukar gråta när jag ser den pga livets oändliga svärta och smärta.

Men detta är ju bara tre fantastiska filmer. Så jag vill ha tips på fantastiska spektakulära och känslosamma musikaler. Ju extremare desto bättre.