Kategori: Vardag

När man vinner men förlorar ändå.

Den där känslan när man ”vinner” ett relationsbråk. Alltså lyckas föra fram sin poäng och få medhåll från den andra parten. Få hen att erkänna sitt misstag.

Det finns nog ingen känsla jag hatar mer. Man känner sig så otroligt jävla tom. Man har fått den andra att krypa till korset, be om ursäkt, men egentligen vill man ju bara ha hela jävla konflikten ogjord. Man kan liksom inte vara glad för att man hade rätt för det känns bara som ett sånt jävla nederlag för alla drabbade.

För jag vill ju bara att vi ska vara lyckliga tillsammans. Jag vill ju inte bråka, inte egentligen. Även om det kan verka så. Jag behöver inte ha rätt mot honom. Och när jag hör att ha ångrar sig så lider jag bara, men då är det liksom för sent.

Och jag får bara den där bittra eftersmaken i munnen.

Grön ungdom.

Had nyss världen märkligaste samtal med en vän.

Ringde för att bjuda med henom till pyssel inför pride med grön ungdom, eftersom jag är på tok för rädd av mig för att gå dit helt själv. Först blir personen ifråga typ… förolämpad av min inbjudan? ”Varför bjuder du in mig?” Jag ba: ”kanske skulle kunna vara trevligt och jag vågar inte gå dit ensam”. Efter mycket om och men visar det sig att hen trots allt är intresserad av att dyka upp, men vill fortfarande veta hur jag kunde räkna ut det. Aja, nu får jag i alla fall sällskap.

Önska mig lycka till på min GU-visit i alla fall. Om de är trevliga och vettiga så hade jag nog tänkt gå med, ty jag gillar stora delar av deras politik och tycker att de känns nyskapande och öppna för nya idéer.

Att glömma sin egen födelsedag.

Mamma ringde ett för mig helt obegripligt samtal igår. Hon ba: ”vad har du för planer för måndagen. Jag tänkte att vi kunde gå ut och äta. Det vore väl mysigt?” och lät extremt sentimental.

Okej, tänkte jag, inte bangar man på god mat liksom. Fattade dock över huvud taget inte syftet.

Nu idag fattade jag vad grejen var, för tydligen fyller jag år imorgon. 20 år blir jag. Inte för att det kommer leda till så mycket mer än ångest över förlorad ungdom, men vad fan. Nu vet ni.

Problemet med för mycket strukturanalys.

Efter att tankesmedjan hade gått för långt i sitt skämtande om Patrik Sjöberg så hade vi en diskussion kring det hela. En i sällskapet tog upp det här med att kvinnor blir våldtagna så ofta, men när det är en gullig liten kille som blir det så är det så hemskt och det får så mycket uppmärksamhet.

Det här är ett problem, det tycker jag, men i just den här kontexten så tror jag faktiskt att folk hade höjt mer på ögonbrynen om man dragit samma skämt om en tjej.

Oavsett: även om det är så att våldtäkter mot män ses som hemskare och framförallt mer värda att uppmärksamma så handlar det i just det här fallet om en enskild individ som blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. Att kvinnor blir det oftare gör det inte mindre hemskt.

Det här är ett problem när man analyserar strukturella olikheter i samhället, att de individer som faktiskt utsätts för de här övergreppen och de individer som begår övergreppen riskerar att drunkna i allt tjat om maktstrukturer. Vi måste kunna säga att vissa människor är förövare och vissa är offer utan att detta ses som en platt analys eller blind individualism.

Och det är väl därför jag fortfarande kallar mig liberal: jag tycker fortfarande att individen är det viktigaste i den här soppan. Även om jag tycker att strukturanalys är extremt viktigt så vill jag inte ha lagar som särbehandlar folk även om det skulle kunna rätta till strukturerna, och jag vill egentligen bara rätta till strukturerna för att individer ska kunna leva ut.