Den manliga toffeln.

Det finns en uppfattning i samhället att det finns män som är ”snälla” och blir ”hunsade” av sina fruar. Det porträtteras ofta i form av kvinnor som bara kräver och kräver saker av sina män, som inte visar särskilt stort intresse. Tänk Selma och Fridolf typ; en matrona som har stenkoll på hus och hem och vet hur hon vill ha det, och så Fridolf som bara lojt accepterar saker och ting men knappast tar något eget initiativ eller ansvar.
wpid-img_20140709_122800.jpgOch visst finns den här dynamiken, jag har både sett den och varit i den själv. Hamnat i en situation där jag kan blivit gnällig, tjatig och så vidare.

Så varför blir det såhär? Först och främst har det att göra med att det anses vara kvinnans ansvar att hålla ihop såväl hushåll som relation. Eftersom kvinnan är den som har yttersta ansvaret för hemmet och relationen så blir det hon som ”projektleder” vilket lätt sätter henne i en roll där hon blir gnällig och tjatig helt enkelt för att hon tar det övergripande ansvaret för att allting ska fungera.

Sedan är det en fråga om passivitet. Olika män är mer eller mindre passiva inför saker, men faktum är att många män helt enkelt inte känner att de behöver ta något ansvar för hushåll och relation. De väntar glatt tills att kvinnan konfronterar dem med olika problem och först då tar de tag i det, istället för att se till att själva se problem och ta tag i dem. Detta kan ofta uppfattas som att mannen är ”snäll” eftersom han gör som kvinnan säger, men i själva verket handlar det om att han lägger över ansvaret på henne.

Dessutom är det knappast så att mannen alltid gör som kvinnan säger, snarare sker det en förhandling där kvinnan är det drivande parten och mannen är den som har makt att säga nej och inte. Kvinnan levererar en mängd olika förslag, och sedan får mannen helt enkelt själv bestämma vilket som passar honom. Det är inte heller ovanligt att mannen säger ”okej, jag ska ändra mig” bara för att slippa diskussion och sedan helt enkelt inte gör det. Relationssamtalet blir ”löst”, men informationen bearbetas inte

Jag har varit i relationer med män som har varit passiva på det här sättet och det har varit skitjobbigt. Ofta har de struntat i att ta upp problem tills att en är i konflikt och då nämner de typ ”jag har tyckt detta varit jobbigt jättelänge” som ett jävla vapen i diskussionen. Istället för att direkt ta upp något så undanhåller de information så att de ska kunna skifta fokus när en själv har något på hjärtat. Då tolkas de kanske som ”snälla” eftersom de har gått omkring och tänkt på något länge utan att säga något, men i själva verket är det en fråga om makt. ”Jag ville inte belasta dig med det” kanske de säger, men det blir ju en belastning ändå eftersom problemet kvarstår och en inte får någon möjlighet att lösa det.

wpid-img_20140709_135438.jpg

När jag har sagt till män att jag inte vill att de till exempel ska strunta i att ta upp problem för min skull så har de ändå fortsatt med samma beteende och fortsatt dra samma svada om att de inte ville belasta eller bekymra mig, trots att jag pedagogiskt förklarat att jag inte anser att det är en belastning att ta upp relationsproblem på ett rimligt sätt. Ändå har de fortsatt att ta sig tolkningsföreträde i situationen och fortsatt med detta beteende. Det är en fråga om ett maktspel och inte om omtanke.

I sådana relationer har jag behövt vara ännu mer på min vakt för att ”upptäcka” detta, eftersom jag vetat att mannen håller inne på en massa grejer för att vara ”snäll”. Detta har fått mig att göra ännu mer känslomässigt arbete. Många gånger har jag uttryckligen frågat ”upplever du detta som problematiskt” och fått ”nej” till svar för att senare få veta att han visst gjorde det. Fan vad det är frustrerande att vara i en sådan relation. Alltid känslan av att det finns något outtalat som när som helst kan dras fram och användas emot en.

Att undvika att ta ansvar är inte att vara snäll, det är tvärtom att vara ganska elak. Att tvinga in någon i en position där hen hela tiden känner ansvar för att tolka den andras känslor eftersom hen aldrig någonsin klämmer fram det av egen fri vilja är jävligt taskigt och att ta oerhört mycket tid och energi i anspråk från sin partner. Var istället lite aktiv i relationen; fundera och säg hur du vill ha det med saker och ting istället för att bara låta saker ske omkring dig. En kan göra detta utan att för den sakens skull bestämma allt, det handlar om att känna in sin partner och ha ett samspel där båda delar med sin av sina tankar kring relationen för att komma fram till gemensamma lösningar som båda förstå och strävar efter.

Jag misstänker att män ofta ”går med på” kvinnors lösningar för att de ska slippa känna ansvar för saken. Om de inte kommer med någon egen input utan bara accepterar någon annans lösning rakt av så slipper de känna sig ansvariga om det går dåligt. Givetvis blir resultatet sämre om bara en part anstränger sig för att komma fram till hur en ska ha det, eftersom en bra relation kräver aktivt deltagande från alla parter. Men det är väl bekvämare att bara strunta i att känna eller ta något slags ansvar och hoppas att någon annan löser det åt en eller åtminstone står ut med ens passivitet.

8 reaktioner till “Den manliga toffeln.”

  1. Apropå ”Tofflar”.

    Min erfarenhet av män som kallar sina kvinnliga partners för ”regeringen” är att det ofta handlar om män som får sin manlighet sårad av att kvinnor ställer helt rimliga krav på dem. Män som beter sig som barnungar och inte klarar av att självmant utföra självklara uppgifter eller ta ansvar för sig själva och relationen och sen måste skylla på att kvinnan är bossig när hon ber honom om fullständigt rimliga saker.

    Eller som när ”grabbgänget” till min expojkvän när jag var ca 18 kallade de vänner som föredrog att stanna hemma en helg med sin partner, istället för att gå ut för ”tofflar”. Som att spendera tid med sin partner då och då skulle göra att mannen var hunsad..

    Min erfarenhet är även att kvinnor är mer benägna att ställa upp för sin partner eller vänner i svåra situationer, medan män direkt känner sig ”hunsade” om de måste ställa upp när deras deras flickvän ber om stöd om de är med sina manliga vänner. Minns hur det slog mig när en kvinnlig bekant valde att avbryta mitt under hennes pågående fest för att åka och trösta sin deprimerade flickvän. Har aldrig varit med om en man som gjort något sådant.

  2. Helvete vad jag känner igen mig i det där. Att när en konflikt väl uppstår får man höra att ens partner ”stått ut” med massa saker under en tid för att vara ”snäll”.
    Naturligtvis har jag alltid trott att det är jag som är problemet. Men verkar ju vara ett återkommande problem hos andra också.

  3. Har så himla mycket att skriva om detta att det skulle bli en hel uppsats, doktorsavhandling, nej en trilogi, haha, men min sammanfattade respons på detta inlägg: Bullzeye!

    Det är ofta jag berörs så pass mycket av dina texter att jag verkligen känner att jag vill ge min input, historia, livsupplevelser, osv – men jag vågar inte pga rädsla att folk jag känner afk ska läsa mina ord och känna igen att det är jag, att det kanske tom är dom/någon dom känner som medverkar i händelserna jag beskriver.

    Så jag undrar; är det okej att emellanåt skriva kommentarer till inlägg och skicka dessa till dig via mail?
    Inte i syfte att mana dig att svara, utan främst för att eventuellt ”ge” något tillbaks till dig. Jag sitter liksom och uppdaterar din sida tre ggr/dagen och lär, växer, får stöd och styrka medan jag bidrar med… Noll.

    1. Jag uppskattar att du frågar. Du får hemskt gärna mejla, jag läser och uppskattar allt även om jag inte svarar på det 🙂

  4. Jag undrar om du sätter domestiskt arbete att det också hänger ihop med föräldraförsäkring när det kommer till feministiska frågor. För om vi till exempel tar Paolo Roberto som har sagt att anledningen till varför kvinnor tar ut mer föräldraförsäkring i Sverige är för att kvinnor helt enkelt vill vara hemma med barnen mer, men utifrån dina erfarenheter så handlar det snarare om passiviteten från män, och just det här att i familjer där jämställdhetsfrågor inte diskuteras så tänker föräldrarna, framförallt männen, att det ”helt enkelt ska vara så” och låter kvinnan ta över ansvaret i hemmet.

      1. Tack för ett mycket bra inlägg om mäns passivitet.

        Hade gärna läst mer om hushållsarbete kopplat till känslomässigt arbete i en (hetero)-relation. Jag förstår verkligen vad du menar, utan att själv kunna uttrycka vad det handlar om. Men jag känner mig ”träffad”.

  5. Hej!
    Läser Din blogg så ofta jag hinner och jag är väldigt tacksam för att Du sätter ord på saker jag själv har gått och grubblat på men inte har förmått formulera mina funderingar så konstruktivt.
    Jättetack!
    Alltså, fy fan vad jag kände igen detta beteende Du skrev om! Det var bara några dagar sedan jag hade en konflikt med min (manliga) partner och precis så var det! Jag kände mig sårad över hans
    tidigare sagda ord och jag tog upp detta och berättade honom hur jag mådde och varför hans ord gjorde mig illa. Det tog inte länge då han började dra upp gamla oförrätter han hade upplevt som jobbiga men inte sagt något om. Det var inte första gången det hände. Taskigt, verkligen. Och jag har sagt otaliga gånger åt honom att han skulle säga till direkt om det var något han inte mådde bra av eller ngt som sårade honom osv. Då säger han att ” jag som är så obetydlig skall väl inte säga något” och jag blir bara förbannad på detta självömkan. Det är rena manipulationen.
    Vet inte exakt hur jag skall bära mig åt för att inte låta mig störas av detta kassa beteende och bara strunta i det.

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *