känslomässigt arbete – Fanny Åström

Skammen i att vara den som ger.

I relationer hamnar jag ofta i positionen att jag ger väldigt mycket. Typ jag tänker på personen mycket, funderar på hur jag ska vara för att den personen ska tycka om mig och så vidare. Jag antar att det är något som många upplever, men jag får ändå känslan av att jag gör det mer än genomsnittet.

Detta fyller mig med en stor känsla av skam – jag vill inte vara beroende eller anpasslig, jag vill ha samma frihet (eller snarare illusion av frihet) som jag tänker mig att personen jag anpassar mig efter har. Frihet från mitt dåliga samvete.

Om jag upplever mig försummad tar det ofta emot väldigt mycket att påtala det, samtidigt som jag känner ett stort behov av att få det ur mig. Jag kan inte tänka att ”jaha personen kanske hade annat att tänka på” och vara okej med det. Jag börjar direkt skuldbelägga mig själv för att jag sitter och är så hopplöst beroende samtidigt som den andra inte är det.

Två slutsatser kan jag då dra ur denna situation. Den första är att personen inte tycker om mig eller bryr sig eller vill göra mig illa. Denna tanke är såklart ledsam men också relativt enkel att hantera. Då börjar jag tänka i banor av hur jag ska ta min hämnd på personen, eller hur jag ska slå mig fri från relationen. Jag kan känna en slags frigörande ilska, helt enkelt.

Den andra är att personen helt enkelt är lagd så, att den inte går upp i andra så mycket som jag gör. Och denna tanke fyller mig med skam, för då tänker jag att jag helt enkelt är skapt till att vara omvårdande, att det är min lott i livet. Detta fyller mig med skam eftersom det är så tätt förknippat med att vara kvinna – att vara den som liksom jobbar i bakgrunden och ta hand om andras behov, om relationer och så vidare, medan andra kan utvecklas.

Därför kan jag inte heller ge förutsättningslöst, det är nämligen så tätt förknippat med att bli utnyttjad och utsugen. Det som egentligen är en förmåga jag har blir istället en börda och någonting jag ständigt måste lägga band på för att slippa bli utnyttjad. Jag måste vara på min vakt för att inte hamna för mycket i underläge. Men detta kräver också energi, det kräver energi att inte ge, att lägga band på dessa impulser.

Jag skulle vilja kunna ge fritt. Jag skulle vilja leva i en värld där det inte var något som andra utnyttjade, och framförallt där en inte blev skuldbelagd för att en gav. Jag skulle vilja slippa känna att det är fel av mig att dela med mig.

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.

Känslomässigt arbete och ansvar.

Jag får ibland frågan vad känslomässigt ansvar/arbete är, så jag tänkte att det kunde vara en bra grej att försöka samla ihop det lite mer.

Kort kan en säga att känslomässigt ansvar är att ta ansvar för det känslomässiga arbete som krävs för att relationerna en är i ska fungera. Detta känslomässiga arbete är till exempel att prata om det som sker i relationen, att diskutera problem som uppstår och hantera konflikter. Detta innebär inte bara att ta ansvar för relationen utan också att ta ansvar för sitt eget mående i relationen. Att ta ansvar för sitt eget mående innebär inte att en alltid ska må bra, men att en själv försöker förstå vad som pågår i ens inre, vad en behöver för att må bra och så vidare.

Vissa blandar ihop känslomässigt ansvar med att Prata Om Känslor i största allmänhet. Detta ingår såklart i viss mån, men det behöver absolut inte vara så att de som pratar mest är det som är bäst på att ta ansvar. Ofta så kan relationssamtalet vara ritualiserat, ett sätt att känna att en Löser Ett Problem, snarare än något som faktiskt är utvecklande. Det kan också lätt bli infekterat om en pratar om samma sak igen och igen utan att det sker förändring. Att bara prata utan att faktiskt reflektera eller försöka förändra något är inte värt särskilt mycket. Jag tänker snarare att ett rimligt mål är att slippa snacka så mycket om sina relationer, för det är sällan särskilt roligt. Detta tänker jag görs bäst genom att förekomma olika problem och förebygga dem.

Ett sätt att ta känslomässigt ansvar kan till exempel vara att fundera på hur en bör organisera sina relationer för att må bra. Detta har jag själv gjort en del på sista tiden. Jag har märkt att jag ofta mår dåligt av att vara i romantiska relationer, så jag har funderat på varför det blir så och vad jag kan göra åt det. I mina ögon är det ansvarsfullt att reflektera över avslutade relationer och fundera på vad det var som fungerade dåligt, så att en kan undvika att göra samma misstag. Många människor kastar sig in i nya relationer direkt, och gör samma misstag igen, vilket jag tycker är jävligt oansvarigt. Detta baserar dig på en idé om så kallad ”personkemi”; vissa människor ”passar” en ihop med och andra inte och relationsproblem kan härledas till detta. Jag ser det snarare som att det handlar om hur en organiserar sina relationer.

Just nu tar jag känslomässigt ansvar genom att inte sylta in mig för mycket i relationer och genom att kommunicera detta till de berörda. De jag har relationer med känner i hög grad till mina begränsningar. Jag reflekterar aktivt över vad som fungerar för mig och kommunicerar det när jag kommer fram till något av relevans. Detta behöver inte innebära att en snackar om känslor hela jävla tiden (så tråkigt), det handlar mer om att vara öppen med vad som pågår.

Ett klassiskt sätt att inte ta känslomässigt ansvar är att strunta i att berätta om en är i ett läge som gör att ens förhållningssätt till någon förändras. Detta har jag varit med om i relationer med människor med problem som valt att inte kommunicera att de har dessa problem, med hänvisning till att de inte vill ”bekymra” en. För det mesta märker en ju att problemen finns där, men när den parten som har dessa problem inte kan prata om det så går det inte att hitta några rimliga lösningar.

Om en vet med sig att en har väldigt svårt att prata om saker kan en antingen förklara det, eller undvika att ingå i en viss typ av relationer. Att ta känslomässigt ansvar behöver inte vara att prata om precis allt, utan snarare att klargöra var ens gränser går. Typ: ”det här är jobbigt men jag orkar inte gå in på detaljer nu”. Fördelen med det är att den andra personen slipper undra om det är något fel på dem när det är en själv som går igenom en jobbig period. En behöver inte berätta precis allt om sig själv, det kan vara jävligt obehagligt för många. Det viktiga är att en förmedlar den information som behövs för att den andra ska kunna förhålla sig till det som händer.

Att ta känslomässigt ansvar är också att ta upp saker och ting en upplever som problematiska snabbt. Det innebär inte att en behöver ta upp allt precis hela tiden, vissa saker kan en ju låta bero, men större grejer som bekymrar en borde komma ut i luften så snabbt som möjligt. Att låta saker och ting ligga och gro blir aldrig bra. Jag tycker ofta att män väljer att inte ta tag i ett problem tills att de hamnar i en konflikt, när de istället använder det ”emot” en. Typ att de förnekar att något är jobbigt men sedan klämmer fram att det varit de när de blir konfronterade med annat. Typ ”jaha du är ledsen men tänk på hur jag kände när du gjorde x då”, och så är det första gången en ens hör talas om det. Kanske har de rentav förnekat att de tyckte det var jobbigt. Detta är inte lösningsinriktad, utan det är ett sätt att undanhålla information så att en kan använda den när det råkar gynna en själv.

Det är också viktigt att båda tar ansvar för att skapa en miljö i relationen där en kan ta upp saker. Om det är så att den andra parten blir arg eller sårad så fort en tar upp ett problem så blir det såklart mycket svårare att göra detta. Vissa människor är konflikträdda och det måste såklart respekteras och diskuteras. Människor är väldigt olika när det kommer till att prata om saker, för vissa krävs det mycket för att kunna formulera sig och andra kan gå direkt på. Detta är i sig något som måste kommuniceras. Typ ”såhär tycker jag om att prata om relationer”.

Att ta känslomässigt ansvar handlar alltså om att skapa en miljö som är gynnsam för att utföra det känslomässiga arbete som krävs för att en relation ska fungera. Att vara medveten om sin begränsningar, att kommunicera dem och att respektera och känna in den en har en relation med är grundläggande. Att inte vänta med att ta upp saker för att det är jobbigt. Men det är också viktigt att respektera om ens partner inte vill prata om något på ett särskilt sätt, eller över huvud taget. Det handlar inte om total öppenhet kring allt, utan snarare om att känna in och förmedla sina egna gränser och att respektera andras. Om en sedan inte vill göra på samma sätt så får en väl gå skilda vägar, det är för det mesta bättre än att tvinga på någon annan sina värderingar.

Att ta känslomässigt ansvar och att gömma sig bakom sin passivitet.

En kommentar jag har fått många gånger när jag skrivit om känslomässigt arbete är att mannen ju inte ville att den andra parten skulle göra mer känslomässigt arbete så därför har han inget ansvar för att det blev så. Den andra personen bara gjorde en massa arbete utan att han bad om det. Stackars mannen!

Denna inställning tyder på brutalt bristande insikt i hur relationer fungerar. För att en relation ska fungera så krävs det att visst arbete utförs, och om inte båda tar ansvar för att detta arbete utförs så kommer den som tar mer ansvar också att utföra mer arbete.

Jämför med två människor som delar hushåll. Den ena är helt passiv inför hushållsarbetet och den andra tar initiativ. Detta leder såklart till att den som tar mer initiativ också gör mer. Även om själva arbetsuppgifterna delas helt lika så är det den som tar initiativ som tar ansvar, det vill säga ser till att det händer. Men troligen delar inte uppgifterna helt lika, utan den som tar ansvar kommer troligen att göra mer eftersom det är så satans jobbigt att alltid tjata på någon annan om att göra det ena och det andra.

Givetvis kan den som inte tar ansvar hävda att den minsann inte alls har tvingat den andra att göra det, och det är förvisso sant, men en sådan inställning hjälper föga mot att den verkliga arbetsfördelningen ser ut som så att en person gör betydligt mycket mer av det gemensamma nödvändiga arbetet.

Detta hänger också ihop med den rättegångsmentalitet många män har, det vill säga att göra alla frågor till en fråga om att bevisa någons skuld eller oskuld. ”Eftersom jag inte hade något uppsåt att det skulle bli på det här sättet/eftersom jag inte tvingade någon att göra min del av det känslomässiga arbetet så saknar jag skuld i frågan”, tänker mannen, och pustar sedan ut. Han är ju trots allt en rimlig person! Gud vad skönt!

Om en har en relation med en annan människa så borde en vara intresserad av att behandla denna väl, och i detta ingår att ta ansvar för det arbete som måste utföras i en relation. Är en inte beredd att göra detta borde en inte ingå i en relation. Att ignorera det faktum att det behöver utföras arbete i en relation och därmed låta den andra parten ta hand om allt är att lassa över ansvar. Det ansvar en själv inte tar kommer någon annan att behöva ta, eller så kommer det leda till att relationen inte fungerar.

Män gömmer sig gärna bakom sin passivitet. De kan gå omkring och vara bekvämt omedvetna om det arbete som utförs i relationen, eftersom någon annan gör det åt dem. Men att inte ta sitt ansvar för relationer är att tvinga in någon annan i att göra det åt en, och jag förstår inte varför en skulle vilja behandla någon en säger sig tycka om på det viset.

Den manliga toffeln.

Det finns en uppfattning i samhället att det finns män som är ”snälla” och blir ”hunsade” av sina fruar. Det porträtteras ofta i form av kvinnor som bara kräver och kräver saker av sina män, som inte visar särskilt stort intresse. Tänk Selma och Fridolf typ; en matrona som har stenkoll på hus och hem och vet hur hon vill ha det, och så Fridolf som bara lojt accepterar saker och ting men knappast tar något eget initiativ eller ansvar.
Och visst finns den här dynamiken, jag har både sett den och varit i den själv. Hamnat i en situation där jag kan blivit gnällig, tjatig och så vidare.

Så varför blir det såhär? Först och främst har det att göra med att det anses vara kvinnans ansvar att hålla ihop såväl hushåll som relation. Eftersom kvinnan är den som har yttersta ansvaret för hemmet och relationen så blir det hon som ”projektleder” vilket lätt sätter henne i en roll där hon blir gnällig och tjatig helt enkelt för att hon tar det övergripande ansvaret för att allting ska fungera.

Sedan är det en fråga om passivitet. Olika män är mer eller mindre passiva inför saker, men faktum är att många män helt enkelt inte känner att de behöver ta något ansvar för hushåll och relation. De väntar glatt tills att kvinnan konfronterar dem med olika problem och först då tar de tag i det, istället för att se till att själva se problem och ta tag i dem. Detta kan ofta uppfattas som att mannen är ”snäll” eftersom han gör som kvinnan säger, men i själva verket handlar det om att han lägger över ansvaret på henne.

Dessutom är det knappast så att mannen alltid gör som kvinnan säger, snarare sker det en förhandling där kvinnan är det drivande parten och mannen är den som har makt att säga nej och inte. Kvinnan levererar en mängd olika förslag, och sedan får mannen helt enkelt själv bestämma vilket som passar honom. Det är inte heller ovanligt att mannen säger ”okej, jag ska ändra mig” bara för att slippa diskussion och sedan helt enkelt inte gör det. Relationssamtalet blir ”löst”, men informationen bearbetas inte

Jag har varit i relationer med män som har varit passiva på det här sättet och det har varit skitjobbigt. Ofta har de struntat i att ta upp problem tills att en är i konflikt och då nämner de typ ”jag har tyckt detta varit jobbigt jättelänge” som ett jävla vapen i diskussionen. Istället för att direkt ta upp något så undanhåller de information så att de ska kunna skifta fokus när en själv har något på hjärtat. Då tolkas de kanske som ”snälla” eftersom de har gått omkring och tänkt på något länge utan att säga något, men i själva verket är det en fråga om makt. ”Jag ville inte belasta dig med det” kanske de säger, men det blir ju en belastning ändå eftersom problemet kvarstår och en inte får någon möjlighet att lösa det.

När jag har sagt till män att jag inte vill att de till exempel ska strunta i att ta upp problem för min skull så har de ändå fortsatt med samma beteende och fortsatt dra samma svada om att de inte ville belasta eller bekymra mig, trots att jag pedagogiskt förklarat att jag inte anser att det är en belastning att ta upp relationsproblem på ett rimligt sätt. Ändå har de fortsatt att ta sig tolkningsföreträde i situationen och fortsatt med detta beteende. Det är en fråga om ett maktspel och inte om omtanke.

I sådana relationer har jag behövt vara ännu mer på min vakt för att ”upptäcka” detta, eftersom jag vetat att mannen håller inne på en massa grejer för att vara ”snäll”. Detta har fått mig att göra ännu mer känslomässigt arbete. Många gånger har jag uttryckligen frågat ”upplever du detta som problematiskt” och fått ”nej” till svar för att senare få veta att han visst gjorde det. Fan vad det är frustrerande att vara i en sådan relation. Alltid känslan av att det finns något outtalat som när som helst kan dras fram och användas emot en.

Att undvika att ta ansvar är inte att vara snäll, det är tvärtom att vara ganska elak. Att tvinga in någon i en position där hen hela tiden känner ansvar för att tolka den andras känslor eftersom hen aldrig någonsin klämmer fram det av egen fri vilja är jävligt taskigt och att ta oerhört mycket tid och energi i anspråk från sin partner. Var istället lite aktiv i relationen; fundera och säg hur du vill ha det med saker och ting istället för att bara låta saker ske omkring dig. En kan göra detta utan att för den sakens skull bestämma allt, det handlar om att känna in sin partner och ha ett samspel där båda delar med sin av sina tankar kring relationen för att komma fram till gemensamma lösningar som båda förstå och strävar efter.

Jag misstänker att män ofta ”går med på” kvinnors lösningar för att de ska slippa känna ansvar för saken. Om de inte kommer med någon egen input utan bara accepterar någon annans lösning rakt av så slipper de känna sig ansvariga om det går dåligt. Givetvis blir resultatet sämre om bara en part anstränger sig för att komma fram till hur en ska ha det, eftersom en bra relation kräver aktivt deltagande från alla parter. Men det är väl bekvämare att bara strunta i att känna eller ta något slags ansvar och hoppas att någon annan löser det åt en eller åtminstone står ut med ens passivitet.

Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.

På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.

Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.

Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.

Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.

Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.

Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.

Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.

Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.

Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.

Twitter 24/10. Kvinnor får alltid ta ansvar för mäns känslomässiga omognad.

Det här snacket om att flickor mognar ”två år snabbare” än pojkar alltså vad fan är det för trams? Denna myt om att män skulle vara några slags hjälplösa jävla offer för sin egen idioti som kvinnor bara ska ha överseende med. Ställ lite krav på männen för fan. Vifta inte bort deras beteende med att de ”mognar senare”.

Det blir liksom alltid kvinnors ansvar att hantera mäns tillkortakommanden. Det är vi som ska åtgärda att män är omogna. Och såhär fortsätter det ju livet igenom. Kvinnor ska ta ansvar för att män inte kan hantera sina känslor hela jävla tiden.

Och som lön för allt detta känslomässiga arbete får vi endast bedyrandet om att det minsann är vi som sitter på mognaden. Vem bryr sig? Att bli betraktad som mer mogen är en usel jävla kompensation för att ta hand om mäns känslomässiga skit ett helt liv. Om omognad innebär makt i det här samhället så vill jag hemskt gärna vara lite mer omogen nu tack.

Så trött på att få den där ”du är bättre för du är kvinna”-klappen på axeln istället för att folk upprörs över förtrycket en utsätts för. Det handlar inte om att kvinnor ”är” bättre, det handlar om att vi fostras till att ständigt ta ansvar för män. Detta är inte ”vackert”. Så trött på att uppmanas till att vara stolt över att jag är kvinna. Vad ska jag vara stolt över? Att jag är förtryckt?

Att jag tagit ansvar för mäns känslor hela livet är inget jag är stolt över, det är förtryck jag blivit utsatt för. Jag är förbannad. Stolt blir jag när jag använder denna förmåga till något bra och konstruktivt, som att ta hand om mina systrar. De som förtjänar det. Kvinnor måste ta sina känslomässiga förmågor och göra något vettigare av dem än att curla män.

Lucka tio: skit i ännu mer (om det känslomässiga arbetet).

Lucka åtta hade visserligen titeln Skit i allt, men jag tog bara upp hushållsarbete. Idag så vill jag uppmuntra till att även strunta i känslomässigt arbete.

Eftersom det känslomässiga arbetet kan vara lite svårare att upptäcka tänker jag vara lite mer konkret. Nedan följer fyra exempel på vad jag menar med känslomässigt arbete.

Hur ofta försöker du hitta på saker att tala om för att skapa god stämning? Detta förekommer både bland två personer, men också i större grupper. Ofta är det kvinnorna som ombesörjer skapandet av god stämning genom att påbörja konversationer, se till att det är samtalsämnen alla kan relatera till och så vidare.
Om du är i en heterorelation, hur ofta frågar du hur det är med honom i förhållande till hur ofta han frågar dig? Ofta så visar kvinnan i relationen ett större intresse av att ta reda på hur mannen har det med sina känslor och sitt liv än tvärtom.
Om du är i en heterorelation, hur ofta tar du ansvaret för att reda ut olika konflikter i förhållande till hur ofta han gör det? Oavsett om det är öppna konflikter, eller mer dolda sådana som till exempel att det är konstig stämning emellan er. Ofta så tar kvinnan i relationen ett större ansvar för att saker och ting ska flyta på känslomässigt.
Om du är i en heterorelation, hur ofta är det du som ombesörjer planerandet av er gemensamma tid? Är det du som tar ansvar för att planera er samvaro, eller ”få ihop livspusslet”? Kanske är det även så att du oftare avstår från att göra saker för att ni ska kunna umgås?

Att ta olika former av socialt ansvar är såklart en jättebra sak att göra, men det blir problematiskt om det alltid är en viss person som gör det samtidigt som andra konsekvent låter bli. Det känslomässiga arbetet är nödvändigt för att en relation ska fungera, och om kvinnan gör det i högre grad än mannen (vilket hon ofta gör) så innebär det i slutänden att hon blir dränerad på känslomässig energi.

Att sluta med känslomässigt arbete är nog svårare än att undvika hushållarbete ett tag, eftersom det är mer abstrakt. Därför uppmanar jag till att tänka över de fyra punkter jag tagit upp, och fundera på om det är något som känns igen lite extra mycket. Försök i så fall att strunta i att göra detta ett tag, kanske tre-fyra veckor, och kolla vad som händer. Tar han ansvaret istället? Fungerar relationen bra utan att du tar ansvaret? Utifrån detta kan du sedan initiera en diskussion med din partner om det hela.

Detta kan såklart även appliceras på vänskapsrelationer, men blir ofta en större grej i kärleksrelationer eftersom dessa relationer ofta tar upp en större del av våra liv, speciellt om en även bor tillsammans med personen ifråga. Ytterst är detta en fråga om tid och energi: fördelningen av detta arbete är avgörande för vad en har tid till utanför relationen. Därför är det inte bara en fråga om ”jämställdhet för sakens skull” utan en fråga om vad du kommer ha tid till att göra i ditt liv.

Det kallas kärlek.

Håller för närvarande på och ta mig igenom boken Det kallas kärlek av Holmberg som är en studie av hur könsmaktsordningen upprätthålls även inom så kallade jämställda par. Jag har varit sugen på denna bok jättelänge, och jag tror även att många av er har haft kontakt med den via Prins Charles känsla där det hänvisas en hel del till denna.

Som feminist har jag såklart eftersträvat att ordna mina relationer jämställt och har väl till och från också trott att så har varit fallet, om än med vissa imperfektioner. Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.

Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov. I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ”lilla extra” i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln. Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.

Termen ”känslomässigt arbete” faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera. Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt). Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ”är sådan” och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det. Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på. Detta är alltså det känslomässiga arbetet en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.

En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad. Detta gör att hon ”förstår” när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare. Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.

Nå, det var lite om boken och jag tror att många kan känna igenom sig i dessa beskrivningar av fenomen. Det är smärtsamt att läsa den här boken eftersom det ställer så mycket av vad jag tyckt och tänkt kring relationer jag haft och också kring min inställning till sex och kärlek idag ställs över ända. Det är jobbigt att se vad patriarkatet gör med en även i det mest privata, ja kanske till och med främst där. Samtidigt så tänker jag att jag vill hitta nya sätt att skapa relationer på där jag slipper vara i underordning och för det krävs dekonstruktion och arbete.