Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Det kallas kärlek.

Håller för närvarande på och ta mig igenom boken Det kallas kärlek av Holmberg som är en studie av hur könsmaktsordningen upprätthålls även inom så kallade jämställda par. Jag har varit sugen på denna bok jättelänge, och jag tror även att många av er har haft kontakt med den via Prins Charles känsla där det hänvisas en hel del till denna.

Som feminist har jag såklart eftersträvat att ordna mina relationer jämställt och har väl till och från också trott att så har varit fallet, om än med vissa imperfektioner. Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.

Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov. I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ”lilla extra” i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln. Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.

Termen ”känslomässigt arbete” faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera. Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt). Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ”är sådan” och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det. Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på. Detta är alltså det känslomässiga arbetet  en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.

En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad. Detta gör att hon ”förstår” när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare. Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.

Nå, det var lite om boken och jag tror att många kan känna igenom sig i dessa beskrivningar av fenomen. Det är smärtsamt att läsa den här boken eftersom det ställer så mycket av vad jag tyckt och tänkt kring relationer jag haft och också kring min inställning till sex och kärlek idag ställs över ända. Det är jobbigt att se vad patriarkatet gör med en även i det mest privata, ja kanske till och med främst där. Samtidigt så tänker jag att jag vill hitta nya sätt att skapa relationer på där jag slipper vara i underordning och för det krävs dekonstruktion och arbete.

66 kommentarer till Det kallas kärlek.

  • Bodil skriver:

    Carin Holmberg är lesbisk. Jag tycker hon skall koncentrera sig på HBT-relationer.
    Jag är trött på att lesbiska feminister och bögar påstår sig veta hur heterorelationer ser ut. Om jag som hetero skulle skriva en bok om HBT-relationer så skulle jag jagas gatan fram.

    Sen är du knappt 20 och har begränsad info om relationer själv.
    Kom igen när du är 40+.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Vilket bullshit. Detta är en forskningsrapport, Holmgren har gjort djupintervjuer med tio heterosexuella par. Klart hen kan uttala sig i frågan. Skiter för övrigt i din ålder och du borde inte heller använda min som ngn slags grund i argumentationen.

      • Bodil skriver:

        Ålder är en viktig faktor. Erfarenhet byggs upp med tiden. Jag tror inte att du som 20+ är lika erfaren på området relationer som en 40+ eller 60+. Det förstår du säkert. Jag menar inte att man inte skall låta bli att lyssna på det du säger men det väger lätt. Som när Blondinbella pratar företagande.

          • Bodil skriver:

            I det feministsamhälle vi lever i där normer ifrågasätts så tycker jag den frågan är ytterst kränkande. Jag kallar mig vad jag vill. Bo, Bodil eller Brödburken. Som en ironisk Bödvar, lusekoftacasanovan från Bergen.

            • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

              Klart du får, men det skapar förvirring när du inte håller dig till samma nick varför jag undrar över ditt val av byte.

    • Att forskning om en viss grupp i samhället enbart kan bedrivas av någon som själv tillhör den gruppen är ett ganska vanligt synsätt. Och det är förstås uppåt väggarna fel. Med en sådan inställning är det en stor risk att marginaliserade gruppers villkor belyses alldeles för lite. Dessutom är det ett synsätt på vad samhällsforskning är som närmast likställer denna med löst tyckande baserat på sin egen livserfarenhet. I din kommentar försöker du göra poängen att både Holmbergs forskningsresultat och avhandlingens mottagande bland andra samhällsforskare skulle ha påverkats av hennes sexuella läggning. Förstår du ens hur fånigt det ter sig att rikta en sådan kritik mot det svenska utbildningssystemet utan någon som helst underbyggnad?

      • Bodil skriver:

        Om en feminist och aktiv HBT-person skall betrakta heteropars relationer så inser säkert du att det inte blir den opartiska vetenskapliga slutsats som man kan räkna med.

        Liksom när Greenpeace debatterar kärnkraft.

  • Nina skriver:

    Jag läste den för ca 7 år sen så jag kan ha reagerat annorlunda idag, men då tyckte jag att den var sjukt deppig och tänkte liksom att ”Ok, men om en nu är hetero och kommer vilja leva med en man, är det kört eller?”. Idag tycker jag faktiskt att min relation inte har de problemen som boken beskriver, även om jag känner igen det väl från vissa andras relationer. Man bör även tänka på att det endast är 10 par som intervjuats i studien. Eftersom jag själv kände mig så uppgiven efter att ha läst den så vill jag säga att det finns hopp! :)

  • mondolane skriver:

    Jag tror att jag skall köpa boken. Varför vet jag inte riktigt egentligen – det vore intressant att se något man redan vet bli beskrivet i text.

    Däremot måste jag fundera vidare på din analys att mannen ”får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen” iom att kvinnan frågar om vardagen och på andra sätt uttrycker sin kärlek socialt. Det är intressant att fundera över precis hur man får kärlek, om man uttrycker denna kärlek på olika sätt från sin partner. Hur uttrycker mannen sin kärlek? Det hade varit intressant att läsa om. Hur framställs detta i boken (jag är för ivrig att köpa boken och läsa den ikväll)?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tror du kommer få mkt ut av att läsa den även om du har feministisk grundanalys på förhållanden. Jag får många nya insikter till exempel, och jag skulle nog betrakta mig som ganska insatt. För att svara på din fråga: mannens kärleksgivande är enligt boken mer sporadiskt, medan kvinnan ger mycket mer kärlek i vardagen.

      • Bodil skriver:

        Min erfarenhet är att kvinnan bestämmer när var och hur kärlek skall bedrivas i en relation. Carin Holmbergs minimala studie, likt en myra 3 km från närmsta myrstack,
        är bullshit. Nothing more.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Har du ens läst den? Den stämmer iaf tydligt överens med min erfarenhet.

          • Bodil skriver:

            Jag ställer dagligen mina blöta kängor på dess sidor.
            Det är handon i form av diskbänksrelism.

            Jag läste den när du hoppade hage på skolgården.

            • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

              Såhär: en enda hänvisning till min eller någon annans ålder som argument till vems resonemang som är mest giltigt och då får aldrig någonsin kommentera här igen.

              • mondolane skriver:

                Nu är jag kanske fånig, men kan det vara så att ”Bodil” egentligen är någon som inte alls är Bodil och inte alls har något att säga som inte är menat att bara mucka gräl? Det är ju bara massa nedvärderande fjant.

                • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

                  Personen brukar kommenetera under namnet ”Bo” annars och vara ganska bråkig så ja. Nu är hen dock blockerad.

  • Mella skriver:

    Den boken måste jag läsa! ”Det känslomässiga arbetet” – skönt att ha ett ord för det! Jag befinner mig sedan 3,5 år tillbaka i en relation där min partner är väldigt bra på det känslomässiga, men jag har tidigare varit i en relation där jag i princip gjorde allt känslomässigt arbete. Jag kommer till och med ihåg att jag en gång frågade honom varför han aldrig (och då menar jag aldrig) frågade mig hur jag mådde eller hur min dag hade varit. Jag fick till svar att ville jag berätta något så fick jag väl göra det, varför skulle han fråga? Ja, kanske för att visa att han brydde sig?

  • Nea skriver:

    Bra svar till den tråkiga och förminskande kommentaren av ”Bodil”.

    Själv så känner jag igen det där med känslomässigt arbete ifrån när jag var yngre. Kom ihåg att jag ofta mådde dåligt i när jag träffade sådana killar och tänkte att det var något fel på mig. Nu är jag som tur är ihop med en som visar att han bryr sig och tröstar mig när jag är ledsen. Tycker att det är självklart att man visar sig intresserad av och bekräftar varandras känslor i förhållanden.

    • Bodil skriver:

      Jag håller med men det du beskriver i ett dåligt förhållande kan lika gärna kan vara en kvinna som står för detta.

        • Bodil skriver:

          Hade författaren kommit fram till ett svar som inte stödde hen(nes) egen förutfattade mening så hade det inte blivit nån studie. Feministiska ”forskare” har ju alltid bestämt sig från början för en uppfattning. DET är inte förenligt med vetenskaplighet.

          Dagens forskare borde lägga mer tid på att försöka hitta fel med sina teorier, att falsifiera dem, än på att bekräfta dem. OBS!

              • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

                Men om du läser introduktionen till boken så ser du att utgångspunkten är att patriarkatet existerar och upprätthålls i relationer, det som eftersöks är svar på hur. En gör alltid antaganden när en sysslar med vetenskap.

                • Pelle P skriver:

                  Fast i andra vetenskaper så skulle patriarkatets existens vara en hypotes som sedan testas. Inte ett axiom. Normalt försöker man göra axiomen så små som möjligt för att inte styra resultaten. Detta är anledningen till att genusvetenskapen bemöts med skepsis av andra…

      • Nea skriver:

        Jo, det är klart att det kan vara det. Fast då jag endast träffat killar kan jag inte uttala mig än något annat än mina upplevelser. Sedan så tycker jag inte att man kan anta att heterosexuella män i högre grad skulle vara passiva när det gäller att visa omtanke till sin partner eftersom det är individuella upplevelser som diskuteras. Möjligt är att många män också upplever sin partner som att hon inte bryr sig om hans känslor men det kanske inte är lika uppmärksammat.

  • s skriver:

    Jag läste boken när den var ganska ny & den blev verkligen en ögonöppnare för mig, en sån där text en bär med sig & ofta återkommer till. Tror den är otroligt viktig i just det som du skriver att det pekar på strukturer i det privata livet, sånt som skaver, men som en i vanliga fall saknar medvetenhet & språk för att se & beskriva. Hoppas många fortfarande läser den trots att den inte är alldeles ny!

  • Pelle P skriver:

    Nu har jag inte läst boken men enligt en kommentar ovan så baseras allt på tio intervjuer. Att generalisera till någon som helst population från resultatet av tio intervjuer är något som inte fungerar och det vetenskapliga i detta är mycket litet…

    Sedan är det andra som gör samma sak men det blir inte bättre för det…

    • s skriver:

      Det är en kvalitativ studie, inte en kvantitativ så syftet är inte på något sätt att ”generalisera till någon som helst population”.

      • Pelle P skriver:

        Och vad är syftet med studien? Vad är det för intresse med studien om man inte kan dra lärdom utöver de 10 som var med i studien?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är så roligt när du uttalar dig om vetenskap Pelle. Vet du inte ens skillnaden på kvalitativa och kvantitativa studier?

      • Pelle P skriver:

        Jodå, det vet jag men i slutsatserna av kvalitativa studier så brukar man ändå generalisera till någon tänkt population. Även om man inte uttrycket sig så…

        • Nina skriver:

          Det är sant att kvalitativa studier alltid i viss mån vill kunna uttala sig om ett fenomen på en mer generell nivå, samt att generaliserbarheten inte går att bevisa statistiskt. Därför är det bättre att intervjua så många som möjligt, och jag kan tycka att 10 par är lite tamt för en doktorsavhandling. Ibland vill man dock undersöka frågor som inte går att mäta genom kvantitativa opeationaliseringar. Pelle verkar med sitt resonemang anse att alla kvalitativa studier är helt onödiga då resultatet inte kan generaliseras statistiskt. Uppenbarligen är det dock många som känner igen sig i den här studien, att den har kunnat sätta fingret på problem de upplevt/upplever och genom att kunna benämna så kan man även förändra, vilket många uppskattar. Därför är den en viktig studie. Om inte bryr dig om den, låt bara bli att läsa!

          • Pelle P skriver:

            Nej, jag tycker inte att man bara ska göra kvantitativa studier. Men det är ohederligt och ovetenskapligt att hävda att man inte ska generalisera och sedan göra det ändå. Även om man gör intervjuer så kan man statistiskt analysera hur representativa respondenterna är. Då har man mer belägg för att det går att generalisera. Sedan kan kvalitativa studier vara alldeles utmärkta på att generera hypoteser som sedan kan testas med statistiska metoder. Om man utgår från tio intervjuer blir det mer tyckande än något annat.

            Att tycka att en studie är viktig bara för att många känner igen sig är väl inte riktigt vetenskapligt… Exempelvis vet man att hjärnan fungerar så att den enklare tar in information som bekräftar vad man tycker och har svårare att ta in obekväm information. Då skulle man kunna hävda att den enbart förstärker vad de som redan tycker så tycker. Nu vet jag inte om det är så men hur som helst så är det inget bra argument.

    • FumikoFem skriver:

      Pelle:

      ”Nu har jag inte läst boken men enligt en kommentar ovan så baseras allt på tio intervjuer. Att generalisera till någon som helst population från resultatet av tio intervjuer är något som inte fungerar och det vetenskapliga i detta är mycket litet…”

      Hade det varit en helt annan studie som Pär Ström tagit upp som handlat om hur svårt män har i något område så skulle dom som nu kommer hit och klagar icke klaga. För då hade det setts som representativt för befolkningen. Men är ens inställning att män alltid har det värst så blir det såklart så.

      • Pelle P skriver:

        Svammel… Det är inte så. Det blir inte mer vetenskapligt för att någon specifik person, såsom Pär Ström, gör det.

  • Gregor skriver:

    Tröttsamt att kvinnor tror de ger mer kärlek bara för att de i högre utsträckning ”frågar hur en mår” osv.. Det handlar väl snarare om att olika personer har olika behov. Och vad får er att tro att män uppskattar detta eviga frågande om ditten och datten?

    Vill jag meddela något så gör jag det, annars säger jag inget, att andra fungerar annorlunda betyder inte att deras sätt är ”finare och kärleksfullare”. Och män känner sig definitivt inte bekräftade och älskade när kvinnor gör så. Känns mer som att ha en känslomässig parasit på sig som försöker suga ur varenda droppe energi man kan frambringa.

    Har läst boken och den är extremt ensidig och fruktansvärt självupptagen och förmäten.

    • Axel skriver:

      ”Och män känner sig definitivt inte bekräftade och älskade när kvinnor gör så.”

      Tala för dig själv, Gregor.

      • Gregor skriver:

        Ok, det var slarvigt uttryckt. JAG känner mig inte bekräftad och älskad för att någon frågar ut mig om min vardag och hur jag mår, och jag tvivlar på att jag är ensam om det.

        Det är något som dessa känslognäggare(av båda kön) fått för sig, förmodligen i syfte att känna sig ”finare” och ”bättre”. Eller så är det ren och skär självupptagenhet(jag fungerar så alltså gör alla andra det också).

          • Gregor skriver:

            När någon lyssnar och visar intresse för det jag har att säga, det är räcker gott och väl. Att jag ger samma sak tillbaka till folk jag älskar borde väl också räcka.

            Stör mig bara så jävla mycket på folk som lägger över ansvaret för att ta initiativ att prata om sig själv och sina känslor på sin partner, det är varken önskvärt eller nobelt, mest bara störande. Det är inget man har ansvar att ge sin partner och det är inget man har rätt att kräva av sin partner(vilket säkert en del män gör och det är lika jävla dumt).

            Ett fullt rimligt krav är snarare att lyssna och visa intresse när någon uttryckligen säger att de vill prata, vilket säkert en del män skiter i och kritik av det vänder jag mig inte på något sätt emot.

            Slutsats, känslognäggarna borde tagga ner lite och inse att alla varken uppskattar eller förväntar sig deras ”bekräftande frågor” och ständiga ”smörjande av de sociala kugghjulen”, det tas inte som stöd eller bekräftelse av alla. Och de som ändå kräver denna ”bekräftelse” men inte är beredda att ge samma sak tillbaka borde helt enkelt leva ensamma för allas skull.

            Jag har löst problemet.

            • mondolane skriver:

              Fast den där slutsatsen verkar väldigt ensidig. Tanken är väl att många kvinnor faktiskt tycker att det är viktigt det här med det sociala umgänget med sin partner, och att påstå att det bara är att ändra vad kvinnor anser som viktigt i förhållandet så löser man problemet…. det verkar väldigt själviskt.

              • Gregor skriver:

                Jag menar inte att jag sitter på någon absolut sanning och att alla bör känna/tänka som jag, folk som eftersträvar något annat bör fortsätta med det. Men gärna utan att måla ut just sin version av det ”viktiga sociala umgänget” i en relation som det enda rätta som andra ska anpassa sig till och om inte skuldbeläggas. Det tycker jag är väldigt själviskt.

                • mondolane skriver:

                  Skuldbeläggas gör de väl inte. Damerna i relationerna sitter nog inte och klagar om hur killarna vägrar att påbörja samtal och bara väntar sig att tjejerna skall hantera allt socialt samspel. Jag har inte läst boken, men de ser sig ju som väldigt jämställda, så jag anar att kvinnorna inte sitter och skuldbelägger sina partners för att de är så själviska.

                  Jag tycker att det är mycket viktigt att jag har ett bra socialt samspel med min partner, är det inte då rimligt att min partner anstränger sig för att ha ett bra socialt samspel med mig? Är det verkligen att begära för mycket? Är det verkligen jag som har ett problem då?

                  • Gregor skriver:

                    Jag har inte uttalat mig om killar som vägrar påbörja samtal och väntar sig att tjejerna ska hantera allt socialt samspel. Om det är problemet i en relation så tycker jag att killen är den som har problemet, i det fallet. Men det är inte det jag vänder mig emot. Jag vänder mig emot att andra godtyckligt bestämmer vad ”bra socialt samspel” är och sen kräver att partnern ska anpassa sig efter det utan en tanke på att partnern kanske har helt andra preferenser.

                    • mondolane skriver:

                      Jag trodde att det var det som framkom i boken? Just det här med att damen påbörjar samtal och sköter det sociala samspelet i relationen, jag trodde att det var det vi diskuterade? Och som sagt, jag tror inte att damerna i boken klagade eller krävde anpassning, så jag förstår inte riktigt vad du menar. Jag anser inte att det är att begära för mycket att även mannen i en relation anstränger sig för att hålla det sociala spelet vid liv om det är viktigt för kvinnan. Annars fastnar man i fällan där den som tydligen anser det viktigast (om det nu verkligen är kvinnan som anser det viktigast, eller bara hon som gör det därför att hon anser det som ett sätt att uttrycka sin kärlek och omsorg medan han inte ser det på samma sätt) sitter med hela ansvaret.

                    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

                      I boken framkommer att det är mannens preferenser som får avgöra, om inte kvinnan ”ställer till en scen” och så riskerar att upplevas som jobbig och bråkig.

    • Anonym skriver:

      Du har så rätt. Jag, trots att jag är kvinna, orkar inte heller med att bli utfrågad om mina känslor. Blir tokig på sådana människor, det tar verkligen all energi ifrån en. Om de här känslomänniskorna verkligen hade haft empatisk förmåga borde de väl märka att frågorna inte är uppskattade och lägga av? :)

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Nå, en kan ju göra saker på olika sätt. jag gillar inte heller att bli utfrågad, men jag gillar när folk visar att de finns där som stöd och att en kan prata med dem om en vill. Från en partner vill jag gärna att det ska märkas att jag kan koma till hen för stöd, och det tror jag att de flesta håller med mig om.

  • Anna skriver:

    Vad lustigt att du skriver om den här boken precis nu, för jag köpte nämligen den på loppis häromveckan för en femma. Nu blir jag verkligen sugen på att läsa den!

  • aias skriver:

    det kan vara svårt att kämpa för att bibehålla en nerv av emotioner till slut i en relation där konversationerna oftast löses upp till att handla om intet, jag har varit med om en relation där vi tillslut tappade all som helst känslomässig kontakt, jag tappade den även med min omgivning och mina vänner, för det jag lärt mig, i mitt identifierande i hans bild av mig, var bara avledsmanövrar, som jag på något sätt ändå idealiserade för att jag inte ville inse hur han var, och fortfarande inte vill. vi är nämligen tillsammans ännu och jag är för osäker att bryta upp det, för får jag bara ett tillräckligt grepp så kanske jag kan se vår relations strukturer. nu känner jag mig mest bara förvirrad.

  • Andreas skriver:

    Jag tog allt som kritik mot mig själv i mitt senaste förhållande och nu 1 år senare har jag insett att jag skulle bara ha lyssnat och förstått men istället fick jag det till att handla om mig och mina behov och tog allt som kritik mot mig. När det redan var på mina villkor som om det inte vore nog så vände jag många av hennes bekanta emot henne bara för att slippa självinsikt. Det är vidrigt att bete sig på detta sättet som jag gjort och det sjuka är att vi män indirekt uppfostras till att bete oss på just detta sätt vilket är sinnessjukt. Att bete sig så som jag gjort är den informella normen för hur en man ska vara enligt det svenska samhället som påstår sig vara jämlikt/jämställt idag 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv