Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

Här kommer svar på en jättegammal läsarfråga. Förlåt för dröjsmålet.

Hej.
Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
den första: vänner
den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Detta är en fråga jag får ganska ofta, och som jag inte riktigt vet hur jag ska besvara, så jag tänker att jag skriver lite hur jag gör för att orka. Jag tänker att det här är en jättesvår grej, och jag drabbas själv ofta av orkeslöshet och känner att det jag gör är otillräckligt. Jag får jättemycket tillbaks från mitt politiska engagemang, men ändå känns det ofta som att orken inte räcker till.

Rörande det här med att känna att en gör en liten skillnad: jag tror tyvärr att det där är ett ändlöst jävla hål att gräva runt i. Världen är så stor, lidandet är så stort, och en kamp kommer alltid att mötas av bakslag. Jag tror att hur mycket en än gör så kommer en aldrig känna att en gör nog. Jag tänker att det är bättre att se sig själv som en del av något. Jag ser mig själv som en del av ett motstånd, en rörelse som jag bidrar till men som också skulle klara sig utan mig. Detta gör att jag kan känna stolthet över mitt bidrag, men också ett lugn i att saker och ting inte står och faller med mig personligen. Jag tänker att alla som har en samhällskritik analys är en del av den här rörelsen, oavsett om en orkar engagera sig eller inte. Bara att gå omkring i den här världen och ha den analysen är en viktig och stor grej.

Det är viktigt att ha människor omkring sig som förstår en. För vissa är det inte möjligt, men jag tänker att det är något en kan sträva efter. Det behöver inte alltid vara någon en träffar fysiskt, utan det kan vara vänner på internet och så vidare. För mig är människor som kommenterar på bloggen, som jag har kontakt med på twitter och så vidare viktiga för att jag ska orka. Sedan har jag också vänner som jag känner förstår mig ”irl”, men de är inte många.

Jag tror att det ändå är bra att försöka göra något konstruktivt av sina känslor och sin analys. Det behöver inte vara att en engagerar sig i en organisation eller något, det kan också vara att typ delta i diskussioner och så vidare på internet. För mig ger det väldigt mycket styrka att till exempel twittra, eftersom jag kommer i kontakt med likasinnade som ger mig pepp. Det behöver inte alltid vara personliga relationer, det kan räcka med att läsa att de delar min ilska. Tjejjouren har också varit viktig, inte för att alla tycker som jag där men för att jag känner att vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Då känns det som att min analys gör någon nytta.

Jag jobbar också mycket med att sålla bort saker och ting jag tycker är för jobbiga. Jag läser till exempel inte borgerliga ledarsidor och debattartiklar, skildringar av våldtäkt, fattigdom och andra hemskheter och så vidare. Jag har valt bort detta eftersom det får mig att må alldeles för dåligt, och det orkar jag inte. Detta innebär inte att jag går omkring med skygglappar, däremot behöver jag inte läsa detaljerad beskrivningar om hur pissigt allt är eller vidrig argumentation om varför det är bra att det är som det är hela tiden. Att rensa ut detta gör att jag istället kan få mer energi att fokusera på saker

För mig är det viktigt att ta strider, men också viktigt att kunna strunta i vissa strider när jag inte orkar. Jag brukar tänka att jag ska ”agera istället för att reagera”, vilket för mig innebär att jag låter väldigt mycket passera med gott samvete och istället lägger mycket energi på de strider jag väljer att ta. Detta kan tyckas cyniskt men det är vad som fungerar för mig. När jag gör såhär kan jag känna stolthet över de gånger jag orkar, och då känns det mer okej att jag inte alltid orkar. För mig är det en mer hållbar strategi än att reagera på all sexism en stöter på, det är liksom för mycket för att jag ska palla, och då blir det bara halvdant och så mår jag dåligt över det.

Sedan tror jag inte att en ska underskatta hur viktigt det är att vila upp sig ibland. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag gör ”okonstruktiva” saker, men jag försöker tänka att det är något jag behöver göra för att orka kämpa vidare. Det är bättre om en ser till att inte bränna ut sig i sitt engagemang. Alla gör vad de kan, och minsta lilla bidrag är viktigt. Du är viktig, och du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle oavsett. Glöm inte det.

Kvinnoseparatismen behövs för att orka kämpa.

Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.

De kivnnoseparatistiska sammanhang jag befinner mig i fyller en otroligt viktigt funktion, dels för att det är en effektiv kampmetod men också för att det ger mig energi och styrka att orka vara feminist. Jag är alltid glad när jag har hängt med tjejjouren eller kvinnojouren. Och grejen är att det faktiskt är jävligt viktigt, mina behov är jävligt viktiga för att jag ska orka driva feministisk kamp och (bland annat) utbilda män. Jag hade aldrig orkat skriva så mycket och framförallt inte pedagogiska texter riktade till män om det inte var för att systraskapet gav mig så jävla mycket styrka.

Vi kan liksom inte återigen lägga all energi på männen, vi måste fan tänka på oss själva också, vi måste ta hand om oss själva för att orka. Jag hade aldrig orkat bemöta stödsökande tjejer om det hade suttit några jävla män på våra möten och bresat och tagit tolkningsföreträde, om jag hade behövt förhålla mig till mäns makt även där.

Vi kvinnor är inga ändlösa jävla behållare av ork att förklara saker för män, vi behöver också vila upp oss och i detta har kvinnoseparatismen en oerhört viktig roll. Det är där vi hämtar kraft och styrka, det är där vi känner att vi får vara som vi är och tala ostört, utan att bli ifrågasatta. I alla fall är det så det ska vara. Den styrka en hämtar där, det är en styrka en behöver för att orka kämpa.

Det personliga är politiskt.

IMG_20130911_142628Jag går igenom mycket jobbiga saker just nu, sådant som jag inte kan skriva om här av respekt för människor som står mig nära, men också för min egen skull, för att jag är rädd. Det gör mig ledsen, för det är något jag tycker är fint med den här bloggen och ni som läser den; erfarenhetsdelandet. Jag är tacksam över att kunna skriva om mina erfarenheter i patriarkatet och att den historian möts med systraskap och förståelse, och jag är tacksam för att få ta del av era berättelser, för de gör att jag förstår så mycket mer. För mig är detta en viktig feministisk kamp, att tala om de förtryck som är vår vardag, att politisera det och hjälpa varandra att förstå det i kollektiva termer. Det är betydelsefullt för mig och jag tror att det är det för många andra.

Alla dessa samtal som förkastas som tramsiga, patetiska och kvinnliga känsloklabb, alla dessa samtal är en del i kampen. Att själv förstå och få andra att förstå att ens erfarenheter inte är individuella, att de tvärtom dels av miljoner kvinnor, det är politik. Det är där den politiska handlingen kan börja, i att definiera sin livssituation och sina problem som politiska, inte privata. Och detta är också något som patriarkatet bekämpat. Genom att individualisera erfarenheter av förtryck så fråntas kvinnor denna möjlighet till kollektiv handling, till politisk handling.

Att vara öppen med sina erfarenheter, med sina känslor och det förtryck en blivit utsatt för är ett sätt att kämpa. Att visa förståelse för andra kvinnors berättelse och att hjälpa dem förstå den är ett sätt att kämpa. Det personliga är politiskt. Glöm aldrig det.

Hur en kan kämpa emot maktstrukturer när en själv är i toppen.

Jag får ibland frågor om hur en gör för att rannsaka sig själv, som jag alltid dillar om. Tänkte skriva ner lite hur jag tänker kring när jag är i en privilegierad position, som jag är framförallt i egenskap av vit och akademikerunge. Detta kan appliceras i en massa olika sammanhang. Men tänk på att detta bara är mina egna tankar kring saken, inget allmängiltigt. Folk gör och tycker såklart annorlunda.

Det första är att aldrig aldrig tänka att en ska bli ”klar” med det hela. Vi lever i ett rasistiskt klassamhälle, och så länge vi gör det blir du inte klar personligen. Ingen är klar förrän alla är klara, helt enkelt. Det går inte att ”sopa framför sin egen dörr”, sluta använda vissa ord, och sedan tänka att en ”gjort sitt”. Om det nu mot förmodan är så att en beter sig exemplariskt och aldrig är förtryckande så kan en sätta igång om sprida det vidare till andra.

Vidare: förvänta dig ingen jävla medalj för att du tar tag i ditt förtryck, det är något som alla ska göra, inte något en gör för att vara ”snäll” eller liknande. Se det inte som någon jävla välgörenhet, få saker är så störiga som när någon kommer och ba ”nu ska jag komma här och rädda er förtryckta” som om deras kamp byggde på att privilegierade kom och hjälpte till.

Det är otroligt viktigt att inse att du inte ska definiera någon annans kamp. Det är jättefint att vara med och stötta och så vidare, men det är inte en bra grej att hålla på och omdefiniera olika rörelser. En grej som jag ofta ser är när vita antirasister typ ”sätter ner foten” och ba ”jo jag är ju antirasist men här tycker jag att gränsen går” när någon kräver mer än vad de själva tycker är rimligt eller känner sig bekväma med. Minns ni när en krönikör skrev om rasismen mot asiater och exemplifierade med bilden på kinapuffspåsen? Väldigt många, tyvärr säkert även jag själv, reagerade på detta med att säga typ ”nejmen detta är att gå för långt”. Det är inte din grej att bestämma när det går ”för långt”. Gör du anspråk på att kämpa emot förtryckande strukturer du själv är i toppen på så måste du släppa ditt tolkningsföreträde och låta de som är utsatta för förtrycket definiera både detta och kampen. Ödmjukhet är grejen, att lämna plats och låta andra definiera rörelsen.

Du måste vara beredd på att göra avkall på dina egna privilegier. Att vara antirasist och typ nöja sig med att vara emot Sd håller inte, lika lite som det funkar att vara feminist och begränsa det hela till att handla om att vara emot våldtäkter på kvinnor. Ofta tenderar människor att göra detta för att det är jävligt bekvämt att inta positionen där en är å den ”goda” sidan, typ antirasist, men samtidigt slipper göra några större förändringar i sitt eget liv. Falskheten skrev en bra sak om detta på twitter, översatt: ”om det känns bra att göra det gör du det fel”. Alltså: det ska smärta att kämpa emot sina egna privilegier, gör det inte det ifrågasätter en inte sig själv i grunden.

Inse att den förtryckande strukturen finns överallt, även hos dig. Den som inte är beredd att göra detta klarar kampen sig ofta ganska bra utan, de kan till och med vara kontraproduktiva genom att ständigt rikta om debatten till att handla om sådant som andra gör, vilket generellt rör sig om extremfall. En måste helt enkelt vara beredd att svälja det faktum att en bidrar till förtryck på en massa sätt och måste ändra sin personlighet och sitt liv för att sluta upp med det.

Det är också viktigt att inse att en har en annan position i kampen än de som är förtrycka. En vanlig grej är att folk inte respekterar olika separatistiska grupperingar med motivationen att ”alla ska få vara med/alla är viktiga i kampen”. För det första får nästan alltid alla vara med i kampen, men inte på samma villkor. Det går till exempel utmärkt att vara antirasist utan att vara med i en separatistiskt gruppering. Det är jätteviktigt att respektera de gränser som diskriminerade personer sätter upp, och inte ständigt försöka krossa dem med sitt tjat om att få vara med. Sedan är det faktiskt så att politiska grupperingar inte är några välgörenhetsorganisationer som privilegierade personer kan uppsöka för att känna sig bättre, det är inte någons ”rätt” att vara med. Att ha den inställningen säger mer om den personen. Men det är sällan ett problem att en inte kan engagera sig på något sätt alls.

I samma kategori ingår människor som gör det till en stor grej att de inte ”vet hur de ska göra” och tar upp tid genom att *be om tips*, som de för det mesta bara besvarar med typ ”men det är ju så svåårt”. Få inte hela grejen att handla om dig, för guds skull, och sluta vara så ängslig. Försök. Ibland gör en fel, och då får en torka tårarna och försöka igen. Sånt är livet. Det är alltid alltid bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, men en måste vara mottaglig för kritik och inte få för sig att allt är okej för att en försöker. För om en inte gör det är det riktigt illa, då gör en båda anspråk på att *föra kampen* och upprätthåller dessutom förtrycket.

En annan vanlig grej är att folk som ”upptäcker” typ antirasism reagerar på detta genom att ta plats och försöka bli bekräftade inom den scenen, något som ofta tränger undan rösterna hos de som är förtryckta, vilka såklart är de som borde ha företräde på att uttala sig. Den antirasistiska rörelsen som tillåts ta plats i Sverige är till exempel väldigt vit. Detta är ett problem inte bara för att representationen blir skev, utan också för att det då tenderar att hamna i det jag beskrev innan, alltså att rörelsen anpassas till vita och görs bekväm. Jag menar inte att en inte kan debattera som privilegierad, däremot bör en kanske ta det lite lugnt och inte ta över det hela. Bättre då att använda sin position till att lyfta fram de som ofta inte får synas och höras.

En grej en verkligen kan göra är att påtala rasism/sexism/klassförakt i olika sammanhang med andra privilegierade, typ i släkten/kompisgänget/skolan/arbetsplatsen. Tyvärr är detta ofta otrevligare att göra än att komma som den privilegierade räddaren i olika sammanhang, det senare brukar leda till applåder medan det tidigare brukar leda till sura miner. Men som sagt, känns det bra när du gör det gör du det fel. Kom ihåg: du ska inte ta kampen för att lätta ditt dåliga samvete utan för att förändra. Det är inte du som är huvudpersonen här.

Kämpa!

Läser ett inlägg hos Lemoine om vissa personers beteenden i kommentarsfält. Tycker själv att det hen beskriver är ett konstigt fenomen. Det vill säga personer (oftast män, ibland kvinnor) som aktivt söker upp bloggar, twitterkonton och så vidare med folk de inte håller med och går in för att ”kritisera” (aka spy en ordspya över). Detta beteende är så fascinerande, varför ägna sig åt detta trams?

När en går in här borde det var ganska uppenbart att det är en blogg som är såväl feministisk som vänster. Hur kan människor som går in här tycka att det är en bra kanal för att föra ut sina, ofta helt motsatta, åsikter? Vad driver en person till att gå in på en uttalat feministisk blogg och ba: ”patriarkatet finns inte”? Tror de att jag kommer ändra mig för att de kommer hit och ”säger sanningen”?

Med detta inte sagt att en inte får vara kritisk. Det finns en massa personer här inne som inte delar min värderingar eller är kritiska av andra skäl, men det som förenar dem är att de vet var de är inne och behandlar forumet med respekt, istället för att tro att de ska kunna komma här och måla över allt med sina egna värderingar och ta någon slags tolkningsföreträde kring vad kommunism eller feminism är. Alla är inte övertygade, men det de har gemensamt är att de intresserar sig för mina perspektiv och för verklig diskussion, inte bara att komma och spy sin verbala galla över allt.

Under årens lopp har jag noterat att de enda som känner sig åsiktsförtryckta är personer som kommer hit med helt motsatta åsikter och bara är ute efter att gräla. De ser varje inlägg som en invitation till en debatt om patriarkatets vara eller icke vara. Jag kan berätta en sak: det är det inte!Jag är inte intresserad av att diskutera om patriarkatet finns eller inte med personer som är helt inställda på att det inte gör det och att de ska ”bevisa” detta. Tyvärr, men det finns liksom ingen grund för ”diskussion” på sådana premisser, det blir bara pajkastning.

Det är inte för er jag skriver min blogg. Jag skriver för de som redan är feminister men vill bredda sitt perspektiv, för de som inte riktigt vet vad feminism är men är nyfikna, för de som är intresserade av feministiska vinklar på saker och så vidare. För den som faktiskt är intresserad av perspektiven som sådana, inte bara för att ha något att spy skit över, helt enkelt. Och det är kanske inte så konstigt när en tänker efter? Klart jag inte har lust att låta min blogg tas över av människor som bara vill bråka, och klart jag inte vill ägna tid åt att besvara dem. Jag är ledsen, men så jävla intressanta och viktiga är ni inte. Om ni vill ”kritisera” mig får ni göra det på era egna plattformar.

Kämpa!

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.