Ett problem jag upplever inom feminismen är fixeringen vid ”starka kvinnor”. Alla pratar om starka kvinnor. Det känns som att det handlar väldigt mycket om en liberalfeministisk grej som vunnit omåttligt stor popularitet i en massa feministiska sammanhang, såpass att till exempel Thatcher då och då hyllas för att hen var en ”stark kvinna” av människor som över huvud taget inte delar hennes värderingar.
Ja, jag kan förstå varför en är intresserad av kvinnliga förebilder och liknande, det säger såklart något väsentligt om samhället att det är betydligt ovanligare att folk har kvinnor som idoler och förebilder än män. Frågan är hur detta ska angripas. Är det verkligen en bra metod att ”lyfta fram” starka kvinnor på det sätt som många gör idag? Jag vet inte om jag tycker det.
Problemet som kan uppstå när en gör detta är att alla framgångsrika kvinnor plötsligt blir feministiska företrädare, något som ju absolut inte behöver vara fallet. Till exempel Löwengrip och Thatcher är ju utmärkta exempel på detta. Framgångsrika kvinnor som nått höga maktpositioner utan att ha en uns feminism i kroppen.
Som jag innan skrivit om så är det klart att även dessa kvinnor ska omfattas av feminismens framsteg, och de har troligen feminismen att tacka för mycket av sig framgång. Vidare är de såklart exempel på någonting positivt feminismen skulle kunna leda till; att även kvinnor kan ta plats på deras arenor. Detta gör dock inte att de på något sätt är bra feministiska företrädare. Feminism är en politisk ståndpunkt och inte likställt med att vara kvinna och ta plats i manliga rum. Ibland kan kvinnor på ledande positioner till och med vara ännu farligare för jämställdheten, eftersom de kanske inte blir lika hårt kritiserade för ofeministisk politik som män, eftersom de förutsätts ha ett intresse i den.
Feminister måste sluta prata om ”starka kvinnor” och börja prata om politik. Det är egentligen ointressant om det finns kvinnliga företagsledare och toppolitiker eller inte, så länge vi fortfarande har patriarkala strukturer i resten av samhället. Vem bryr sig om att hälften av det som sitter i regeringen är kvinnor, när det regeringen gör är att försämra villkoren för många kvinnor? Kvinnlig representation gör inte något feministiskt, men feminism leder till kvinnlig representation.
Jag lyfter gärna upp starka kvinnor och förebilder men föredrar då kvinnor som Emma Goldman, Rosa Luxenburg, Simone De Beauvoir eller Emmeline Pankhurst. Dvs kvinnor som faktiskt förde jämställdheten frammått istället för att bara skörda frukterna av den.
Att som feminist hylla starka kvinnor som mot alla odds lyckats ta sig fram och uträtta saker ser jag inget fel i, men då ska det inte vara kvinnor som uttrycker sig direkt kvinnonedvärderande, kämpar mot eller/och uttrycker sig negativt om feminismen *HostThatcherochLöwengripHost*.
Jag förstår att högerfeminister hyllar Ayn Rand, men jag kommer personligen inte att göra det då hon står för typ allt jag avskyr. Men ja, de har sina förebilder och jag har mina.
Tycker också att begreppet ”starka kvinnor” är så himla skevt. För mig handlar det inte om att någon är ”stark” utan om att de varit viktiga, intelligenta och så vidare. Tycker att begreppet ”starka kvinnor” på ett sätt implicerar att kvinnor kanske inte brukar vara starka + att styrka är en superviktig egenskap, om du förstår.
Jo, nu använde jag det eftersom du använde det i texten. Man antar att du förstår vad jag menar.
Jag känner också att man ofta lyfter fram ”starka kvinnor” som om det vore någonting completely unheard of. Ja, jag har jättestor respekt för att det är betydligt svårare att nå framgång i de manliga rummen som kvinna men om vi ska ge en klapp på huvudet åt varje kvinna som lyckas nå framgång så känns det som att vi gör feminismen en björntjänst i och med att det antyder det är någonting utöver det vanliga i överlag. Jag tycker vi ska ta för givet att kvinnor ska nå framgång i lika stor utsträckning som män och se det som någonting utöver det vanliga när det INTE sker.
De som behöver lyftas fram är både kvinnor och män som är framgångsrika inom dessa patriarkala miljöer och använder denna fördel till att lyfta fram feministiska värderingar och tankar. Varken Löwengrip eller Thatcher gjorde detta så jag förstår inte varför man som feminist skulle ha de som förebild? Jag har hellre en manlig statsminister som gynnar kvinnokampen än en kvinnlig som underminerar den.
Instämmer till fullo.
Ja, det är jätteirriterande! Jag skrev ett raljerande inlägg om en bok (vintageparty) där jag störde mig på passiviteten hos kvinnorna på bilderna. Då skrev en av författarna ett inlägg om hur ”de gjort allt själva”, jaha? Behöver jag tycka att det är en BRA framställning av kvinnor för det eller?!
Sen kan jag ta viss lärdom av Thatcher som kvinnlig politiker, att hon aldrig bad om ursäkt för sig och sin politik. Det betyder inte att jag respekterar eller gillar henne, vare sig hennes politik eller henne som person, tycker att hon är vidrig. Däremot minns jag inget av detta uppenbara hat (musikvideos på dödsdagen mot manliga diktatorer.
Jag hatar ”starka kvinnor”-begreppet.
Detta är en skitviktig aspekt, nämligen idén om att allt kvinnor gör av fri vilja/själva skulle vara feministsikt. Obs att en mkt stor del av patriarkatet bygger på frivillig underordning.