Jag lovade ju att jag skulle skriva om detta med insemination så här kommer det. Låt mig först och främst påpeka att det finns två olika scenarion som kan diskuteras här, dels att man gör det lagligt att inseminera singelkvinnor och sedan låter marknaden sköta resten. Det andra alternativet, som jag också förstått är det aktuella, är att ge singelkvinnor samma rättigheter som par. Vad detta innebär vet jag inte, men jag tolkar det som att inseminationen är statligt bekostad eller subventionerad. Och det, det tycker jag faktiskt är fel.
Inseminering är sjukvård. För att få statligt bekostad hjälp med insemination så måste du vara sjuk. Du kan inte gå till sjukhuset ens som par och ba: ”hej, vi vill ha barn men pallar inte knulla, kan vi bli inseminerade?”. Det finns absolut inget rimligt skäl till att singelkvinnor som är fullt kapabla att skaffa barn på annat sätt, kanske genom att skaffa sig en partner eller knulla tills man får träff, ska få bli befruktade på statens bekostnad.
Om man däremot lider av någon slags åkomma, till exempel är asexuell eller har något slags problem med att ingå i förhållanden eller knyta sexuella kontakter så skulle man väl kunna få inseminering bekostad av sjukvården även som singel. Det ser jag inga konstigheter med. Däremot har jag lite svårt att tänka mig vilka tillstånd det skulle kunna röra sig om och jag tror inte det förekommer i särskilt stor utsträckning.
Jag vill påpeka att det finns en stor skillnad på att vara sjuk och få hjälp att leva ett ”normalt” liv trots det och på att få ekonomisk uppbackning för att göra vissa livsval. Om du vill vara singelmamma, absolut, men förvänta dig inte att det ska ge dig samma rättigheter som personer som faktiskt har medicinska hinder i vägen för att skaffa barn.
Vad jag även ser som problematiskt med att ge singelkvinnor offentligt finansierad insemination är att iden om att människor har rätt till barn skulle förstärkas. Jag tycker inte att människor har rätt till barn, däremot tycker jag att de har rätt till sjukvård. Jag tycker även att människor ska ha rätt till frihet att skaffa barn, vilket jag alltså definierar som att ingen ska kunna hindra dig från det, det betyder inte att någon har skyldighet att hjälpa dig med det. Om singelkvinnor skulle ges rätten till barn på det viset att de kan kräva att deras inseminationer ska bli offentligt finansierade så skulle nog även diskussionen om singelmäns rätt till barn blossa upp, och den vet vi var den landar: i surrogatmödraskap.
Frågan om insemination av singlar är ett problem som uppstår i länder där sjukvården är så reglerad som i Sverige. Även om man som läkare skulle vilja inseminera singelkvinnor mot betalning så skulle man inte få. I det här fallet tror jag att det beror på hanteringen av sperman som väl ses som något slags organ, för jag har svårt att tänka mig att en insemination är en särskilt riskfylld operation. Det enda rimliga är att öppna upp marknaden på det här området.
Nu kanske jag har förstått förslaget helt fel och det kanske aldrig har varit på fråga att dessa inseminationer ska vara offentligt finansierade. Oavsett så är detta min hållning i frågan. Vad tänker ni?
*like*
Jag tycker verkligen inte att det är någon mänsklig(kvinnlig eller manlig) rättighet att få skaffa barn. Jag kan i vissa fall tycka att det är sjukligt att man lägger hur mycket pengar som helst på att få ett barn, när det finns hur många barn som skriker efter ett bättre hem. Jag förstår inte det extrema drivet efter ett biologiskt barn? Skulle jag inte kunna få barn, skulle jag nöja mig med det och tänka att det inte är meningen.
Hela debatten får det att låta som att det är varje kvinnas rätt att man ska få skaffa barn, hur ”konstgjort” det än är.
Jag tycker att det är en rättighet att inte bli hindrad från att skaffa barn, på samma sätt som jag tycker liv, religion etc är rättigheter. Håller med dig i sak om att hetsen efter biologiska barn är jävligt märklig, speciellt när den leder till saker som surrogatmödraskap.
Skulle väl vara märkligare om vi som art INTE instinktivt ville ha biologiska barn?
Jag tycker adoption är jättebra, men förstår att vissa hellre vill ha biologiska barn. Inte bara för att det är en naturlig del av livet för varje art att föröka sig, utan för att det är jävligt komplicerat med adoptivbarn. Nästan alla kompisar jag haft som varit adopterade har utvecklat psykiska problem, tagit livet av sig, börjat med kriminalitet etc.
Hej!
Du skriver jättebra och jag håller med dig i mycket, men borde inte alla oavsett partner eller inte ha samma rätt till denna hjälp? För jag tar för givet att par som ansöker om insemination har försökt under flera år på egen hand att bli med barn – för att sen ansöka om hjälp.
– men det är inget argument som skulle fungera för singelkvinnor. För hur ska de kunna i samma utsträckning mäta antalet försök om de knullar med någon/ några i hopp om att bli gravid? Det känns inte som denna situation skulle värderas lika högt som om ett par ansökte om hjälp.
Förstår du hur jag tänker?
Jag förstår hur du tänker men jag har svårt att se varför man ska få sjukvård om man inte bevisligen är sjuk.
Att tvärsäkert uttala sig om vad man skulle göra om man inte kunde få barn, innan man själv faktiskt verkligen vill ha barn, är… orättvist. Nu vet jag ju inte i vilket läge ni är, men när hormoner börjar insistera på barnalstring så förändras världen. Det gäller självfallet inte alla, alla vill inte ha barn och alla vill inte prompt ha egna barn, men att tro att man vet i förväg är naivt.
Inseminering av singlar, och rent allmänt de resurser som läggs på att ofrivilligt barnlösa ska kunna reproducera sig, är ur vissa synvinklar svårt att försvara tycker jag. Det finns andra saker att lägga pengarna på. Men samtidigt så är det fantastiskt när efterlängtade barn föds. Vi behöver fler efterlängtade barn. Inte för att barnlängtan automatiskt innebär att man blir en bra förälder, men ändå.
En del av problematiken som lätt glöms bort är att adoptivbarn ofta har sämre psykisk hälsa än barn som växer upp med sina biologiska föräldrar. (Jag vet, källa på det?, men jag hinner inte just nu.) Och att barn som aldrig fått träffa sin ena biologiska förälder ofta känner sig tvungna att söka upp den okända föräldern för att skapa en komplett bild av sig själva. Att inte känna sitt ursprung skapar en oro hos väldigt många. Tänk själv hur många gånger under ditt liv som du tänkt på vad du ”fått” från olika familjemedlemmar, utseende och beteende!
Men igen. Efterlängtade barn!
Knepigt.
Jag förstår ditt resonemang och håller med till viss del. Dock finns det ett problem i jämförelsen mellan par och singlar och det är ett det finns något som kallas ”oförklarligt barnlösa” vilket betyder att man inte funnit något fel på varken kvinnan eller mannen, men de får ändå hjälp med insemination/IVF bekostat av landstinget. Om vi skulle jämföra det med ditt förslag om att singelkvinnor skulle gå ut och ha ons tills de får en fullträff, så borde man kunna säga till dessa par att de borde ligga med andra och få barn på det sättet istället för att belasta sjukvården. Jag säger ine att något är rätt eller fel, bara att frågan inte är så svart eller vit.
Och vad gäller Annas kommentar: vad är alternativet till biologiska barn menar du? Adoption? Det kostar ca 200 000 kr per barn medans IVF kostar ca 30 000 kr. Eller familjehem? En lösning som innebär att man från dag ett ska jobba för att barnen ska kunna flytta tillbaka till sin familj, och alltså lämna familjehemmet
Oops, gick lite fort där! Forts:
Och socialtjänsten vill ofta tt man har barn innan man får ta emot en faniljehemsplacering. Och när det gäller att skulle finnas ”hur många som helst som skriker efter hen” så vet jag inte vart du fått det från. Det finns överskott på människor som önskar adoptera och underskott på adoptionstillgängliga barn. Det är därför det tar mellan 2-6 år att adoptera ett barn.
Det här tycker jag var intressant. För det där hör man ju ofta, att det finns massor av barn som behöver nya hem. Jag har svalt det med hull och hår.
Har du nån bra länk där jag kan läsa mer?
http://www.webbhotell.sll.se/Global/Bhv/Dokument/Metodbok/BHV_SLL_10-03.pdf
http://www.interpedia.fi/sv/adoptio/internationell_adoption/utgangspunkter_for_adoption
Det finns tyvärr inte så mycket att läsa om detta, och det är en vanlig missuppfattning att det finns många fler barn tillgängliga för adoption än det finns människor som vill adoptera. Det är dock som sagt var tvärtom, något som alla som är i/intresserade av adoptionssammanhang är medvetna om.
Har inte läst länkarna, men kan missuppfattningen komma ifrån att det finns en stor mängd _föräldralösa_ barn i världen, som inte alls är ”tillgängliga” (hemskt ord) för adoption? Typ gatubarn, barn som bor hos släktingar eller på barnhem.
Jo, det kan det säkert. Sen har också många länder på senare år utarbetat ett eget system för inhemsk adoption vilket innebär att de har bättre resurser att själva ge barn familjer inom landets gränser, vilket alltid är prioriterat.
Tack! Här ska läsas på lite. 🙂
Jag tycker inte att staten ska bekosta IVF till ensamstående kvinnor. Jag anser inte att det är en rättighet att få barn. Dock så tänker jag annorlunda om par som kämpat i x antal år för att få barn, där tycker jag att staten ska gå in.
Vad ämnet du är skillnaden mellan par som kämpat länge och singlar? Och spelar det någon roll om paret i fråga har fått någon diagnos på sin barnlöshet eller räcker det att de är ofrivilligt barnlösa?
Sorry ”tänker” ska det stå, inte ”ämnet”.
Fast alltså… att föreslå att dessa singelkvinnor bara ska hitta en annan lösning om de nu själva är fertila hänger väl inte så jävla väl ihop med hur par behandlas. Detsamma kan väl i så fall sägas om fertila kvinnor som lever med en annan kvinna eller en infertil man, och så funkar det ju inte.
När det gäller en infertil man rör det sig ju om sjukvård, kvinna inseminera med friska spermier som en ersättning för hans spermier. Homosexualitet är väl inte ett sjukdomstillstånd men likväl en läggning du inte kan komma ifrån. Om det bara handlar om att du inte pallar skaffa en partner så tycker jag inte att du ska få en operation bekostad av staten, nej, däremot om det finns några andra faktiska hinder i vägen, psykiska såväl som fysiska.
Fast det rör sig ju inte om sjukvård. Mannen blir inte mer fertil av att hans kvinnliga partner blir gravid. Det rör sig om att hjälpa dem skaffa barn.
Om vi ska hjälpa kvinnor med partners som inte kan göra dem gravida att bli gravida så ser jag inte riktigt varför kvinnor som inte har några partners överhuvudtaget inte ska få samma hjälp. Ska bisexuella kvinnor som lever med en annan kvinna också nekas detta?
Jag tycker mest det blir någon slags konstig indelning där olika civilstatus värderas olika.
Precis som en person inte får ben för att hen får en rullstol. Sjukvård handlar inte bara om att göra personer friska utan om att assistera till ett så normalt liv som möjligt.