Etikett: sjukvård

Insemination av singlar.

Jag lovade ju att jag skulle skriva om detta med insemination så här kommer det. Låt mig först och främst påpeka att det finns två olika scenarion som kan diskuteras här, dels att man gör det lagligt att inseminera singelkvinnor och sedan låter marknaden sköta resten. Det andra alternativet, som jag också förstått är det aktuella, är att ge singelkvinnor samma rättigheter som par. Vad detta innebär vet jag inte, men jag tolkar det som att inseminationen är statligt bekostad eller subventionerad. Och det, det tycker jag faktiskt är fel.

Inseminering är sjukvård. För att få statligt bekostad hjälp med insemination så måste du vara sjuk. Du kan inte gå till sjukhuset ens som par och ba: ”hej, vi vill ha barn men pallar inte knulla, kan vi bli inseminerade?”. Det finns absolut inget rimligt skäl till att singelkvinnor som är fullt kapabla att skaffa barn på annat sätt, kanske genom att skaffa sig en partner eller knulla tills man får träff, ska få bli befruktade på statens bekostnad.

Om man däremot lider av någon slags åkomma, till exempel är asexuell eller har något slags problem med att ingå i förhållanden eller knyta sexuella kontakter så skulle man väl kunna få inseminering bekostad av sjukvården även som singel. Det ser jag inga konstigheter med. Däremot har jag lite svårt att tänka mig vilka tillstånd det skulle kunna röra sig om och jag tror inte det förekommer i särskilt stor utsträckning.

Jag vill påpeka att det finns en stor skillnad på att vara sjuk och få hjälp att leva ett ”normalt” liv trots det och på att få ekonomisk uppbackning för att göra vissa livsval. Om du vill vara singelmamma, absolut, men förvänta dig inte att det ska ge dig samma rättigheter som personer som faktiskt har medicinska hinder i vägen för att skaffa barn.

Vad jag även ser som problematiskt med att ge singelkvinnor offentligt finansierad insemination är att iden om att människor har rätt till barn skulle förstärkas. Jag tycker inte att människor har rätt till barn, däremot tycker jag att de har rätt till sjukvård. Jag tycker även att människor ska ha rätt till frihet att skaffa barn, vilket jag alltså definierar som att ingen ska kunna hindra dig från det, det betyder inte att någon har skyldighet att hjälpa dig med det. Om singelkvinnor skulle ges rätten till barn på det viset att de kan kräva att deras inseminationer ska bli offentligt finansierade så skulle nog även diskussionen om singelmäns rätt till barn blossa upp, och den vet vi var den landar: i surrogatmödraskap.

Frågan om insemination av singlar är ett problem som uppstår i länder där sjukvården är så reglerad som i Sverige. Även om man som läkare skulle vilja inseminera singelkvinnor mot betalning så skulle man inte få. I det här fallet tror jag att det beror på hanteringen av sperman som väl ses som något slags organ, för jag har svårt att tänka mig att en insemination är en särskilt riskfylld operation. Det enda rimliga är att öppna upp marknaden på det här området.

Nu kanske jag har förstått förslaget helt fel och det kanske aldrig har varit på fråga att dessa inseminationer ska vara offentligt finansierade. Oavsett så är detta min hållning i frågan. Vad tänker ni?

Rökare är ingen folkgrupp.

En kvinna har nekats operation för att hon vägrat bli rökfri. Det är diskriminering, anser hon.

Jag tänker mig att det inte är helt ovanligt att man inom vården ”passar på” att pressa patienter att bli av med lite osunda vanor. Om det är så det ligger till så är det himla dåligt tycker jag. Men jag fattar ärligt talat inte hur man kan anse sig vara diskriminerad för att det krävs att man ska göra en medicinskt motiverad livsstilsförändring innan man genomgår en operation.

Som läkare så tycker jag att man ska kunna kräva att en patient ska göra ett försök att sluta röka om det kan innebära risker. Patienter kan ju tvingas att äta en viss sorts mat eller att inte röra på sig. Men om det verkligen inte går så ska man väl kunna bli opererad i alla fal, inom rimliga risktaganden såklart. Och så ska man kunna få hjälp med att göra de förändringar som krävs såkklart.

Sen kan man ju diskutera vilka risker som är okej att ta och hur mycket krav man kan ställa på patienten, men att dra till med att det är diskriminerande är så himla överdrivet tycker jag. Ska diskriminerad bli det nya kränkt nu eller? Jag tycker också att hetsjakten mot rökare är fånig om omotiverad men ärligt talat, rökare är ingen folkgrupp.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.