Jag tänker inte tugga analysen åt dig.

Ibland hör en snyfthistorier om män (ja, det är alltid män) som minsann vill förstå feminism men inte kan för det är så himla himla komplicerat. Det finns så många anledningar till att det kan vara knepigt. Kanske blir det svårt för dem för att ”feminist” är ett så laddat ord, eller för att feminismen ofta blir missförstådd, eller kanske för att en feminist en gång sa något taskigt om män.

Såhär tänker jag: om män lade mindre energi på att hitta på skäl till att de inte förstår feminism och mer energi på att typ försöka släppa sina fördomar och begripa så skulle kanske det här problemet lösa sig automatiskt.

Men nej, istället vill de, likt en fågelunge, ha sin feministiska analys rensad på alla obehagliga ben och färdigtuggad, sedan uppspottad på ett fat så att de sedan kan slicka i sig utan ansträngning. De vill att en ska rensa bort alla ”svåra ord”, att en ska skriva någon jävla punktlista för hur de ska vara jämställda så att de slipper tänka på saken sedan, att en ska ta bort allting som i deras känsliga små huvuden kan verka anklagande mot dem personligen.

Jag är så trött på hur mäns oförmåga att begripa feminism alltid förklaras med att feminister gör si och så, använder fel ord och så vidare. Kan det inte också ha liiite att göra med att en ganska stor del män aktivt sitter och motarbetar när någon försöker förklara genom att typ missuppfatta saker med flit, flytta fokus från saken till vad en feminist sa en gång, använda härskartekniker eller helt enkelt strunta i att ta något till sig. Alltså, det har hänt mig så många gånger att samma person ba ”men män kan också ha det dåligt/kvinnor kan också vara taskiga” när en har förklarat typ 100 gånger att strukturellt förtryck av kvinnor inte betyder att alla män har det bra och att kvinnor aldrig någonsin kan vara förtryckare.

Sedan bidrar det såklart att ganska många män är rätt duktiga på att sprida allt detta, alltså aktivt trashar feminism. Jag köper tyvärr inte att skälet till detta skulle vara att det är svårt att begripa vad feminism handlar om, för det finns fan ingen ödmjukhet eller vilja att förstå hos dessa personer. De har bara gjort sin tolkning och sedan vägrar de släppa den fast en gång på gång förklarar att det inte är så det ligger till.

Såhär: om du inte är villig att anstränga dig för att förstå feminism så bidrar du till förtrycket av kvinnor. Ja, så är det faktiskt. Det gör dig helt enkelt till en förtryckare av rang. Vill du inte vara det så är det dags att sätta din hjärna i arbete och försöka begripa. Och vet du vad, det är inte svårt. Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare som tar det hela på en väääldigt grundläggande nivå. Du kan börja där. Men nej, jag tänker inte rensa och tugga analysen åt dig.

28 reaktioner till “Jag tänker inte tugga analysen åt dig.”

  1. Jag tror att din kompromisslösa stil är så viktig.

    Det är kanske så att det behövs en slags feministisk reformism som tar ett steg i taget, som gör det som just nu går att göra och som lägger fram sitt budskap i en form som vi män orkar ta till oss.

    MEN, denna väg skulle inte kunna finnas om det inte fanns en tydlig analys som nämner saker vid sina rätta namn.

    Det handlar om makt, och det handlar om att vi som är privilegierade faktiskt har en skuld vi måste hantera. Även om jag aldrig våldtagit någon (och det har de flesta inte gjort) så har jag ett ansvar för att tjejen framför mig på gångstigen är rädd när jag går bakom henne.

    Att närma sig en förståelse för alla sina privilegier är svårt och jättejobbigt. Att ta ansvar för saker man inte själv känner att man gjort, men som man i sitt dagliga liv faktiskt skördar frukterna av, är jättesvårt. En skuld man inte kan gottgöra.

    Du har inget ansvar för att göra det lätt för män, vita, medelklass, heterosexuella, köttätare, intelligenta, långa, bilister eller vad det nu kan vara. Inget ansvar alls. I den mån du orkar är du dock en väg in i en tankevärld. I den mån du orkar kan du hjälpa mig att förstå de strukturer som gynnar mig, och att förstå i vilken mån jag kan handla på ett sätt som gör att mina döttrar, systrar och andra medmänniskor kan få leva i en värld som i alla fall blir lite bättre.

    Det gör ont att inse att man gjort fel. Men det är en smärta man får bära själv. Din roll (tror jag, du väljer så klart själv) är inte att lägga balsam på den smärtan, utan att genom ökad förståelse skapa den.

    Så rota på och fortsätt som du gör. Du gör det bra.

  2. Folk som inte kan någonting om feminism men verkar genuint intresserade av att förstå brukar jag förklara men förväntar mig då lite ansträngning från deras sida. Vilket jag fått, ibland, och då känns det inte som bortslösad tid utan bra att jag faktiskt bidragit till ökad förståelse.

    Dock är det omöjligt att förklara för någon som vägrar försöka förstå, som du säger. Då är det lönlöst att fortsätta dalta.

    1. Ja, absolut. Alla är nybörjare någon gång liksom. Men en märker väldigt snabbt vilka som är intresserade och vilka som inte är det. Ett tydligt tecken brukar vara att vissa har en massa uppfattningar om feminism som de liksom ställen en till svars för.

  3. Alltså, jag skrattade rätt ut vid den feministiska punktlistan.

    En lustig sak är min egen situation i mitt förhållande. Min man gör allt jag ber honom om i vårt hem, men han verkar vara oförmögen att själv se mycket som behöver göras. Inte rörande städning eller underhåll, men kanske att handla extra regnkläder till sonen som vi kan använda när hans ordinarie regnkläder är på förskolan, ställa i ordning balkongen så att vi kan använda den till sommaren, eller fundera ut om vi måste titta oss omkring efter en ny barnvagn… sådana saker, det som är utanför den dagliga rutinen. Anledningen till att han inte planerar och funderar själv är därför att han, tja, bara inte tänker på sådana saker. Jag tänker på dem, och disponerar ut ansvar för att han skall tänka på dem, vilket ju innebär att det är jag som har ansvaret och ibland lämnar över det till honom. Detta är något vi jobbar på tillsammans, men det är en generell trend som ofta blir mycket frustrerande för oss bägge – jag tänker i flera steg över framtida situationer, medan han ofta bara inväntar information ifrån mig. Till och med när vi tillsammans skall diskutera situationen måste jag ”leda” samtalet med ledande frågor för att få honom att fundera över, t.ex., om det finns någon situation där ett extra par regnbyxor hade varit bra.

    Det är ju mannens ansvar i det här fallet att själv analysera sin situation, tänka ut vad han kan göra bättre och sedan göra det, det har du ju inget ansvar över. Att lägga ansvar på feministen för att förklara igen och igen är ju bara att kräva att ansvaret över mannens tankar faktiskt ligger på feministen i fråga. Jag tror att mycket handlar om inställning, som du säger. Går man in med attityden ”Men bevisa att det finns ett patriarkat då!? Tycker du inte att det finns män och kvinnor eller???”, då kommer man ju inte lära sig så mycket.

    1. Men känner så mycket igen detta! Det är verkligen mycket arbete dessutom, att liksom alltid vara om sig och kring sig.

    2. Tror du inte att situationen kan vara omvänd också? Att män tar på sig den rollen du tagit på dig? Jag tror snarare det handlar om personlighetstyp än att man måste se det hela från ett genusperspektiv.

        1. Jag tänker lite på att vissa är mer passiva i sin personlighet än andra. Det kan ha med mycket att göra. Uppväxt, syskonskara, vilken plats man har i syskonskaran, hur ens föräldrar har behandlat en.
          I några fall kan det nog t o m handla om funktionsnedsättningar. Asperger syndrom t ex, personer med det kan ha svårt att ta initiativ och förstå social interaktion. M a o, då kan det vara så att den ”passiva personen” helt enkelt har en medfödd tendens att inte kunna läsa av situationer.

      1. Den kan vara omvänd, men det är den oftast inte. Att analysera den ur ett genusperspektiv kastar mycket ljus på det hela.

          1. Men det gör jag inte heller. Denna blogg är dock feministiskt och jag tar inte upp alla möjliga infallsavinklar. Du får gärna driva en blogg om psykologi om du vill.

            1. För all del, för all del. Tycker inte att det fanns någon underton i det hela som föreslog att du borde göra det heller. Det hindrar ju dessvärre inte mig att belysa det från andra vinklar i kommentarerna.

  4. @Lisa: Jag känner igen problemet. Har du inte läst Familjens projektledare säger upp sig av G. Bergensten så gör det. I sann projektledaranda satte jag mannen på att göra detsamma.

  5. Jag delar i stort sett dina åsikter. Folk är rent generellt rätt motsträviga när det kommer till feminism.

    Däremot tror jag att du trivialiserar vikten av bemötande och samtal. Folk tenderar inte att ta till sig saker väldigt bra om man framstår som hotfull; något jag själv upplevt trots att jag skulle påstå att mina värderingar bör hamna i någon slags feministiskt mittenfåra. Med det sagt finns det anledning till att vara kompromisslös ibland.

    Så kort sagt, jag upplever att det finns en oförståelse från båda sidor. Och jag befarar att det alltid kommer göra det. Om man däremot bryr sig om social förändring och att sprida ett bra budskap så kan det vara bra att ha i åtanke att alla inte arbetar utifrån samma ramverk som dig. Ignorans kring jämställdhet är inte nödvändigtvis något som bör ses som motstånd mot densamma.
    I såna situationer får man försöka tänka solidariskt helt enkelt, och värna om pluralismen.

  6. Under större delen av mitt liv var mitt intresse för feminism mer eller mindre obefintligt, med liknande bristfällig förståelse (jag var dock ingen antifeminist heller). Men efter att intresset infann sig har jag också observerat att det finns en viss illvilja bland vissa människor mot feminism. När dessa beskriver feminism så är det dock med helt andra ord än jag skulle välja själv, till den grad att jag upplever att de beskriver något helt annat än det jag menar när jag säger att jag är feminist. Här tycker jag dock att jag har haft viss lycka när jag förklarar för människor om jag gör precis det där vissa ofta talar i negativa ordalag om: jag lindar in det hela i den mjukaste tänkbara sockervadd, något jag gärna gör när jag diskuterar i stort sett allt (jag känner inte alls att det begränsar möjligheten i att uttrycka det intellektuella innehållet i en godtycklig idé, men det begränsar naturligtvis mig i markerandet av mina egna känslor inför sådant). Delvis tror jag att det är en prestigefråga. Att böja sig inför någon i en hård, kompromisslös diskussion är nog desto svårare än att göra det under desto ”mjukare” omständigheter.

    Vissa människor resonerar kanske till feminism bättre om deras första intryck av feminismen är hård och kompromisslös, av någon som har starka åsikter och står för dessa. Andra kanske gör så mindre väl. Jag hoppas att mitt bidrag till feminism åtminstone kan vara för den sistnämnda målgruppen.

  7. Det är du och din attityd som är mitt problem med ” feminism ”, du gömmer dig bakom begräppet o sen kastar skit på _alla_ män bara för att de är män. Vadå ”mäns oförmåga att begripa”, ” De vill att ”, ”i deras känsliga små huvuden . Du placerar _alla_ män i ett fack och sen är ditt argument ”klart” väldigt likt hur rasister brukar debatera; ”Många invandrare våldtar –> invandrare är ett problem”. SÅ problemet för mig är inte feminismen eller dess ideal, utan det är idioter som du som gömmer sig bakom feminismen med en helt sjukt snedvriden människosyn.

    Ha en bra dag din rabiata orakade flat-feminist.

    1. Jag skulle inte uttrycka mig som ”människohataren” (Skriv under ditt riktiga namn för att legitimera dina åsikter), men faktum är att hen har en poäng.

      Tycker att det finns anledning till att självrannsaka rörelsen i sig. Det finns mycket gott jag kan säga om feministrörelsen historisk sett, men är det något den rent generellt sett har varit dåligt på så är det att ta kritik. Även från röster som höjts inom rörelsen.
      Ingen rörelse gynnas av fundamentalism och rättrogenhet.

      1. Fast jag håller verkligen inte med här. Det finns gott om debatt inom feminismen. Sedan håller alla inte med varandra och gamla föreställningar lever kvar i alldeles för hög grad, men det gäller alla rörelser.

        1. I den offentliga debatten upplever jag att så inte är fallet; och att kritik sällan tas på ett konstruktivt sätt. Man är snabb att spela ”du är en patriarkatsympatisör”-kortet istället för att föra diskussion. Jag upplever att den typen av attityder är vanliga på nätet också, och då brukar jag ändå poängtera att jag är pro-feminism.

          Jag förstår att feminismen inte är en homogen rörelse men det är i rätt få andra politiskt inflytelserika samhällsgrupper jag stöter på den attityden. Det får mig att tro att det odlas en viss hätsk attityd inom de grupper/vissa av de grupper man skulle kunna kalla ”feministiska” angående hur man ska bemöta kritik/meningsskiljaktigheter. Och jag tror inte att det gynnar kampen för jämställdhet eller feminismen överlag. Det är något jag tycker att någon som kallar sig feminist rimligtvis bör bry sig om.

          Det handlar inte enbart om att det inte är lättuggat nog eller att människor helt enkelt är ovilliga att förstå. Det skulle vara simplistiskt att hävda det.

          1. Men det har jag inte hävdat heller. Däremot stöter en ofta på denna attityd, alltså att folk inte försöker förstå men ändå envisas med att få en att förklara.

  8. Jag har läst de flesta böcker, hört de flesta debattörer och läst de flesta bloggar.
    Har kommit fram till att jag inte tror på feminismen som ideologi.
    Det kan också vara en slutsats.

    1. Jaha. Men om det nu är så så tycker jag inte att du ska komma och kräva att jag ska förklara feminism för dig?

  9. Jag stöter på den attityden också. Fast det är ju inte enbart i feministiska diskussioner, även om jag håller med att feminism är ett sånt där ämne som får folk att reagera.

    Antar att det jag försöker belysa genom mina kommentarer är att det skulle vara uppfriskande att se mer av feminismens pluralistiska ansikte utåt.

    1. Hur menar du med ”utåt”. Feminism finns ju överallt, finns ju liksom ingen utåt- och inåtriktad strategi eller så. Jag skriver t.ex. ofta om olika feminister, feministiska strategier etc.

      1. När jag säger ”utåt” är det bildligt menat. Jag tror att det strukturellt odlas en defensiv attityd inom diverse feministiska kretsar av att döma hur diskussioner tenderar att se ut online, t ex. Jag tror att denna defensiva attityd hindrar folk att se ta till sig feminism; och jag tror inte att det enbart beror på det reaktionära motstånd feministiska åsikter möter.

        Antar att man kan likna den tendensen vid hur feminister tenderar att beskriva patriarkatet. Det finns ingen agent eller sammanslutning bakom det hela, utan det är en attityd/tendens som odlas och upprätthålls.

Lämna ett svar till Johan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *