Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

18 reaktioner till “Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.”

  1. Ja, det finns flera sätt att leva. Eller, det bör få finnas flera sätt att leva. Heteronormen är borgerlig och måste därför avskaffas. Allt borgerligt, kärnfamiljigt begränsande och repressivt nonsens måste bort, usch.

  2. Mina förhållande-erfarenheter: Har varit singel (förstås), haft kortare monogama förhållanden, haft sk ”öppet förhållande” och någon sorts poly-relation eller vad man ska kalla det med två killar samtidigt. För snart fjorton år sen blev jag mono-ihop med en kille som jag ganska snart gifte mig med, så sen dess har jag alltså varit mono och stadgad.

    Jag håller med om att det är skitproblematiskt att detta jämt hålls fram som ett ideal och det enda eftersträvansvärda. Tycker också att denna norm har skadat mig i tidigare relationer… Ffa när jag var ihop med en jäkla idiot till kille som gjorde mig ledsen på olika sätt, men jag ändå kämpade och kämpade för att få förhållandet att funka. Så jag säger inte emot något du skriver.
    Personligen tycker jag dock det är jäkligt skönt att vara mono-gift numera. Jag har inte tyckt det i tidigare mono-förhållanden jag varit inblandad i, men nu tycker jag det. Man SLIPPER det jäkla SPELET som jämt ska vara mellan män och kvinnor, där det alltid ska spela så stor roll vem som är tänd på vem och vem som är kär i vem. Man är helt bortkopplad från detta pga att man betraktas som permanent otillgänglig ur sex/romantik-synpunkt.
    Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor känner såhär, men har iaf pratat med två andra kvinnor vid olika tillfällen som sa precis samma sak – så jäkla skönt att vara gift och stadgad, för man slipper vara med i något sorts romantik/sex-spel. Man slipper känna att man har något sorts krav på sig att vara attraktiv för alla snubbar, man slipper snubbar som blir olyckligt kära i en och bara ”vaaaaarfööööör vill du inte haaaaa mig” som om man vore elak som inte besvarade känslorna, man slipper alla möjliga jobbigheter som har med sex/romantik att göra, för man är bortkopplad från allt det där.

    Obs att jag inte menar att säga emot något du skriver i inlägget. Det är bara ett tillägg. Det finns en hetero-mono-norm, men det är också ganska allmänt accepterat att det ändå är ROLIGT, SPÄNNANDE och POSITIVT att hålla på och dejta och vara involverad i någon sorts ”spel mellan könen”, och att man betalar ett PRIS genom att ge upp detta när man ingår i en mono-relation. Själv tycker jag inte alls det är ett pris, det är bara skönt.

  3. tänker att detta gäller jobb med arbetsnormen och med det menar jag inte normen att bidra till samhället utifrån sina egna villkor och behov utan att bidra till det kapitalistiska samhällets (fram)växt … för att försöka säga det snabbt tänk att jag låtsas släpar rösten

    tänker att det här med GIFTemål också är intressant. Önskar att det fanns ett snabbt och smidigt sätt att som vuxen säga DENNA människan (moster, vän, älskare, barn) är min spegel min arvtagare min ansvarige om något händer mig men utan krav bara den som tar beslutet om proppen skall dras ut om jag vill amputera benet eller inte men om inte är det 43 % risk att jag dör OSV OSV OSV OSV OSV OSV
    men det går inte då måste man ingå giftemål och innan var detta tvunget att vara med en man annars faller detta ansvaret automatiskt på din levande förälder (eller barn)

    vi sitter ihop i våra blodsband inte bara genom att man kan glo på vårat dna och säga ja troligtvis
    utan också för att hela samhället säger det finns bara blod (typ)

  4. Dom strikta normerna som finns i samhället är oerhört problematiska. Själv tror jag gränsen mellan straight, bi och homosexualitet är väldigt flytande och inte så tydliga som många försöker få det till. Om än jag anser mig vara straight innebär det inte att det är jättetydligt och slutgiltigt.
    Att jag är straight innebär inte heller att jag absolut vill gifta mig, skaffa villa och barn. Jag kan gott klara mig utan sådant och vara nöjd med sporadiskt sex.

    Jag är väldigt obrydd när det gäller andras sexualitet, det rör helt enkelt inte mig. Finner det dock problematiskt att det alltid ska vara en sådan stor grej om någon råkar gilla någon av samma kön. Bi och homosexualitet är inget nytt eller avvikande, såvitt jag vet är det något som funnits långt tillbaka i tiden både bland människor och djur.

  5. Håller med om att monogami borde tonas ner och ge plats åt andra former av kärlek så att 1) icke-monogama känner sig mer representerade 2) människor som ännu inte fått upp ögon för monogam/polygam får fler möjligheter

    Men att säga att heteromonogama förhållanden = ickenaturligt och därmed dåligt är bara trams. Finns massvis med saker som är ickenaturligt (sjukvård, mediciner, forskning osv) men som är BRA ändå.

    Monogama förhållanden är inte mer förtryckande än andra former av förhållanden.

    1. Jag har inte använt ickenaturligt som ngt argument mot monogama förhållanden här, om jag ska argumentera för att de är förtryckande har jag betydligt bättre argument på lager.

        1. Oj, du har både en mycket uppfodrande ton och gör en massa antaganden. Tror inte jag förespråkar polygami. Föreslår att du kollar på bloggen, finns en utmärkt sökruta.

          1. Det gör jag inte. Skall jag inte anta att du förespråkar polygami när du menar på att monogami är förtryckande? Jag undrar bara vilka argument du har för att monogami är mer förtryckande än polygamin, ingenting annat. Okej, ska kolla igenom din blogg!

            1. Alltså, jag skriver att heteronormen och samhället uppbyggt kring monogami är förtryckande. Hur många folk sedan väljer att knulla med rör mig inte i ryggen. Polygami är knappast det enda alternativet.

      1. Jag kan köpa att polygami är mer förekommande bland urkommunistiska samhällen (ex. indianer) där privat ägande och klasskillnader inte finns.

        Men tom i ett socialistiskt samhälle uppstår klasskillnader, om än små och det ska man veta ju; kärnfamiljen förstärks under såna förutsättningar.

        Och tror jag ett kommunistiskt samhälle fungerar i längden? nej, det gör det bevisligen inte om du jämför historiskt. För vi är så pass många att urkommunismen inte går att applicera här. Säg kommunism/marxism i Ryssland och du får en direktbiljett till Sibirien.

          1. Kände att det var relevant på så vis att förutsättningarna för en utbredd polygami har bäst grogrund i ett kommunistiskt samhälle. Detta tror jag inte alla människor är särskilt positivt inställda till (kommunism).

  6. Av alla grejer man vill kämpa mot är nog detta den enda som jag bara känner ”nä, jag orkar fan inte”. Sitter som berget och jag känner mig helt maktlös när jag får de obligatoriska frågorna.

    Skulle vara fint om Prins Charles känsla kunde delas ut till hela Sverige typ så vi kunde få in lite andra analyser iallafall..

  7. Något som ofta dyker upp i dessa sammanhang är denna underliga strävan efter det naturliga. Det naturliga är dock oftast centrerat till sexualitet, jag menar, hur ofta ses dessa människor argumentera emot att behandla barn med modern sjukvård?

    Kan det kanske vara det sekulära samhällets nya fundamentalistiska förtryckarmetod, en skev tro på något naturligt?

  8. Jag har börjat tycka att det är sjukt roligt när folk ska börja prata om hur vi måste göra eller inte får göra utifrån vad som är ”naturligt”. Tidigare blev jag mest arg men nu ser jag humorn i det och brukar börja fråga ut personerna om hur de ställer sig till andra, tydligt ”onaturliga”, saker. Typ, kan vi fylla i blanketter, ha skrivbordsjobb, ha _skrivbord_, flyga flygplan, surfa på nätet, bära kläder etc när dessa saker också är onaturliga? Försöker de med naturlighetsargumentet säga mig att vi inte borde göra någon av de onaturliga sakerna (jmf vi borde inte uppmuntra till andra levnadsval än heteromonogamin) eller betyder det att det är helt förståeligt om någon inte vill att vi ska surfa på nätet och vi andra borde anpassa oss till det (jmf det är fullt naturligt att pressa på dig den heteromonogama normen och du borde inte gnälla om det).

Lämna ett svar till sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *