Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

wpid-img_20150130_114057.jpgJämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

3 reaktioner till “Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.”

  1. ”…han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor” Där satte du ord på något som för mig känns som pudelns kärna, varför drömrelationen inte blir verklighet.

  2. Tack för det här inlägget! Känner igen det så väl i mannen jag dejtade tidigare, och jag avskydde att se mig själv förvandlas till någon så omvårdande och bekräftande trots att det är emot allt jag står för. Jag tänker aldrig mer vara med en ”snäll” man, jag orkar inte lägga kraft så såna relationer som du beskriver.
    Jag har träffat en fantastisk tjej nu och det känns så mycket bättre på alla sätt! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *