Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Känslomässig utsugning och att få närhet av någon men inte kunna ge tillbaka.

Ibland hör en argumentet ”men jag klarar mig bra utan att känslomässigt arbete” från olika män. De menar att det liksom är kvinnorna i deras relationer som tvingar på dem det känslomässiga arbetet, själva klarar de sig bra utan det.

Jag kan absolut tänka mig att det är så för vissa personer när de är ensamma. Det spelar inte så stor roll vad en tar sig för eftersom det inte finns någon annan en måste ta hänsyn till. Då kan det såklart upplevas som jobbigt när en inleder en relation och en plötsligt måste ta en massa hänsyn till en annan människa. Kanske bor en ihop och så saknar en ”singellivet”. Men ändå stannar en för det är ju ändå mysigt att ha en relation, fast en är noggrann med att alltid påpeka att en saknar den här friheten en hade tidigare, så att den andra parten ständigt ska vara medveten om hur mycket en offrar i relationen och kanske känna sin lite osäker och att det inte riktigt är okej att ställa krav.

En vill liksom ha friheten från singellivet och mysigheten i relationen. Många män löser detta problem genom att ständigt upprätthålla distans. De tillgodoser inte kvinnan känslomässiga behov, men de har henne alltid inom räckhåll. Kvinnan anpassar sig efter mannen. Men efter ett tag blir kvinnan kanske arg för att hon tycker att det är sjukt lamt att alltid hålla på och anstränga sig men ändå bli avvisad, hon tycker att det är jobbigt att inte få lika mycket tillbaks som hon ger. När kvinnan blir arg så tänker mannen kanske såhär ”usch vad jobbigt att hon ska hålla på och begränsa min frihet, det hade varit mycket skönare att vara singel”. Men han gör ändå inte slut för det är ju mysigt att vara ihop. Kanske säger han typ ”du måste sluta begränsa min frihet, annars kan vi inte vara tillsammans”. Kvinnan lägger ännu mer band på sig för att inte begränsa mannen, men är fortfarande tillgänglig. Hon har ett ständigt behov av bekräftelse och närhet som inte tillfredsställs, han har henne alltid nära. Och sedan upprepas det som en schysst patriarkal ond cirkel.

När en ingår i en relation med någon så förändras saker och ting. Relationer kräver mer känslomässigt arbete för att kunna fungera. När en inte bara har sig själv att tänka på utan även en dynamik med en annan person så är det helt enkelt med som ska klaffa. Det går inte att plötsligt bli otillgänglig utan att säga någonting. Att vara ombytlig och opålitlig kan fungera om en mest har ganska ytliga relationer, men om en gör anspråk på att ha någon form av djupare relation så måste en ta tag i det här. Om en är det så kommer det att leda till konflikter, det kommer att leda till att den en har en relation med blir sårad och tar ut det genom att bli förbannad eller ledsen. Det kommer att leda till att personen en har en relation med känner ett behov av mer, av mer kärlek och närhet och bekräftelse, och det är ju inte så konstigt.

Många män drar slutsatsen att eftersom deras agerande ”fungerar” när de är på egen hand, men slutar fungera när det kommer in en kvinna i deras liv, så är det kvinnan och hennes krav som utgör Problemet. I själva verket är det så att olika beteenden passar sig olika bra för olika situationer. Djupa relationer kräver känslomässig närvaro, och om en inte kan uppbåda detta så borde en helt enkelt inte ingå i sådana relationer. Om en däremot vill ingå i sådana relationer så borde en satsa på att kunna vara känslomässigt närvarande. Att ingå i en djupare relation, oavsett om det är vänskap eller kärlek, är ett åtagande som ska tas på allvar. Det kräver att en kan behandla människan en har en relation med med respekt, att en är pålitlig och inte plötsligt försvinner iväg mentalt utan att förklara vad som pågår. Uppenbarligen känner ju dessa män på något sätt att de har ett behov av att ha nära relationer eftersom de ju trots allt väljer att ingå i dem, så även om deras agerande när de är på egen hand ”fungerar” så innebär inte det att det är så de helst lever sina liv. De flesta människor har ett behov av närhet och kärlek som en vill tillfredsställa, så även dessa män som gärna gör anspråk på att vara så oerhört självständiga.

Många män vill liksom både ha kakan och äta upp den; de vill ingå i känslomässigt nära relationer men de vill inte lägga den kraft som krävs på att vara känslomässigt närvarande och tillförlitliga. Denna situation leder till att de kvinnor som de ingår relationer med får dra hela lasset, och tyvärr får de sällan särskilt mycket tillbaka eftersom männen inte direkt ger särskilt mycket. Detta är en form av känslomässig utsugning. Männen får ha nära relationer med kvinnor trots att de inte har kapaciteten att utföra sin del av det känslomässiga arbete som krävs för en fungerande relation, vilket gör att kvinnan får ta hand om det istället. Och det gör hon ofta, men det är inte konfliktfritt, saker och ting kommer ibland upp till ytan så att de märks av även för mannen. Då blir det jobbigt för honom och han tycker att hon ställer till problem genom att ställa ”orimliga” krav, när det i själva verket handlar om att hon vill ha lite tillbaka av allt den energi hon plöjer ner.

Jag tänker mig att om en nu är en människa som är intresserad av att inte bete sig som ett kräk mot andra så borde en helt enkelt välja mellan att lägga energi på att vara känslomässigt närvarande eller att inte ingå i nära relationer, för resultatet annars blir att en exploaterar dem en har relationer med känslomässigt, vilket är föga sympatiskt. Jag misstänker dock att många män hellre väljer att ha en typ av relationer de egentligen inte är förmögna till i vilket fall, för att de kan och för att de tjänar på det. Det är väl inte så mycket att göra åt, känslomässig utsugning är (dessvärre) inte straffbart, men det utgör patriarkal exploatering och förtryck.

17 kommentarer till Känslomässig utsugning och att få närhet av någon men inte kunna ge tillbaka.

  • Maria skriver:

    Det här träffar så jävla hårt att jag får ont i magen. Vill aldrig mer acceptera detta i en relation men har ännu inte träffat en snubbe som kan det här med känslomässigt ansvar. Är så jävla dränerad efter exakt en sån relation du beskriver här att jag liksom har tappat bort mina egna känslor. Du är grym på att sätta ord på känslor Fanny. Tack för det!

  • Smartbyxan skriver:

    Jag håller med, detta träffar hårt. Känner verkligen igen mig i den där onda cirkeln där man vill ha mer närhet och bekräftelse, och blir bortstött för att man är för needy. Jag har trots många år inte lärt mig hantera detta, tillslut blir min reaktion den omvända – att upprätthålla den ”acceptabla distansen” är ansträngande så nu vill jag mest vara ifred (helt själv) för att slippa påverkan. Tyvärr känner jag också igen mig i ”mannens roll”. Jag vill också äta kakan och ha den kvar. Jag vill fly relationen för att försöka ta reda på vem jag är utan den (och kanske om det finns nån annan bättre relation), men samtidigt är jag rädd för att lämna och ångra mig.

  • mysan skriver:

    Så bra skrivet, känner så väl igen det där från min och flertalet av mina vännernas tidigare relationer.

  • Frida skriver:

    Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart tre år och på senare tiden har det börjat krisa. Jag har upptäckt distansen mellan oss. Han är sluten medan jag ständigt försöker nå honom. Jag känner alltså igen mig i dina ord. Frågan är dock, kommer han att förändras till att bli mer känslomässigt tillgänglig? Eller kommer jag förändras till att bli mer sluten?

    • Fanny skriver:

      Min erfarenhet är att han kommer sluta sig mer och du kommer försöka få mer kontakt, så har det iaf varit för mig. Den här typen av dynamik kan ofta bli en ond cirkel. Prata med honom så kanske ni lyckas bryta den?

  • Michii skriver:

    Har precis börjat inse att jag lever i en sådan relation som beskrivs ovan. Men det är så himla svårt att veta hur man ska hantera det. Jag älskar ju honom och är tyvärr också beroende av honom just nu när jag är arbetslös och i en begynnande depression. Tyvärr resonerar jag så att den tryggheten som finns i vår relation (framförallt den ekonomiska, han äger lägenheten osv) är viktigare för mig just nu. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag kommer göra, eller om jag kommer lämna vår relation när jag väl har ett arbete och mår bättre psykiskt…

  • C skriver:

    Tror du beskriver 99% av alla heterosexuella relationer. Det ska till en omöjligt perfekt kille för att få mig att gå med på att vara tillsammans med någon igen, haha.

  • anonym skriver:

    Så jävla sorgligt att känna igen sig i. Vad gör en då om en är ”needy” som kvinna? Jag har väl ”förstört” relationer med män genom att vara det. Har försökt vara mer kall och mer nämnt i förbifarten att ”det vore bra om vi dejtade (varann) lite nu, vill ju inte glida ifrån varandra” och det mottas med ett ”ok :)”. Inget initiativ tas därefter till detta. Gör jag det och får nej så orkar jag ju till sist inte. Om och om igen. Så blir jag tjatig istället – och jobbig. Blir arg, som du skriver, kräver svar på vad han har för känslor och varför – ”vet inte”. Nää, vad faan är alternativet då, göra slut? Det vill ju ingen, så här sitter vi fast i leran. Kvinnor, systrar – tips mottages tacksamt.

    • Nea skriver:

      Vet inte om det är ett svar men det låter ju lamt att inte kunna säga om en har några känslor. Jag har försökt börja tänka, när det gäller relationer, att tänka i långtidsperspektiv. Tänka om det är en person som en vill vara ihop med under nuvarande omständigheter om typ 5 år. Det har fått mig att inse att det finns massa personer som jag tyckte om men vars beteende inte är hållbart i längden. Men annars så får en väl säga att det inte är så kul att ta initiativ, få känslor och bekräfta någon om den andra är lika aktiv som en sjögurka. Det är inte du som ska behöva anpassa dig och spela ”kall” om en har träffats ett tag. Var tydlig och visa vad du vill ha och tycker är viktigt, det är det som du kan göra.

      • anonym skriver:

        Tack för svar! Ja, det är klart att allt inte är dåligt, men just här känns det som att vi fastnat och det påverkar ju så mycket. Bra grej att tänka på om en vill ha en relation om den ska vara stillastående i fem år… får en att tänka lite.
        Hehe jo jag tycker ju att jag gjort det, och det händer faktiskt att vi tar en fika eller något då… men det här med att prata känslor går liksom inte! Haha aktiv som en sjögurka, ja typ 😉
        Nej det känns ju inte bra att spela oberörd, speciellt inte som vi varit ihop i ”några” år. Det är sant som du skriver, jag kan ju inte ändra någon annan, jag kan bara tala om hur jag vill ha det.
        Uppskattar att du tog dig tid och svarade!

  • Knivas skriver:

    Din blogg är den enda jag läser, dock väldigt oregelbundet. Tyvärr. Nu sitter jag på en långfärdsbuss och tänkte plöja igenom massa inlägg. Efter två stycken känns det som ett bra val eftersom allt jag läser stämmer i så många fall. Du formulerar sociala mönster så jävla pricksäkert. Jag känner alltid att jag kan applicera vad du skriver på många situationer i mitt och andras liv utan att det blir rörigt. Tack för dina texter. Ville bara säga det.

  • Em skriver:

    Många har svåra för närhet, svårt att prata om
    Känslor. Män förmodligen svårare än kvinnor. Men jag har mött mer slutna, både i gay och feminister. Det handlar bland annat om personlig mognad, att våga se sig själv i förhållande till andra. Allt är inte politik. Man behöver våga vara sårbar på riktig. Bara då kommer man nära varandra. Håller inte med dig men tycker du skriver bra å modigt.

    • Fanny skriver:

      Hur menar du med ”allt är inte politik”. Att komma någon nära är absolut en fråga om politik, relationer mellan människor är politik. Har aldrig sagt att bara män har närhetsproblem.

  • Orponet skriver:

    Det är läskigt hur väl du beskriver relationer en haft. Har alltid tyckt att relationer jag varit i varit ojämna, att hon alltid gett mer än jag och har därför alltid känt mig tvungen att avbryta efter några månader eftersom jag inte stått ut med att det känns så orättvist. Jag har nog trott att det bara varit jag, att jag aldrig blivit tillräckligt kär (vilket jag kanske inte har heller). Vet inte om det känns skönt eller sorgligt att inse att detta gäller de flesta heterosexuella relationer (läser just nu avhandlingen ”det kallas kärlek” av Carin Holmberg). Önskar bara att jag börjat intressera mig för detta i yngre ålder.

    • Nelly skriver:

      Känner precis igen mig i situationen du just beskrivit. Om anledningen inte är att man bara inte hittat någon man är tillräckligt kär i. Vad kan det då bero på. Hur gör man för att vilja komma nära och ”satsa energi” på någon?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv