Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Vad gör en åt den känslomässiga utsugningen?

Får frågan ”men hur gör en då” angående det här med känslomässig utsugning. Svaret är tyvärr ”jag vet inte”. Innan så hade jag en idé om att om jag bara identifierade, påtalade och krävde detta så skulle de män jag har samröre med lägga ner. Visst kan en nå vissa framsteg på det sättet, men det finns två problem:

  1. Att påtala relationsproblem, även som berör jämställdhet, är i sig känslomässigt arbete. Att lägga en massa tid på att göra relationen jämställd är i sig patriarkal utsugning, eftersom det är kvinnan som kämpar för att relationen ska bevaras. Utveckling är bra, men så länge det är kvinnan som driver detta utvecklingsarbete så kommer hon i slutänden stå där och vara känslomässigt exploaterad.
  2. Det ger en falsk känsla av hopp. Ofta kommer en liksom en liten bit på vägen, mannen ger efter lite. Detta gör att en lätt tror att det är förändring på gång, men troligen så kommer en behöva dra en massa för att få honom till nästa steg, och nästa och nästa också. Men eftersom en belönas med dessa egentligen ganska futtiga framgångar ibland så tänker en att det är värt att stanna och kämpa på, en ser inte den stora bilden som är ”du sliter arslet av dig för att utveckla en man som inte ger dig ett skit tillbaka”.

Sedan har vi också frågan om det går att förändra någon på det sättet. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att göra inom ramarna för en relation, jag tror att det är att arbete som måste göras på egen hand och framförallt för sin egen skull. Jag tror inte att en kan förändras om en inte vet varför en gör det. Jag tänker mig att det är nödvändigt att män själva inser hur jävla torftigt eller liv utan känslomässig närhet är, men det bygger också på att de inte ständigt blir servade med känslomässig närhet utan att själva vara förmögna att ge.

Det viktigaste för mig nu är att fundera på premisserna på vilka jag ingår i relationer. Jag vill inte ha relationer som tar mycket energi utan att jag får något tillbaka. Med detta menar jag inte typ att en ibland ställer upp för sina vänner när de mår dåligt, utan snarare när en alltid försöker tolka och hantera någon som själv inte gör det samma för en och som inte underlättar arbetet genom att förmedla saker. Jag försöker helt enkelt märka när det händer och då helt enkelt distansera mig/lämna relationen helt. Hittills så tycker jag att det fungerar ganska bra.

Men jag gör detta utifrån en viss position. Jag har ett ganska bra socialt nätverk och har egentligen aldrig haft någon längre period i mitt liv sedan jag blev sexuellt aktiv när jag inte har ingått i någon romantisk och/eller sexuell relation, förutom när jag bodde utomlands. Dessa relationer har för det mesta varit skit förvisso, men jag har inte riktigt känt den här ”ingen vill ha mig”-grejen som jag tänker mig kommer om en går en lång period utan att ha någon romantisk relation.

Men jag tänker mig ändå att det viktigaste inte är att hitta en strategi för bra romantiska relationer med män utan att börja fundera på sitt behov av dessa relationer. Jag tror helt enkelt att en måste bli bekväm med att vara ensam innan en kan tacka nej till relationer som kräver för mycket. Jag tror också att risken för ensamhet är ganska hög. Därför är det viktigt att fundera på vad det är en är ute efter i livet i allmänhet. Som kvinna lär en sig ju att det här med att ha relationer med män är oerhört viktigt, och det är en syn vi helt enkelt måste ta och ifrågasätta och dekonstruera. För om en värderar romantiska relationer med män så högt, då kommer vi att fastna i dem även om vi exploateras känslomässigt. Visst kan en ha tur och träffa en man som inte gör detta, men är det värt risken?

Jag tror det är viktigt att alltid sätta sig själv, sin personliga frihet och utveckling i första rummet när det kommer till relationer med män. Kvinnor har det så inlärt att vi ska leva för och genom män, och detta är den känslomässiga grunden för den patriarkala utsugningen. Det är där en måste börja, i sitt eget begär efter att ha romantiska relationer med män, för att kunna bli fri.

4 kommentarer till Vad gör en åt den känslomässiga utsugningen?

  • Mary skriver:

    ”Men jag tänker mig ändå att det viktigaste inte är att hitta en strategi för bra romantiska relationer med män utan att börja fundera på sitt behov av dessa relationer. Jag tror helt enkelt att en måste bli bekväm med att vara ensam innan en kan tacka nej till relationer som kräver för mycket. Jag tror också att risken för ensamhet är ganska hög. Därför är det viktigt att fundera på vad det är en är ute efter i livet i allmänhet.”

    Jag håller verkligen med dig! Jag och min tidigare pojkvän gjorde slut för ett halvår sedan och jag har inte dejtat eller nåt alls sen dess. Har vart intresserad av en kille men han hade flickvän iaf så det var ju kört. Iaf, jag känner nu att jag inte har mått så här bra på många år (troligtvis mkt beroende på att jag är singel, men kan vara andra saker också. Började bl.a. läsa din blogg för knappt ett år sen, kan mkt väl bidra till att jag mår bättre. Dessutom har jag kommit ganska långt på min utbildning vilket ger en viss självsäkerhet, jag vet liksom att jag kan en del grejer).

    Iallafall, det jag ville komma till är nog att en måste acceptera att en är ensam ibland och känna sig trygg i det. Det är inget fel att sitta ensam en lördagkväll och typ läsa en bok eller slösurfa om det nu skulle vara så. Att ha bra relationer med goda vänner samt givande hobbys tror jag också kan öka välmåendet och minska ensamheten (sen är det ju ibland lättare sagt än gjort såklart). Men jag känner väl att sedan vi gjorde slut så får jag inte samma bekräftelse (har inte haft sex på typ 2 – 3 månader –> *omg är det ingen som vill ha mig jag får aldrig ligga!*) men jag har däremot mer tid till mina vänner och hobbys, där jag får en annan typ av bekräftelse som jag också värderar mkt högt

  • helena skriver:

    ”när en alltid försöker tolka och hantera någon som själv inte gör det samma för en och som inte underlättar arbetet genom att förmedla saker.”
    Wow. det här sa mig varför mina få bra vänner är mina bra vänner… enkelt egentligen. Vill en bli förstådd och ta hand om en relation eller ej? Men jag har inte sett det så tydligt förut.

    Angående det andra så låter det som en måste arbeta för att stärka sina/skaffa nya kvinnliga vänskaper – vilket jag själv jobbar på nu – och att kunna vara ensam eller utföra saker ensam. Bra att du erkänner det här med social ”rikedom”, inte alla som tänker på det.
    Tack för intressant inlägg som jag ska fundera mer över!

  • Orponet skriver:

    Jättebra inlägg, som vanligt. Jag avbröt min senaste relation, delvis för att jag börjat intressera mig för genusfrågor och kände att jag behövde tänka om om jag skulle kunna få något att fungera.

  • Dvärghundspossen skriver:

    Ett skitstort problem är ju att typ ALL kultur som riktar sig till kvinnor handlar om hur viktigt det är att ha en karl. Sen vete sjutton vad man kan göra åt detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv