Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kärlek.

Idag är det alla hjärtans dag och jag vill slå ett slag för kärleken. Men inte den heterosexuella, monogama kärleken utan en annan slags kärlek. Nämligen kärleken till sig själv.

Kutym i detta samhälle är att en blir glad om någon man tycker om skaffar sig en partner. Det antas vara något positivt. En får kärlek, bekräftelse, uppskattning och så vidare. Men relationer kan också vara otroligt destruktiva. Och nu menar jag inte bara relationer där uppenbar psykisk eller fysisk misshandel pågår, utan också de där missförhållandena är betydligt mycket mer subtila. Förhållanden där en ständigt gör våld på sig själv, där en övertar andras tolkningar av ens person, där en gör en större del av arbetet, där en överger övertygelser och hobbys för att få förhållandet att fungera bättre och så vidare.

Jag tycker att du ska ta denna dag och reflektera. Om du är i ett förhållande, hur får förhållandet dig att må? Stannar du kvar av gammal vana och rädsla för ensamhet, eller får du faktiskt ut något av din partner? Är ni jämställda i fråga om hushållsarbete, känslomässigt arbete? Vem brukar får rätten att definiera problem i relationen? Känner du ofta att du måste kompromissa med dig själv och dina värderingar? Ägnar du lika mycket tid åt dina intressen som du skulle vilja? Får du styrka av förhållandet, eller kräver det mer energi än det ger (på lång sikt alltså, alla har dåliga perioder)? Hur mycket energi ägnar du åt att tolk din partners signaler och tillfredsställ outtalade krav? Hur ofta gör hen detsamma?

Om du inte är i ett förhållande men letar partner eller bara känner dig ensam så kan du tänka på vad du egentligen tror att du skulle få ut av att vara i ett förhållande. Tror du att det skulle göra dig mer självsäker att veta att någon älskar dig? Tror du att du skulle känna dig mindre ensam? Fundera på vilka andra lösningar de kan finnas på detta problem! Ofta så framställs tvåsamheten som den enda lösningen på sådant, när det egentligen finns en massa andra sätt att tillfredsställa sociala behov. Såsom vänskap, kollektivt boende, föreningsliv och så vidare.

Tänk på allting en faktisk tjänar på att göra slut. En blir mer självständigt, mer flexibel, kan flytta var en vill utan att behöva ta hänsyn till en partner, en får mer tid över för reflektion och att odla sina egna intressen, en kan ägna mer tid åt att umgås med underbara kompisar, en kan ägna tid åt ideellt engagemang och så vidare. Det finns massa saker som är jävligt feta med att inte vara uppbunden i ett monogamt förhållande.

Fråga dig själv varför du värderar tvåsamhet. Är det för att du faktiskt mår bra av det, eller är det för att samhället har tutat i dig att det är så en ska ha det? Tvåsamhetsnormen får oss att stå ut med en massa i kärlekens namn, dels för att det antas vara en av de viktigaste sakerna i livet men också för att det anses vara ett tecken på ”äkta kärlek” att acceptera saker och ting en kanske inte skulle ha accepterat från annat håll inom relationen. Att offra saker och ting, sig själv och sina ideal, för kärleken anses vara vackert och romantiskt.

Med detta inte sagt att tvåsamhet måste vara fel, bara att det inte nödvändigtvis är så rätt som samhället försöker få oss att tro. Att ta hand om sig själv och värdera sig själv kräver ständiga överväganden och kamp emot invanda kulturella ”självklarheter”, och att ifrågasätta kärlekspropagandan borde såklart ingå i detta.

Jag har två böcker som jag alltid rekommenderar starkt när det rör sig om kärlek, den ena är Det kallas kärlek av Holmberg och den andra är Prins Charles känsla av Strömquist. Båda ifrågasätter den heterosexuella kärleken på djupet, och bör läsas av var och en som är intresserad av att leva ett liv som präglas av kärlek till och respekt för en själv.

12 kommentarer till Kärlek.

  • andreasaltermann skriver:

    Fint skrivet, jag uppskattar din text. Själv är jag ju man, och … inte enbart heterosexuell, men hur mycket inte heterosexuell jag är vet jag inte riktigt än, det återstår att utforska, men jag tror knappast att jag enbart är en smyg bög, utan att det är mer komplicerat än så. Och jag är definitivt inte för seriell monogami som de flesta, gud så fantasilöst och tråkigt ägnar sig åt, i princip, utom i speciella fall, kanske. Och det är väl där jag har min stilla kritik av det du skriver. Jag håller med dig om att den normala heteronormen är besvärande begränsande, jag håller med dig om att kärlek, och sexuell trohet, är olika saker, och man kan verkligen ifrågasätta det sunda att en exklusiv kärleksrelation ska få parterna gemensamt och i samförstånd stympa sina erotiska möjligheter, till enklast möjliga enfald, nämligen exklusivt för varandra, inte undra på att så många inte står ut efter några år… Samtidigt, så vet jag inte.. att byta ut heteronormen mot en lika absolut homo norm, och en monogami norm mot ett tvång att vara promiskuös för att bevisa att man är en ”fri människa” – det är ärligt talat, minst lika fånigt, som när man gör en revolution, och det blir inte en jämlik stat utan ett nytt Sovjet system… så nä, jag tror du själv kunde fundera lite, och nyansera lite ett varv till, så här, på alla hjärtans dag.. ha en bra dag. Och ja, – i huvudsak gillar jag dina skriverier, – välformulerade, vassa och stimulerande.

    • laxsill skriver:

      Jag kan hålla med om att ett sådant byte av normer vore tråkigt, men jag tror att det är ganska få relationsanarkister som förespråkar det. Vad vi ofta förespråkar är istället att folk ska ifrågasätta sina egna mönster och vanor vad gäller relationer. Måhända kommer en ändå fram till att tvåsamhet passar en bäst, men det viktiga är att en inte väljer tvåsamheten på grund av normen utan att det faktiskt är det som passar en bäst. Det är ett problem att tvåsamheten är en så stark norm, både för att den är ganska ofrivilligt vald (för att den väljs pga socialt tryck och styrkan i normerna) och för att den i många fall stärker patriarkala strukturer. Relationsanarkism söker oftast inte en dominerande flersamhetsnorm, utan en mångfald av relationsalternativ.

  • Jag är singel. Har varit gift 2 ggr och har idag valt singelskapet för att jag tror det passar mig bäst. Jag vill vara ensam. Men jag tror inte jag är lyckligare som singel än jag är som någons partner. Jag tror heller inte att folk är lyckligare per se vare sig som singel eller partner.

    Men det kan nog bero på att vi blir lärda en väldigt felaktig bild på vad kärlek är idag tror jag. Många förväxlar lust och passion med kärlek idag. De bygger relationer på något som egentligen grundats på sexuell lust. Det är inte en stabil grund. Skulle vi släppa de monogama ramarna och vara mer fria i våra kärlekstankar skulle säkerligen fler kunna ha väldigt fina kärleksliv. För kärlek behöver verkligen inte vara en dualistisk monogam skapelse. Jag upplever mer kärlek som singel faktiskt än vad jag gjort i relationer. Men jag tycker det är krasst att se det som vad som gagnar en som person. Finns massor med saker i livet som inte direkt gagnar en men som en väljer att göra ändå, för att det ”känns bra”.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tror också att monogamikravet sabbar framväxandet av äkta kärlek, eftersom det blir så mycket förväntningar, krav och så vidare. Folk tänker t.ex. att de ska hitta någon för livet och så vill de att allt ska vara perfekt, eller bangar på någon för att de ”investerat” så mycket i en relation de redan har.

      • Vad är äkta kärlek?
        Av alla de karuseller jag varit i med förhållanden, uppbrott och liknande så kan jag säga att jag har aldrig upplevt något som är falsk kärlek. Bara olika kärlek.

  • Jag har tänkt på det här jättemycket. För jag behöver inte fast partner eller partners för att känna mig älskad eller för att känna mig lyckad eller för att få emotionell närhet – det finns massor med folk i mitt liv som jag får detta av utan att vi är fasta partners. Men alltså, fast(a) partner(s), det är fan bästa sättet att få mycket sex. Och jävlar vad jag gillar att enkelt få mycket sex. Sen jag började med sex och romantik har jag varit singel en gång men då två år i sträck. Och det var bara en sak jag saknade. Det är intressant hur såna basala saker blir avgörande för stora beslut i livet.

  • Sofia skriver:

    Många bra tankar, men jag tycker att du felaktigt tar för givet att man blir flexibel som singel. Det finns fler faktorer att räkna in, och en som är väldigt uppenbar för mig är barn, även om det säkert finns fler. Nu är jag inte intresserad av att avsluta mitt förhållande, men om jag ändå skulle göra det skulle jag fortfarande vara bunden till min fd partner eftersom vi har barn tillsammans. Att jag blivit singel skulle inte göra att jag behöver anpassa mig mindre till mitt barn. Varken jag eller min fd partner skulle kunna flytta vart som helst, eller göra vad som helst. Tvärt om anser jag att det att jag har en partner som jag delar föräldraskapet med är en förutsättning för att jag som småbarnsförälder kan vara flexibel och göra de andra saker i livet som glädjer mig, utanför familjen.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är sant, tänkte på detta redan när jag skrev inlägget men lade inte till något om det.

  • Emmelie skriver:

    Ja, vad är kärlek egentligen? Jag ser det som ett sätt att tillfredsställa ett behov hos dig själv, kanske är ett krasst synsätt men om du förenklar livet så går det mesta ut på att möta personliga behov och se till att du själv har det du behöver.

    Ps: Delade detta inlägg på min FB då jag tyckte det gav tid för eftertanke och reflektion. Tänkvärt helt enkelt. Du skriver som vanligt vasst och klokt :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv