Kärlek ska inte alltid prioriteras.

Angående det här med att mena ja men säga nej så tänker jag på att det kan finnas flera olika skäl till att säga nej. Jag tänker delvis på vissa sexuella erfarenheter jag har av att män kåtat upp mig trots att jag innan sagt att jag inte vill ha sex, och hur de hänger ihop med generella romantiska idéer om hur det är rimligt att hantera känslor av kärlek eller attraktion.

I dessa situationer har det ofta varit så att jag behövt prioritera annat än sex, till exempel sömn eller studier. Jag har helt enkelt gjort ett val, där jag blivit tvungen att välja bort någonting jag uppskattar till förmån för något mindre trevligt men mer nödvändigt. När jag i den här typen av situationer har blivit pressad till sex så har det inte handlat om att jag absolut inte velat, utan om att min partner har struntat i att ta hänsyn till min prioritering. Han har helt enkelt valt att försöka få mig att prioritera annorlunda, genom att göra vissa handlingar som han vet får mig att känna på ett visst vis.

Samma sak kan gälla när någon till exempel vill ”dejta” någon som tackar nej. Det kan finnas ömsesidiga känslor av attraktion, men det innebär inte att det är det rätta beslutet att inleda en relation. Det kan finnas många skäl till att inte inleda en relation som inte har att göra med att det saknas känslor; livssituationen kan vara fel, det kan finnas känslomässiga problem eller andra relationer som en behöver ta tag i innan en ny relation inleds och så vidare. På grund av detta kan det finnas mycket motstridiga känslor. Kanske behöver en distans till föremålet för känslorna för att de inte ska blomma ut för mycket, eftersom de då inte kommer gå att kontrollera. Sådana beslut kan vara svåra att fatta, men är ofta nödvändiga, och det är viktigt att de respekteras av den andra parten.

Emellertid finns det ett romantiskt ideal om att den som har känslor för någon bara ska ge efter och köra, utan att tänka särskilt mycket på saken. Det anses liksom lite fult att fundera och vara beräknande, att prioritera bort ”kärlek” till förmån för andra måsten i livet. Känner du någon slags känslor så ska du köra, utan att ta hänsyn till övriga omständigheter. Skit i om du har en massa grejer i ditt liv att fixa, det kan stryka på foten till förmån för Den Stora Kärleken. Men grejen är att människor har måsten, och det fungerar inte att plötsligt lägga allt på is för att det vankas kärlek.

Detta är dock sällan en särskilt bra idé. Att inleda relationer under fel omständigheter leder ofta till en jävla massa problem i såväl relationen som i resten av livet och det är uppenbarligen inte önskvärt för den som vill bygga bra relationer.

Ett nej behöver alltså inte innebära att det saknas intresse helt och hållet, utan kan lika gärna handla om att omständigheterna är fel. I romantiken så brukar det vara mannens uppdrag att i ett sådant läge övertyga kvinnan att ”följa sitt hjärta”, alltså ifrågasätta det beslut hon fattat och övertyga henne till något annat. Minsta lilla hint om att det finns någon slags känslor tas som en inbjudan till att bryta ner hennes beslutsamhet.

Mitt intryck är att det ofta är detta som sker när ett nej blir ett ja. Det finns motstridiga viljor och begär, och när det ena stimuleras så faller det andra i glömska. Det var det som hände när jag blev uppkåtad trots att jag hade annat jag behövde prioritera. Mitt nej blev ett ja, men det blev det på bekostnad av andra saker i mitt liv. Samma sak sker när en person försöker övertala en annan att ge efter för sina känslor snarare än att ta hänsyn till sin livssituation som helhet.

Detta sker till exempel i Moulin Rouge. Trots att Satine har en livssituation där det inte finns möjlighet att ha en relation med Christian så övertygar han henne till att ”följa sitt hjärta”, alltså ge efter för kärleken. Att följa sin dröm att bli en skådespelerska eller behålla sin försörjning är lägre prioriterat. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att det anses viktigare att Satine lever ut den romantiska kärleken än gör det andra?

Visst vore det fint om vi levde i en värld där alla kunde ge efter för sina känslor inför andra, men så ser det inte ut i detta samhälle. Vi måste förhålla oss till en massa olika omständigheter i livet. Romantiska ideal stipulerar att vi ska slänga allt åt sidan för kärlekens skull. Men problemet med detta är att det alltid är någon som faller offer, och denna någon är för det mesta en kvinna. Det är kvinnan som förväntas ge upp sitt liv för kärlekens skull, inte tvärtom. Det är kvinnan som ska övertygas till att följa sitt hjärta, som ska offra något. Mannens liv är ofta mer eller mindre intakt.

Det finns ingenting fint i att pressas till att sätta sig själv i en besvärlig position. Även om det innebär viss njutning så innebär det också en massa besvär och lidande, och den romantiska kärlekens fröjder kan tyvärr sällan uppväga detta hur mycket människor än gör anspråk på att det skulle vara så.

Att ”spela spel” behöver alltså inte handla om att en medvetet säger att en vill något annat än vad en vill, utan att en har motstridiga känslor och begär i en situation. Då kan en behöva tänka efter, dra ut på beslutet och så vidare, eller helt enkelt skickar dubbla signaler eftersom en faktiskt inte har koll. Denna process bör, liksom resultatet av den, respekteras.

Det är viktigt att en respekterar folks beslut oavsett vilka grunder de fattas på. Att det finns en viss vilja att göra något innebär inte att det är det rätta att göra. Relationer är farliga grejer och det måste till mer än känslor för att de ska kunna fungera. Att sätta all sin tilltro till känslor är ett farligt projekt, som saknar verklighetsförankring och som troligen kommer mynna ut i smärta.