Konservativa kvinnor och mansfria liv.

Läser för närvarande Sexualpolitiken av Kate Millet (ja, jag tog en selfie där jag lade boken lite ”nonchalant” vid sidan om mitt snygga fejs). Jag gör en liten ansats att försöka ta mig igenom feministisk nyckellitteratur, och Millet är som jag förstått det den första att använda begreppet ”patriarkatet” på ett genomgående sätt.

Hur som helst, fastnade för detta stycke:

Tänkte en del på det här med hur bekvämlighet och makt ibland blandas ihop. En kvinna som gift sig rikt kan ha en omfattande bekvämlighet, något som givetvis är ett privilegium och som absolut inte är betydelselöst, men det innebär inte att hon har makt. Hennes privilegium är helt och hållet avhängigt hennes mans position. Millet berör även detta:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Denna bok är skriven på 70-talet vilket såklart gör situationen annorlunda, men idén om att kvinnor ofta är konservativa kan jag absolut relatera till. Det är svårt att var radikal om en inte lärt sig att ha tilltro till sin förmåga att själv göra något av sin existens, vilket jag menar att många kvinnor inte har, indoktrinerade som vi är i att vår plats i samhället bygger på våra relationer med olika män.

Det får mig att tänka att det mest fundamentala steget i feministisk kamp är att bryta denna idé och praktik, helt enkelt att först skapa en mansfri vardag, bryta det beroende en har av män i så stor utsträckning det är möjligt. Detta är något vi kan samarbeta kring, att skapa strukturer för att fylla varandras behov av gemenskap, trygghet, närhet och så vidare.