konservativ – Fanny Åström

Konservativa kvinnor och mansfria liv.

Läser för närvarande Sexualpolitiken av Kate Millet (ja, jag tog en selfie där jag lade boken lite ”nonchalant” vid sidan om mitt snygga fejs). Jag gör en liten ansats att försöka ta mig igenom feministisk nyckellitteratur, och Millet är som jag förstått det den första att använda begreppet ”patriarkatet” på ett genomgående sätt.

Hur som helst, fastnade för detta stycke:

Tänkte en del på det här med hur bekvämlighet och makt ibland blandas ihop. En kvinna som gift sig rikt kan ha en omfattande bekvämlighet, något som givetvis är ett privilegium och som absolut inte är betydelselöst, men det innebär inte att hon har makt. Hennes privilegium är helt och hållet avhängigt hennes mans position. Millet berör även detta:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Denna bok är skriven på 70-talet vilket såklart gör situationen annorlunda, men idén om att kvinnor ofta är konservativa kan jag absolut relatera till. Det är svårt att var radikal om en inte lärt sig att ha tilltro till sin förmåga att själv göra något av sin existens, vilket jag menar att många kvinnor inte har, indoktrinerade som vi är i att vår plats i samhället bygger på våra relationer med olika män.

Det får mig att tänka att det mest fundamentala steget i feministisk kamp är att bryta denna idé och praktik, helt enkelt att först skapa en mansfri vardag, bryta det beroende en har av män i så stor utsträckning det är möjligt. Detta är något vi kan samarbeta kring, att skapa strukturer för att fylla varandras behov av gemenskap, trygghet, närhet och så vidare.

Även priviligierade ska få studiestöd.

Ibland säger folk saker i stil med att vi borde ta bort studiemedlet eller något annat bidrag från de som har det bättre ställt. Gällande studiebidrag är detta en modell som finns i vissa länder, bland annat Italien som jag förstått det. Bara de som inte har föräldrar som kan betala utbildningen får hjälp från staten. Denna modell brukar säljas in med att det minsann är orättvist att rika personer får sin utbildning bekostad med skattemedel.

Det finns flera problem med denna modell. Det första är att i stödet för välfärd eroderar i stater som inte har detta system. I generella välfärdsstater, alltså stater där alla får ta del av välfärden på någorlunda lika villkor, så är stödet för välfärden generellt högt. I stater där det bara delas ut till de som har det sämst så upplevs förr eller senare hela arrangemanget som att fattiga ”tar” pengar från folk med mer pengar, vilket gör att stödet för välfärden blir mindre och mindre. Att förespråka en sådan modell är alltså att på sikt arbeta för mindre och mindre välfärd även för de som har det sämst (kan ej ange källa på rak arm, men detta anses enligt min föreläsare i förvaltningspolitik ganska vedertaget inom statskunskapen). Dessutom skulle det kräva en hel del extra administration vilket inte direkt är gratis.

Men det problem jag främst ser, framförallt i fråga om just studiebidrag, är att det upprätthåller en jävligt konservativ familjemodell. För grejen är att få som studerar liksom bara har sina egna pengar, det kommer snarare handla om att de ska få pengar från familjen. Och detta innebär såklart att de kommer vara mer beroende av sina familjer.

Och ja, det är faktiskt ett problem att vara beroende av sin familj även om en kommer från en privilegierad bakgrund. I många familjer så förekommer det våld och sexuellt våld. I desto fler så finns det en massa normer och värderingar som barnen förväntas upprätthålla i sina så kallade livsval. Att då behöva hålla sig på god fot med sin familj för att de ska finansiera ens utbildning kan vara ett jävligt stort problem. Till exempel kan det vara så att en blir tvungen att välja vad en ska bli utifrån sina föräldrars tycke och inte utifrån vad en vill.

Sedan tycker jag att hela idén att vuxna människor som faktiskt pluggar, något som kommer hela samhället till del, ska behöva vara beroende av sina föräldrar. Många avslutar inte sina studier förrän de är typ 30. Det är fan inte rimligt att en ska bli försörjd av familjen till dess.

Så det som kan låta som ett rimligt förslag vid första kollen, nämligen att privilegierade inte ska bli försörjda av skattepengar, är i själva verket något som både kommer föranleda mer högerpolitik och dessutom stärka konservativa samhällsstrukturer. Det är bättre om människor behandlas som individer i statens ögon, inte som medlemmar ur en viss familj.

Könsliga tolkningsramar.

Ibland finns det en föreställning om att bara en kvinna beter sig mer som en man så kommer hen att kunna nå samma framgångar som en man. Enligt denna modell så uppmuntras kvinnor till att ”ta för sig”, ha ”vassa armbågar” och så vidare. Ofta handlar karriärtips för kvinnor om att upplysa om mäns hemligheter. Ja, jag antar att ni känner igen snacket.

Jag tänker såhär, det finns två olika hinder för kvinnor när det kommer till att ”göra karriär” och liknande:

Saker och ting vi fått med oss vid uppfostran. För kvinnor kan det vara att inte vara lika självsäker som en man, att inte kunna ”gå in” lika mycket i en uppgift eller ett ämne som en man eftersom kvinnan är fostrad att också bry sig om annat, att inte känna sig bekväm med att ta lika mycket plats som en man också så vidare. Allt detta är såklart allvarliga begränsningar, men rent teoretiskt kan en lösa dem på en individuell nivå genom att träna upp dessa beteenden, helt enkelt agera mer som ”en man”.
Det andra problemet är att det finns könsliga tolkningsramar som präglar hela samhället. Detta gör att samma agerande tolkas annorlunda beroende på om det är en man eller en kvinna som står för det. Detta är betydligt svårare att tackla på en individuell nivå, eftersom det inte handlar om hur du agerar utan om hur det du gör tolkas.

Det är den andra aspekten som människor ofta glömmer bort när det talas om kön och möjligheter i livet. Detta att en kvinna som ”tar för sig” eller är ”bossig” inte uppfattas på ett sätt som en man skulle uppfattats om hen gjorde samma sak. Beteendena tolkas helt enkelt helt annorlunda beroende på könet.

När en kollar på kvinnor med makt så är det inte helt ovanligt att de ägnar mycket tid åt att accentuera sin kvinnlighet. Et utmärkt exempel är Löwengrips ständiga fixande med sitt utseende och hur hen alltid påpekar att hen är kvinna och stolt över att vara kvinna och så vidare och så vidare. Många kvinnliga politiker har ett väldigt kvinnligt sätt att klä sig, alltid kjol eller dräkt och ofta någon slags accessoar.

Ett annat alternativ är att ha väldigt konservativa värderingar kring kön och familj, utan att nödvändigtvis leva upp till dem själv, till exempel uttala sig starkt emot genus och feminism. Om en gör så så upplevs en såklart mindre som ett hot, eftersom att det faktum att en personligen får makt inte föranleder någon större uppluckring av mäns makt, könsroller etcetera.

Men det skulle troligen inte fungera i något sammanhang att som kvinna klä sig som en man, agera som en man och så vidare och få makt på det sättet. Resultatet skulle enbart bli ett hårt socialt straff för att en går utanför vad som anses okej för ens kön. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara ”för kvinnlig”, alltså känslig, irrationell och så vidare och att inte uppfattas som aggressiv och ”okvinnlig”. Därför måste kvinnligheten ständigt påpekas och accentueras hos kvinnor med makt.

Sluta dalta med Löwengrip.

Okej, så Löwengrip har gjort en del jävliga korkade uttalanden kring genus och sånt på sista tiden. Det är ingenting konstigt med det, hen har alltid varit en idiot, och kommer troligen att fortsätta med detta. Löwengrip har aldrig uttalat något slags stöd till feminism eller någon typ av progressiva idéer kring något över huvud taget, hen har alltid varit en borgarbracka som drivit sina företag och pratat om att ”peppa unga tjejer” när det passar hens personliga varumärke, något som vissa har tolkat som feminism. På sista tiden har hen gjort fler reaktionära uttalanden än vanligt, men ingenting är särskilt förvånande i förhållande till hens historia.

Jag förstår att det är provocerande med idioti, det tycker såklart jag också. Jag förstår också att det är upprörande att en person använder en så stor plattform för att sprida ren transfobi, något som drabbar människor väldigt hårt. Den typen av idéer är såklart ett fruktansvärt inslag i samhället som jag hoppas en dag inte ska uttryckas över huvud taget, allra minst i en av Sveriges största bloggar. Jag tycker också att det är bra och viktigt att många personer med egna erfarenheter förklarar vad detta handlar om, det är kunskap som är viktig att sprida, även om jag inte tror att Löwengrip personligen kommer att ta till sig av det.

Vad jag däremot inte begriper är hur många feminister reagerar med besvikelse kring Löwengrips uttalanden, ungefär som om en hade kunnat förvänta sig något mer av hen. Det kan en inte. Löwengrip har en position i samhället där hen har allt att förlora på feminism. Hen rör sig i manliga rum (företagsvärlden), i sammanhang som troligen är ganska höger. Att då komma och snacka om könsmaktsordning och genus och så vidare är såklart inte särskilt populärt. I sådana sammanhang är den framtoning Löwengrip har såklart väldigt framgångsrik; hen är en ”powerkvinna” som ”tar för sig” samtidigt som hen inte utgör något hot genom att utmana några slags strukturer. Att det är feministens förtjänst att hen har kunnat komma dit hen är idag, och att hen troligen kommer att tjäna ännu mer på feministiska framsteg under sitt liv, gör inte att det är smart av hen personligen att vara feminist. Hur rätt och riktigt feminism än är så tror jag inte att Löwengrip kommer att ägna sig åt det, inte för att hen är dum i huvudet utan för att hen har för mycket att förlora på det och för att hen blivit fostrad med borgerliga värderingar.

Sedan kan jag känna att det är lite märkligt att vilja få Löwengrip att vara feminist. Jag tänker att detta har att göra med en allmän önskan och förväntan att framgångsrika och ”starka” kvinnor ska vara feminister. Jag tycker att det är kul om dem är det, men det är ingenting jag förväntar mig. Jag tänker att feminismen klarar sig väldigt bra utan att Löwengrip är med på tåget, och jag tycker inte att vi behöver få med hen. Jag tror dessutom att även om vi fick med hen så skulle det inte nödvändigtvis vara något positivt. Jag tänker att det vore någonting dålig om Löwengrip plötsligt blev uttalad feminist och fick sitt företagande etcetera att framstå som något feministiskt relevant. Detta gör ju folk redan på löpande band, alltså talar om ”starka kvinnor”, kvinnors företagande och så vidare. Jag tycker inte att det behövs mer av detta inom den feministiska rörelsen och jag ser inget egenvärde i att knyta ”starka kvinnor” till sig. I alla fall inte om det medför att den typen av analys hamnar i fokus vilket jag är helt säker på att det skulle göra med Löwengrip. Det är viktigare att ha en relevant analys med udd mot saker en vill förändra än att alla ska vara med på tåget.

Jag förstår att det hade känts kul om Löwengrip kunde använda sin gigantiska plattform till något positivt, det tycker jag också. Däremot är det ingenting jag förväntar mig av hen, eftersom hen är borgare och verkar ha ett allmänt skevt och reaktionärt perspektiv på det mesta här i världen. Jag kan känna att det är dags att släppa förhoppningarna om denna människa, torka tårarna och gå vidare. Det känns inte konstruktivt att lägga så mycket fokus på att försöka övertyga hen. Sedan kan en såklart uppröras över idiotin i den hen skriver, som en gör med vilken människa som helst, men att reagera med besvikelse över det tycker jag är märkligt. Varför skulle Löwengrip vara vettigare än någon annan egentligen? Att en är kvinna och framgångsrik betyder inte att en har vettiga värderingar.

Jag tycker att det är läge att sluta dalta med Löwengrip och ta hen för vad hen är: en borgarbracka som är sjukt låst i sin världsbild och som dessutom troligen har mycket att förlora på att uttala feministiska värderingar, och mycket att vinna på att vara reaktionär. Det är såklart tråkigt att det finns sådana människor, men det är varken förvånande eller ett resultat av att hen ”inte har förstått” saker och ting. Jag tycker faktiskt att det är ett himla förminskande sätt att ta sig an en persons åsikter, detta ”hen borde ju egentligen veta bättre”. Jaja, det borde hen kanske men nu tycker hen såhär och då tycker jag vi ska ta hen för det och inte något annat. Att låtsas att Löwengrip är något annat än en aktiv upprätthållare av patriarkala värderingar tycker jag är att lura sig själv, och dessutom att förminska hens åsikt om saker och ting. Det enda hederliga är att se Löwengrip som den ideologiska fiende till feminismen hen är, och behandla hen som en sådan.

Biolgismen är konservativ.

När man skriver om biologism så är det ofta folk som tycker att ”ni feminister” blir så sura och förnekande så fort någon antyder att vissa könsskillnader kanske kan ha medfödda orsaker och inte är socialt betingade. Nå, man kan väl alltid spekulera i att saker kan vara på vissa vis, men problemet är när dessa ofta grundlösa spekulationer används för att kväsa en ideologi som jobbar för samhällsförändring. Tänk er motsvarande resonemang kring att motarbeta rasism. Alltså, man kan ju såklart alltid tänka sig att det finns skillnader mellan olika folkgrupper, men det är i sig inget skäl till att försöka arbeta för likabehandling och individuellt bemötande, vilket är vad en förkrossande majoritet av alla feminister faktiskt är för.

Problemet med biologister är att de alltsom oftast använder sina spekulationer för att motarbeta snarare än för att göra världen bättre. Det är ett konservativt sätt att tänka på som leder till att vi upprätthåller status quo för att vi inte kan vara 100 % säkra på att det inte är det inte är av naturen dikterat att kvinnor ska vara på ett sät och män på ett annat.

Jag ställer mig emot alla former av konservatism och därför även en merpart av alla biologister. Sedan kan man såklart spekulera, det gör jag också ibland med mina vänner och jag kan tycka att det är intressant att diskutera uppkomsten av vissa beteenden, däremot ser jag ingen grund för att föra in detta i min polistiska syn på verkligheten. Bara för att det kan finnas biologiska förklaringar till delar av könsskillnaderna på gruppnivå så betyder inte det att vi inte ska försöka motarbeta fördomar som drabbar människor bara för vad de har mellan benen.

Vi måste prata om Roland Poirier Martinsson.

Den här artikeln av Roland Poirier Martinsson är ju bara för mycket. Han tycker att vi ”måste prata om feminismen”. Detta är hans uppfattning om feminism:

Idén att relationen mellan män och kvinnor bygger på maktkamp; att könen är lika med sociala konstruktioner; att olikheter mellan könen per definition är av ondo; att kvinnor i västerländska demokratier på ett väsentligt sätt tvingas till sämre liv; att politiken har en skyldighet att ändra vårt sätt att tänka – nå, ingen tror på det där längre.

Alltså. Jag tycker ju då inte att relationen mellan män och kvinnor bygger på maktkamp om det var någon som trodde det. Jag anser absolut inte att mitt förhållande till mina manliga vänner bygger på att vi kämpar om makt, för guds jävla skull.

Och nej, jag tycker inte att olikheter mellan könen är av ondo. Människor är olika och om kvinnor tenderar att vara på ett visst sätt så är det okej. Däremot så tycker jag att det är himla tråkigt att det kvinnor är bra på generellt värderas lägre än det män är bra på.

Man kan ju fråga sig vad Martinsson menar med att ”på ett väsentligt sätt tvingas till sämre liv”. På ett sätt kan jag ju faktiskt tycka att det är ganska väsentligt när kvinnor blir utsatta för t.ex. strukturellt betingat våld eller när de får väldigt låg lön för extremt viktiga arbeten, som omvårdnad och barnomsorg. Jag kan ju tycka att det är väsentligt när tjejer ägnar stora delar av sina liv åt att banta och träna för att de blivit uppväxta med att exponeras för det ständiga budskapet att man ska vara smal som tjej, att det är det viktigaste. Jag kan ju tycka att det är väsentligt att kvinnor blir lyssnade mindre på i praktiskt taget alla sammanhang. Men det är bara min åsikt.

Men det som stör mig mest är det där med att politiken inte skulle ha skyldighet att förändra vårat sätt att tänka. Kan du vänligen förklara för mig vad politiken annars skulle göra? Vad kan vara viktigare än att skapa ett jämställt samhälle där alla personer har förutsättning att följa sina drömmar oavsett kön, etnicitet, religion eller klass? Kan du bara förklara det för mig Roland, för jag vill så hemskt gärna veta.

Denna borgerlighet. Detta desperata fastklamrande vid status quo. Jag begriper det inte. Varför inte förändra samhället när vi kan? Varför klamra sig fast vid något som funkar dåligt när vi skulle kunna ha något mycket bättre?

All politik handlar om att förändra människors sätt att tänka. Om det så är ett jobbskatteavdrag eller en prostitutionlag. Martinsson ide om att det skulle finnas politik som inte förändrar människors tankesätt är konstigt, en billig ursäkt för att slippa ta ställning till ett problem och slippa göra avkall på sina privilegium. Typiskt borgeligt.

Vi måste prata om Roland Poirier Martinsson, denna småborgerliga pajas: klart som fan att en person som är priviligerad inom nuvarande system vill bibehålla det. Men så lätt ska det fan inte vara. Jag är ledsen Roland, men feminismen bryter ny mark. Vi har redan vunnit flera gånger, och vi kommer att vinna igen. Och du kan ta din förbannade borgerlighet, din lättkränkthet och ditt fastklamrande vid världen som den alltid har varit och köra upp det i röven.