I sexualpolitiken av Millet finns det ett kapitel om funktionalism. Funktionalism är kortfattat en sociologisk skola som handlade om att komma fram till vilka könsroller som var ”funktionella” – till allas stora förvåning visade det sig vara traditionella könsroller! Det hela verkar bygga på något slags cirkelresonemang där en dels hävdar att dessa ”roller” är biologiskt tvingande, men där det också anses mycket angeläget att TVINGA in människor i dessa. Typ; kvinnor ska inte tro att de kan komma och ta plats i offentligheten som männen, det blir bara konflikter och förvirring.
Såhär resonerar ju folk fortfarande, jag får ofta frågan/påståendet att folk kanske är ”lyckligare” när män och kvinnor gör olika saker, har olika ”roller” och så vidare. Vissa vill ”bevisa” detta genom att påstå att kvinnor som försöker frigöra sig ofta är olyckliga. För det första handlar ju detta ofta om att dessa kvinnor faktiskt vågar berätta om hur de upplever saker och ting, för det andra är det klart att det kan vara jobbigt att frigöra sig. Det finns andra värden i livet än att leva ett bekvämt, behagligt eller konfliktfritt liv. För mig är frihet viktigare. Vidare så är det helt meningslöst att ens diskutera eftersom vi uppenbarligen inte har prövat motsatsen.
Ett annat påstående som är förkrossande vanligt är ju det om att den så kallade ”spänningen” försvinner om det inte finns några könsskillnader, vilket i förlängningen antas omöjliggöra till exempel sex, parrelationer, familjer, barn och så vidare. Detta bevisar väl egentligen bara vilken otroligt svajig grund hela heterosexualiteten står på, om den KRÄVER att folk ska fostras in i några slags binära komplementära människokategorier. Nåväl, för den som är så fantasilös att den inte kan se att det finns något annat sätt att organisera samhället på än kärnfamiljer framstår detta såklart som ett utmärkt argument.
Nå, jag tyckte att följande citat var intressant:
Men trots antagandet om det oundvikliga medlemskapet genom födseln […] glider bevisbördan i realiteten över till varje individ. trots att han/hon en gång för alla fötts in i den ena eller den andra gruppen, tvingas envar att i varje ögonblick bevisa att han eller hon verkligen är man eller kvinna, genom att underkasta sig de föreskrivna egenskaper som karakteriserar maskuliniteten och femininiteten.
Och detta tycker jag är så jävla tydligt! Trots att det inte funnits några skäl till att tvivla på att jag är kvinna har jag ändå alltid behövt bevisa att jag är just en sådan, och sättet det ska bevisas på är genom att få eller åtminstone visa mig vara värd mäns bekräftelse och kärlek. Jag har behövt sträva efter att bli bekräftad som könsvarelse. Denna strävan har under sina perioder i livet varit rent absurd – jag minns när jag var barn och tänkte att jag MÅSTE ha en pojkvän, att exakt vilken som helst dög. Eller att jag hade kontakt med män jag inte alls hade något intresse i, att jag låtit mig behandlas oerhört illa och så vidare. Allt detta för att få känna sig begärd av en man.
Jag har också funderat på hur mitt perspektiv på världen i stort och feminism har påverkats av detta. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag varit relativt framgångsrik i att bli bekräftad som könsvarelse – jag har haft tillräckligt många förhållanden, tillräckligt många sexuella erfarenheter och så vidare för att känna mig trygg i att jag kan vara ett föremål för heterosexuell praktik. Jag tänker mig att att detta gjort att jag i högre grad har kunnat släppa den grejen än om jag aldrig hade fått den typen av uppmärksamhet eller ”bekräftelse”.
Det är klart att det inte ”ska” vara så, jag önskar ju att jag slapp resonera såhär, men det är liksom ofrånkomligt i ett samhälle där det är så oerhört grundläggande att bli erkänd som könsvarelse – det är fundamentalt för vår existens som sociala varelser. Jag har insett att det är lättare för mig att vända mig bort från män än för någon som känner sig mindre säker i att bli begärd av dem, och att det är lättare för mig att sluta iklä mig vissa kvinnliga attribut än för någon som inte accepterats som kvinna på samma sätt. Mitt utrymme är större än många andras.
På sista tiden har jag börjat betrakta ”kvinna” mer som en politisk kategori för min egen del. Jag har redan ”bevisat” att jag är kvinna genom att ha förhållanden med män. Jag tänker mig att jag på ett sätt bekräftar mig själv som kvinna genom att ta politiskt utrymme som kvinna. Jag tänker att det är ett privilegium att jag kan betrakta kvinna som en politisk kategori först och främst, att jag inte behöver bekymra mig om att bevisa att jag förtjänar att ingå i kategorin ”kvinna”. För det är liksom ingen som på allvar ifrågasätter det.
Jag funderar på hur en skulle kunna skapa en feministisk praktik kring detta erkännande – hur en skulle kunna göra det mindre beroende av att erkännas som kvinna av män. För så länge det ser ut så kommer ramarna för vår politik sättas av våra motståndare i kampen.
