Rörande det här med feminism och förhållanden. Jag har ju som ni vet just avslutat ett två och ett halvt år långt förhållande. Jag mår bra, men jag saknar honom såklart. Och jag saknar honom lite extra nu när jag inte få närhet från annat håll heller.
Emanuel är ett riktigt kap ur feministsynvinkel, vilket till stor del är min förtjänst, men också beror på att vi alltid har haft ett förhållande som bygger mycket på att vi utbyter åsikter och tankar om olika saker och inte bara om typiska ”förhållandegrejer” (vad fan pratar folk om om de inte pratar om politik?). Jag har dessutom alltid kunnat sätta ner foten om jag känt mig överkörd.
Jag skulle aldrig någonsin anklaga Emanuel för att ha behandlat mig illa i förhållandet, däremot kan jag se hur vi båda ibland har agerat könsstereotypt på ett sätt som skapat problem i förhållandet. Med könsstereotypt menar jag inte det där som är enkelt att se; vem som städar och lagar mat och att tjejen vill prata känslor medan killen vill spela datorspel eller knulla eller vad fan som helst.
Jag menar det där subtila. Att jag alltid har velat ha mer kärlek medan han har ett behov av distans, att jag tycker att det är väldigt viktigt att bli bekräftad, att jag gärna vill prata om framtiden medan han helst inte gör det, att han har fokuserat mer på att satsa på sig själv än vad jag har. Detta är säkert olika från person till person, men dessa skillnader i behov av närhet är något som brukar härledas till könsroller.
Detta har gjort mig till ett svin i vissa situationer. Jag har krävt mer av honom än vad som är rimligt. Men det har också skapat situationer där han fjärmar sig orimligt mycket ifrån mitt behov av närhet. Så ja, jag har också varit ett svin och Emanuel har blivit utsatt för smärta på grund av könsroller. Det handlar inte bara om att män trycker ner kvinnor, kvinnor kan vara minst lika jävliga i relationer.
Sedan finns det personer som helt enkelt bara är svin, och det är en sak. Men mycket av det negativa som sker i relationer kan faktiskt relateras till kön och könsroller och mönster vi förväntas upprätthålla. Och det negativa drabbar inte bara kvinnor, det drabbar oss alla. Alla människor som hamnar i situationer eller agerar på sätt de egentligen inte vill agera på för att de hamnar i dessa mönster.
Jag känner igen mig så mycket i det här.
På sätt och vis blir det ju lättare när man kan lyfta blicken från sina privata intressekonflikter och se problemen mot bakgrund av könsroller. Samtidigt så jäkla frustrerande när den emotionella reaktionen förblir densamma: varför behöver han inte mig som jag behöver honom?
Jag blir så deprimerad när jag lurkar på Familjeliv.se och ser alla dessa kvinnor som har tvåsamhet som sitt livsprojekt. Deras män har ju uppenbarligen inte reggat konto, och jag känner mig liksom diffust förnedrad å mitt köns vägnar. Det handlar inte om svinighet från något håll, men likväl blir jag illa till mods.
De största problem jag upplevt med könsroller och förhållanden har varit relaterade till att någon inte lever upp till dem särskilt väl.
Hur då?
Jag känner också igen mig väldigt mycket i detta och har funderat mycket över detta den senaste tiden, speciellt på hur jag prioriterar vårat förhållande i jämförelse med mina framtidsplaner för mig själv (utbildning osv.) Samtidigt som jag själv ser att jag bortprioriterar mig så kan jag känna en viss förväntning från omgivningen att jag är den som ska ’offra’ lite för förhållandet.
Tycker inte du att din kille (antar heterosexualitet här då vi talar om könsroller) utsätts för samma krav? Intressant att höra från andra!
Bra att du skriver om detta. Ibland är det viktigt att ta upp de där subtila sakerna till ytan och fundera över dem.
Jätte bra skrivet..man känner igen sig otroligt mycket. Fint att någon vågar ta upp och berätta personligt vad stereotyperna faktiskt gör med människor och hur 2samheten ibland tar fram det värsta i en..
Kul att du tycker det! Jag kommer nog att försöka skriva mer om detta. Tänker mycket på det iom att vi precis gjort slut och det är mycket som bearbetas.
Nu beror det ju lite på hur man gör det, men har svårt att se hur kräva närhet/fjärma sig i ett förhållande är svineri?
Det beror ju på hur det sker samt omständigheterna. Jag har varit svinig ibland och krävt för mycket och krävt det på fel sätt, han har ignorerat mig när jag verkligen har behövt närhet. Sedan kan man såklart inte kräva det av någon, men i ett förhållande så måste man ju ge och ta,
Precis! Och det här med att prata ”förhållande” hela tiden. Mina kompisar hävdade att man inte ska skaffa sig någon att diskutera med. Ska man gå runt och säga jag älskar dig hela tiden mellan att man tittar varandra djupt i ögonen?
Fint att du delar med dig! Känner igen mig i din beskrivning. Trots att både jag min sambo är väl införstådda i genus och könsroller, så hamnar vi likförbannat i dessa ibland. Men det är ju så, alla är vi färgade av samhällets normer, men är man medveten om det kan man också välja hur man vill förhålla sig till dem.
åh vad jag känner igen mig! jag anser mig vara väldigt införstådd i könsroller och förhållandestereotyper och även min karl är väldigt medveten av sig. ändå ramlar vi så himla lätt ner i de där sketna rollerna hela tiden. det är extra tydligt nu när jag landat mitt drömjobb i stockholm och sitter här med ångest och känslan av att jag förstör vårt förhållande för att jag bor i stockholm i veckorna.
i början när det blev klart att jag behövde bo i stockholm var det inte ens på tapeten att han skulle flytta med mig. det var en självklarhet att vi skulle utgå ifrån att han stannar där han är och jag anpassar mig. från bådas håll. jag funderade på allvar om jag tagit rätt beslut, om jag borde offrat den här fantastiska chansen för vårt förhållandes skull. och han kände nog omedvetet att jag svek. bara för att vi var så fast i att det är jag som anpassar mig.
och jag känner såklart fortfarande sådär. att jag sviker och är dum som inte anpassar mig. jag tror inte för en sekund att samma tvekan skulle infinna sig om han fick sitt drömjobb. då skulle vi direkt börja diskutera hur vi ska kunna flytta dit tillsammans, hur jag skulle kunna följa med.