Wallin har skrivit på twitter om feminism och att se könsroller och genus överallt. Jag tänkte gå igenom lite grejer jag tycker är intressant med den här ranten.
Detta är inget direkt kreddigt att… Bekänna. Men jag vill ventilera pga vill höra hur du tänker. Det kom till en punkt när jag såg
#könsroller och skev#genus överallt. Alltså i VARENDA vardagssituation i stort sett. Det blev som ngn hangup. Jag blev hatisk. Om en random snubbe kollade på mig liiite för länge tänkte jag automatiskt ”jävla objektifierande sexist!”. Det steg mig åt huvudet. När jag fick kritik (som faktiskt var på sin plats) såg jag det som patriarkalt förtryck. Jag blev som ett trotsigt barn. Fast vuxen…
Jag tänker på det här med att se könsroller och genus överallt, och undrar i mitt stilla sinne vad som nu skulle kunna vara särskilt fel med det. De finns ju överallt? Det är inte särskilt konstigt att tycka att till exempel en snubbe som glor på en beter sig sexistiskt. Det är ju liksom så att vi lever i ett samhälle där kvinnor förtrycks, och det sker hela tiden. En kan såklart vända sig emot detta på en teoretisk nivå, alltså mena att patriarkatet inte existerar eller att det inte inbegriper till exempel sexuellt förtryck MEN det är en teoretisk fråga som ska behandlas teoretiskt. Sedan kan det såklart vara så att vissa ser patriarkalt förtryck där det faktiskt inte finns också, men det är väl snarare ett problem en i så fall ha som person med att skylla sina tillkortakommanden på andra.
Vad som däremot kan vara viktigt är att en lär sig att hantera denna insikt. Jag pratar mycket om att ”agera istället för att reagera”, det vill säga välja sina strider och inte bara sparka vilt omkring sig. Att göra det, alltså att bete sig som ”ett trotsigt barn”, kan nämligen vara oerhört utmattande för en person och inte särskilt hållbart i längden, därför kan det vara rimligt att försöka röra sig ifrån detta stadium. Däremot ser jag inte direkt något fel med att bete sig som ”ett trotsigt barn” i situationer där en är utsatt för förtryck. Barn som är trotsiga är ju det för att de saknar makt över sina egna liv och gör motstånd, samma gäller för kvinnor i patriarkatet.
Men har kommit på mig själv med att faktiskt tycka vissa
#könsroller är… Helt okej. Skitsamma. Inget att kriga kring. Fel fokus. Men den känslan, tanken känns FUL. Framförallt som ngn slags profilerad feminist. Men jag mår väldigt mkt bättre. Av att ha blivit nyanserad
Wallin tycker att vissa könsroller är ”helt okej” och menar att detta innebär att hen blivit ”nyanserad”. I mina öron låter det mer som att hen bytt verklighetsuppfattning från en mer radikal till en mer liberal feministisk analys. Ingen av dessa verklighetsbilder är mer eller mindre ”nyanserade”, en blir inte mer ”nyanserad” för att en tycker att vissa könsroller är okej, en har helt enkelt bara en annan åsikt som råkar ligga närmre gemene mans åsikt om saken. Givetvis är det det någonting som folk reagerar på om en som profilerade feminist plötsligt går ut och säger att en tycker vissa patriarkala grejer är helt okej, det är inte för att det är ”fult” utan för att det är ett jävla svek mot feminismen ideal. Feminismen är ingen mysig klubb, feminismen är politisk kamp och om en sviker idealen för den politiska kampen så kan en såklart inte förvänta sig att tas på allvar som feminist.
Turligt nog för Wallin så finns det en massa andra människor som inte är feminister som inte tycker att det är det minsta ”fult” att hen tycker att vissa könsroller är bra. Det finns en stor acceptans för dessa åsikter i samhället och Wallin kommer nog att hitta en massa människor som håller med hen, men att förvänta sig att ha samma position inom just feminismen känns en smula verklighetsfrånvänt.
Det blev nästan en fars hemma hos oss. Jag SKULLE prompt bära de tyngsta kassarna. De tyngsta möblerna. Linus ba ”men, alltså varför då?”. Vad försökte jag bevisa? Han VET att jag är hyfsat stark, att jag inte är någon pimpinett tjej som vägrar hjälpa till o bära pga ”mansgöra”. Och jag skulle prompt ställa in och greja med digitalboxen själv, trots att jag (oavsett om jag fötts med penis) = mest oteknisk i världen […] Jag slutade klä och sminka mig som jag egentligen ville pga ville inte bli sedd som feminist som fastnat i
#könsroller omedveten om#genus.
Detta är ett problem jag också hade i början av mitt feministiska uppvaknande. Jag trodde liksom att jag skulle leva det postpatriarkala samhället nu och intressera mig för mansgrejer. Sedan insåg jag att feminism inte är en fråga om hur jag personligen väljer att leva mitt liv, utan en fråga om att försöka ändra på situationen ”patriarkatet”, alltså det samhällssystem där kvinnor förtrycks för att de är kvinnor. Om jag väljer att bära tunga saker kvittar liksom, det är inte det det handlar om.
Detta tycker jag på riktigt är en sjukt viktig fråga och ser det som den tragiska effekten av individualismen som präglar vårt samhälle. Om vi tänker oss att politiska kamp ska handla om att ha en korrekt livsstil så blir det såklart sjukt jobbigt att leva upp till, och människor kommer inte att palla. Därför är det viktigt att som feminist vara förlåtande mot sig själv, att se att en är fast i ett förtryckande system och att det kommer att göra att en gör vissa sjukt stereotypa val.
Sedan jag upptäckte feminismen har jag gjort flera saker i mitt liv väldigt annorlunda, men inte för att leva upp till någon slags bild som en ”god feminist” utan för att jag för min egen skull har omvärderat vissa val och kunnat se vad som får mig att må bra. Jag har slutat reka benen för att det får mig att må bra, inte för att det är så en feminist ”ska” vara. Däremot var det feministisk analys som hjälpte mig att komma bakom alla de värderingar som patriarkatet internaliserat i mig och faktiskt tänka mer självständigt kring dessa frågor. Om en tvingar sig till att leva på ett visst sätt för feminismens skull så tror jag att en gör både sig själv och kampen en otjänst. Tyvärr gör många detta och det tycker jag är beklagligt, men jag vill påpeka att feministisk praktik på intet vis behöver se ut så. Om en ser på sin feminism som en fråga om politisk kamp mot förtryckande strukturer snarare än individuella livsval så blir det betydligt mycket enklare.
Jag tänker mig att det som får människor att se det som en fråga om individuella val delvis gör detta för att de så hemskt gärna vill att det ska gå att bli fri från patriarkatet på egen hand. Jag tror att det är viktigt, för att undvika en situation där en stångar huvudet i väggen så som Wallin verkar ha gjort, att erkänna sin ofrihet. Helt enkelt att se att en lever i ett patriarkat och att det påverkar ens livsval. Det är ingenting en behöver skämmas över, det gäller alla. Jag tror att när en lyckas släppa den skammen över att inte vara en fri och självständig individ så blir det också mycket lättare att acceptera sig själv, att acceptera att en påverkas av patriarkatet men att en kan kämpa politiskt ändå. En behöver liksom inte vara perfekt för att vara feminist, en behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.