politisk – Fanny Åström

Mäns sexuella våld mot kvinnor är en politisk fråga.

Titt som tätt dyker påståendet ”men män kan också våldtas” upp i diskussioner om sexuellt våld.

Nu är det för det första så att män inte alls i samma utsträckning faller offer för sexuellt våld, och än mindre sådant utfört av ickemän. Men att prata om sexuellt våld mot kvinnor som ett specifikt problem har också ett annat syfte, nämligen att detta våld är politiskt på ett helt annat sätt än det sexuella våld som drabbar män.

Det sexuella våldet är ständigt närvarande i kvinnors liv – det är en möjlighet som vi lär oss att ständigt förhålla oss till och anpassa oss efter. Även kvinnor som inte drabbas direkt av sexuellt våld påverkas alltså av detta. Vårt handlingsutrymme krymps av själva det faktum att risken existerar. Vi måste hela tiden tänka på det i vår interaktion med andra, speciellt med män. Vi måste kalkylera med risken, ständigt tänka ”tänk om jag blir våldtagen”. Vi uppmuntras till att tänka på detta sätt, vilket inte män uppmuntras till.

Det sexuella våldet mot kvinnor fyller en större funktion än att män ”får” ha sex med oss utan vårt samtycke. Det fyller funktionen att hålla oss på plats som grupp, att kontrollera oss och vår sexualitet. Vi blir konstruerade som möjliga offer för sexuellt våld från en mycket ung ålder, detta påverkar hela vår existens i detta samhälle. Det faktum att vi kan drabbas av detta enbart för att vi är kvinnor.

Det finns också en skuldaspekt inblandad som är väldigt viktig – eftersom kvinnor hela tiden får höra om det sexuella våldet vi riskerar att drabbas av och hur vi ska skydda oss från det så blir det automatiskt vårt fel om vi trots allt drabbas. Vi visste ju att risken fanns, så varför vidtog vi inte alla tänkbara åtgärder? Denna skuld är viktig att se på när en förstår det sexuella våldet som drabbar kvinnor. Om det inte vore för att skulden alltid hamnar på kvinnan så skulle ett sexuellt övergrepp troligen inte bli en lika stor grej. Det är lättare att gå vidare från händelser där en kan konstatera att ”jag utsattes för detta och det var fel”, istället för att behöva gräva i orsaker, händelseförlopp och om en hade kunnat undvika dem.

Att bli utsatt för ett övergrepp är såklart en hemsk upplevelse oavsett vem som drabbas, men genom att prata om att ”män också” blir drabbade så döljs just denna politiska aspekt som gör att sexuellt våld är en relevant feministisk fråga till att börja med. Det blir en fråga om individuella offer och förövare, när frågan i själva verket är så oerhört mycket större än så, det handlar om ett sätt att organisera samhället.

Målet är att vi ska sluta se våra liv som politiska.

Fick mejl tidigare idag om att ”members of the Instagram community” oroar sig för mitt välmående. Det är många som oroar sig för mitt välmående. Till exempel:

Eller kanske den där personen som under ungefär ett års tid skrivit kommentarer med olika ”tips” om hur jag ska göra för att må bättre, inklusive insinuationer om självmord. Eller kanske de där som skriver långa analyser av min psykiska hälsa i min flashbacktråd. Jag har bland annat borderline, är psykopat och har en psykos! Omtänksamt av dem att diagnosticera mig!

Skrev såhär om detta på facebook:

När jag mådde som sämst i vintras så var spekulationerna kring min psykiska hälsa något av det som tog hårdast. Känslan av att det finns människor som på allvar gotta sig i att jag mådde dåligt och använde det emot mig gjorde att jag inte vågade tala öppet om det jag gick igenom. Jag mådde inte bara dåligt, utan kände även skam för att jag mådde dåligt.
Många antifeminister gillar också att göra poänger om min barndom, ett ämne som de såklart ha mycket begränsad kunskap inom då det inte är något jag skriver om, och mena på att den har gjort att jag mår dåligt.
Detta är ett sätt att utöva förtryck och få människor som sticker ut att anpassa sig, eftersom de blir utsatta för olika former av ifrågasättanden av deras uppväxt, livsval och så vidare annars.
Jag vet själv vad som är bra för mig och vad jag behöver, och jag tar tag i mina egna psykiska problem. Att jag inte låtsas vara strålande glad och nöjd med tillvaron hela jävla tiden ger inte andra rätten att spekulera. Det har ingenting med att en bryr sig att göra, utan är bara ett sätt att ogiltigförklara mig och mina åsikter.

Jag har valt att vara öppen med vissa grejer som hänt i mitt liv av en mängd olika skäl. Dels för att jag tror att det är en bra grej att prata om psykisk ohälsa. Jag vet många som blir stärkta av mina inlägg i saken, och jag tycker också själv om att kunna få stöd i tankar om ångest, depressioner och så vidare. Jag är trött på att se på mitt mående som ett ”fel” jag bara ”har” hela tiden, utan vill knyta ihop det med hur samhället ser ut.

Det är tydligt att detta inte är ett populärt projekt. Så fort jag skriver om detta så är folk på mig och ska hålla på och misstänkliggöra mina åsikter för att ”jag mår dåligt”, ungefär som om det faktum att jag gör det inte hade något med samhället att göra utan att det typ var ett ”personlighetsdrag” jag bara råkade sitta inne på, ungefär som om jag inte själv kunde se hur min psykiska hälsa hänger ihop med olika händelser i mitt liv och min situation.

När en känner sig trängd och attackerad, vilket jag såklart gör när människor spekulerar i min psykiska hälsa och använder den emot mig, så är det svårt att de klart på olika situationer. Något jag fått erfara under en mycket jobbig period när jag både mådde extremt psykiskt dåligt och dessutom var med om att människor gottade sig i detta faktum, spekulerade i det, vände det emot mig och till och med uppmanade mig till att begå självmord. Jag är som ni vet inget fan av God Ton, men jag tycker att det finns gränser på vad en får ägna sig åt och att använda människors psykiska ohälsa emot dem är en tydlig sådan. Jag skulle aldrig sitta och offentligt spekulera i någon av mina politiska fienders psykiska hälsa.

Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sitt mående öppet utan att ens åsikter ska bli ogiltigförklarade för det, men vissa människor tycker uppenbarligen att det är fel att andra pratar om det som tynger dem. Jag tror detta beror på hur en talar om sin psykiska hälsa. Om jag skulle säga ”jag mår dåligt” utan att koppla ihop det med hur samhället ser ut skulle det säkert inte vara ett problem, men så fort en gör anspråk på att ens psykiska hälsa hänger ihop med något annat

Om jag hade drivit en peppig blogg om att typ äta raw food för att få mindre ångest hade nog ingen brytt sig, då hade jag fungerat utmärkt i den rådande samhällsideologin. Så länge en ta individuellt Ansvar, det vill säga lägger hela skulden och ansvaret på sig själv, så är folk nöjda, men så fort en försöker lyfta blicken och se hur en påverkas av samhället så är det stopp. Då är det plötsligt så att min psykiska ohälsa hindrar mig från att kunna se klart på något över huvud taget. Hur kommer det sig att den som har psykisk ohälsa kan ha informerade åsikter om raw food men inte om samhällsstrukturer?

Jag ser det här som en form av mjukt våld, ett sätt att kontrollera vilka uttalanden som en får och inte får göra utan att behöva utstå att människor utsätter en för spekulationer kring ens privatliv. Att alltid behöva gömma undan en del av min existens, att inte kunna prata om hur jag påverkas av det samhälle som omger mig, eftersom det anses göra mina åsikter mindre legitima att jag blandar in mig själv i dem. Målet är såklart att vi ska sluta relatera till våra liv som politiska, att vi ska sluta, eller hindras från att börja, prata om våra erfarenheter i detta samhälle. Att kampen mot patriarkatet och kapitalismen ska utgå från statistik och inte från våra upplevelser av att leva som människor i dessa samhällen.

Ingen konspirationsteori.

Pratade med Emanuel för ett par dagar sedan och vis diskuterade regeringens arbetslöshetspolitik. Jag nämnde detta som jag trodde numera var allmän vetskap om att regeringen mål har varit att sänka den så kallade reservationslönen, alltså den lägsta lön som en person kan tänka sig att ta ett arbete för. Reservationslönen sänks såklart dels genom att arbetslöshetsersättningen blir lägre, men också genom att arbetslösheten som sådan blir mer smärtsam. Att detta är sant har dels framkommit från läckta interna dokument, men man kan också tycka att det är en ganska given slutsats med tanke på att den arbetslöshetspolitik som förts knappast har gjort något för att minska arbetslösheten, bara för att göra de arbetslösa än mer desperata.

Emanuel tyckte att detta lät som en ”marxistisk konspirationsteori” vilket fick mig att fundera lite. Jag har väldigt svårt att se varför detta är ett orimligt scenario. Jag menar, det är klart som fan att arbetsgivare gärna vill sko sig själva och nu när vi fått ett högerparti vid makten, som dessutom har fått en massa hemliga donationer, så kan man ju absolut tänka sig att de är intresserade av att gynna deras intressen. Om man dessutom kan täcka upp det i tal om ”arbetslinjen” och därmed lura människor att detta görs med några slags goda intentioner så är det än bättre. Men jag tänker att om regeringen verkligen hade velat sänka arbetslösheten så hade de tagit alla jävla fas3-pengar och anställt folk för istället, det är ju ett ur alla samhällsnyttoperspektiv mycket rimligare tillvägagångssätt.

Ofta när man har idéer om hur makten tjänar varandra, alltså hur den ekonomiska eliten frotterar sig med den politiska, stödjer varandra och tjänar varandras intressen, och i vissa fall till och med är samma sak eller använder sin maktposition i den ena gruppen för att skaffa en likvärdig i den andra, så anklagas man för att vara en foliehatt. Men om man funderar lite närmare på saken så förefaller det väl ändå ganska naturligt att dessa personer tjänar sin egen samhällsgrupps intressen? Om detta låter sig göras genom att sänka reservationslöner, vilket såklart är en vinstaffär för alla företag, och låta staten betala gratis arbetskraft för företag med skattepengar, så varför inte?

Jag har mer och mer börjat överge perspektivet att statsmakten skulle vara inkompetent. Det tror jag inte. Jag tror att de vet att oavsett om folket lackar ur så lyckas de ändå sko sig. Det är ju fan bara att göra en pudel och sedan använda de kontakter man skaffat genom att göra rätt saker under sin tid vid makten för att skaffa något välbetalt styrelseuppdrag. Inte så att jag tror att allt är en gigantisk konspiration heller, men jag tror att det faller sig naturligt att den politiska eliten, nu när den alltmer smälter samman med den ekonomiska, också börjar tjäna samma intressen. Och jag tycker inte det är någon konspirationsteori, snarare jävligt naivt att inte tro det.