lyssna – Fanny Åström

Män som inte lyssnar.

En grej jag har varit med om flera gånger är att jag har bett en man lägga ner med något han gör mot mig, min vilja respekteras inte vilket resulterar i att jag blir förbannad, vilket sedan resulterar i att mannen blir förvånad eller arg för att jag ”överreagerar”. Ibland får en till och med höra ”varför sa du inget”.

Det är som att de här männen inte litar på att jag själv kan avgöra vad som är okej och inte, så de måste ”testa” och se om det händer något om de fortsätter. När jag blir förbannad blir de förvånade, för de fattade ju inte att jag menade allvar. Tja, det är väl en situation en ofta hamnar i om en har för vana att inte ta ickemän på allvar antar jag. En möjlig lösning på detta är ju att börja ta ickemän på allvar istället för att kräva att ickemän ska vara tydligare.

Samma fenomen har också förekommit i många relationer jag varit i. Jag har påtalat olika former av problem vilket har ignorerats, när jag sedan blir förbannad så är jag hysterisk och överreagerar. Mannen ”ger med sig” och förändrar sig kanske lite, men det är motvilligt och handlar mest om att undvika besvär snarare än att de faktiskt tar till sig av vad en har att säga. De hanterar med sin manliga handlingskraft en krissituation som uppstått för att de har att göra med en hysterisk ickeman, de försöker inte förändra den grundläggande problematiken som ickemannen påtalar. De har helt enkelt själva bestämt att det är ickemannens reaktioner som är Problemet, inte den verklighet de reagerar på. Inte konstigt att så många män tycker att ickemän är hysteriska, eftersom de ständigt reproducerar den situation som gör att människor reagerar på ett sådant sätt.

Det tycks vara lite av en grej att skjuta upp anpassningen så långt som möjligt, tills det blir för besvärligt att fortsätta ignorera problemet helt och hållet, och då hävda att en helt enkelt inte begripit att det varit önskat innan. Det hela framställs som att en tar tag i problemet så fort en blivit varse, fast det i själva verket har föregåtts av en lång tid av ignorans.

Ett annat vanligt fenomen är att ens ”vänliga” tillsägelser ignoreras, och när en sedan blir förbannad så blir en tillsagd att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan äga rum. När en sedan lugnat ner sig så har mannen kanske bekvämt glömt bort vad det var en skulle diskutera och en måste göra om hela skiten igen. En måste spela ut hela känsloregistret för att ens få en reaktion, och när reaktionen väl kommer så kommen den i form av skuldbeläggande. Detta är ett mycket bra exempel på dubbelbestraffning; om en inte blir förbannad så blir en över huvud taget inte uppmärksammad, om en blir förbannad så anses det vara att en överreagerar.

Jag behöver sällan bli arg på de ickemän jag har i min omgivning, eftersom det i regel räcker med att påtala problem lugnt och sansat. Det är också så jag vill ha det, eftersom det i regel är både jobbigt och konstruktivt att vara arg. När en hunnit bli förbannad så är det svårare att lösa problem eftersom det finns en massa känslor i vägen. Men många män har en tendens att rakt av ignorera en tills dess att en blivit känslomässigt uppriven.

En blir helt enkelt lätt hysterisk av att inte bli lyssnad på eller respekterad, av att någon inte försöker förstå vad en försöker säga. När detta sker i till exempel en relation så rör det upp en jävla massa känslor; en känner sig värdelös och nedtryckt för att personen en ska få kärlek av uppenbarligen inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens lyssna på vad en har att säga.

Det är min erfarenhet att män i relationer ofta måste tvingas till att över huvud taget lyssna eller ta tag i problem, och detta sätt att agera är jävligt märkligt om det är så att en faktiskt bryr sig om en person. Det är oerhört nedvärderande av såväl den andra personen som relationen, och i sig ett kränkande beteende. Det är att frånta någon rätten till sina känslor genom att själv ta sig rätten att bestämma när det är värt att ta på allvar eller inte.

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Provocerande kostråd.

Nu kan jag väl i och för sig förstå varför människor blir provocerade av just fettannika eftersom hon kommer med rön som att hennes diet kan bota cancer eller skydda mot influensa utan att ha minsta lilla belägg för det. Men det är fascinerande överlag att mat är ett så otroligt provocerande ämne för många.

Bloggkommentatorerna har ett troll i sitt kommentarsfält som kallar sig Estetica. Hon Har verkligen hängt upp sig på att Anna-Maria käkar LCHF. Vilket inlägg hon än skriver så kommer kommentarer likt dessa:

Precis som Bella säger..!
Man ska inte köra nån fanatisk diet som LCHF..utan äta vanlig mat..!
Om man sen bli smal eller tjock beror ju på ens kroppsbyggnad gener och livsstil..!
Dieter är ju till för de som är sjuka..!
Sluta med din LCHF och se vad som händer A-M..!

Men LCHF-människor kan ju också vara så jävla hopplösa när det riktas kritik mot deras diet. Det finns ju verkligen skäl till att inte svälta sin kropp på kolhydrater. Kroppen behöver ju kolhydrater, man klarar sig utan men det sliter på kroppen.

Personligen är jag ett fan av Gi-dieten. Jag tycker att den är vettig eftersom den problematiserar socker och snabb energi, lägger fokus på mättnadskänsla och blodsockervärden, utan att fastna i ett fördömande av kolhydrater som energikälla. Det handlar snarare om att äta balanserat och att äta rätt sorts kolhydrater.

Jag är helt övertygad om att de personer som inte har problem med ett sockerberoende eller grav övervikt kan nöja sig med att lyssna på sin kropp. Känns du dig sugen på kött är det troligen protein du behöver, samma sak om du är sugen på kolhydrater. Sen kombinera det med att äta fibrer och mat där man kan kontrollera innehållet själv, men framförallt: att njuta av maten.

Jag har haft en lång historia av diverse ätstörningar och haft stora problem med att känna mig nöjd med min kropp. Jag höll alltid på med en massa olika dieter som jag misslyckades med helt enkelt för att det inte var det naturliga sättet för mig att äta på, för att jag inte lyssnade på min kropp. Detta ledda till att jag hetsåt vilket ledde till att jag dels pendlade i vikt, dels kände jävligt mycket ångest inför mat. Men sen insåg jag väl någonstans där att det inte spelar så stor jävla roll utan att man kan äta lite det man är sugen på så länge man inte går till överdrift. Och då började jag göra det och alla mina cravings efter choklad och socker och så vidare försvinna.

Sen förstår jag absolut att den som är sockerberoende behöver vänja sig av med det, men att ta bort socker ur kosten är inte det samma som att helt ta bort kolhydrater. Det finns gott om kolhydrater som inte ger snabba blodsockerhöjningar, speciellt om man äter dem i samband med andra näringsämnen. Att avfärda alla kolhydrater som ”socker” och därmed onyttigt är helt enkelt fel ur en rent biologisk synvinkel.

Jag är så trött på alla jävla kosttips som prackas på oss och allt jävla bråkande om vad man ska stoppa i munnen. Det finns ett sånt absurt fokus på mat i vårat samhälle, inte bara från folk som vill banta ner sig utan från alla håll; människor som vill äta en massa antioxidanter, människor som vill ha jämna blodsockervärlden osv. Allt detta tror jag leder till att folk förfrämligas inför den egna kroppen, man tror att man äter sunt men sen läser man att kolhydrater är farligt, och tänker: jaha? Så jag har käkat onyttigt hela tiden! Jag är helt övertygad av att det enda som funkar långsiktigt är att bli kompis med sin kropp, att lyssna på den och att äta det man känner att man mår bra av och njuter av.

Och framförallt borde vi sluta dramatisera mat så mycket. Kan inte människor som äter LCHF, fettsnålt eller rawfood bara leva tillsammans i harmoni och acceptans inför att alla kan få äta som dem vill.

Jag tycker för övrigt att det här inlägget är bra och kanske nyanserar kostdebatten en aning. Om du också tycker det så sprid det, eller gilla på bloglovin eller vad fan som helst.

Är det bara jag som ser att Fredrik är en ulv i fårakläder?

Varför detta hat mot Mona Sahlin, hela tiden. Jag fattar verkligen inte varför folk ogillar henne så jävla mycket. Alltid när jag snackar med någon som tycker att hon är keff så finns det liksom inget jäva anledning till det, det handlar bara om deras ”intryck”. Det är så himla lustigt att folk kan ha en så skarp åsikt utan att ens ha sett henne i debatt.

I mina ögon är hon otroligt mycket mer sympatisk än Göran Persson. Det känns som om hon tar saker på allvar, som om hon lyssnar. Och nej, hon är inte så jävla auktoritär, men det är väl bra? Det är väl bra med en ledare som inte bara kör sitt eget race och tvingar ministrar att göra pudlar stup i kvarten, utan som lyssnar, skiter i att hänga ut folk och tar smällar själv också. Mona Sahlin har fått ta extremt många smällar under sin tid som politiker, vilket visserligen beror på att hon agerat fel, men att hon fortfarande står där och vill vara med, vill leda sitt parti, det tyder fan på ett helhjärtat engagemang. Vilken människa med självbevarelsedrift skulle annars står där, om inte för att hon verkligen brann för det hon gör?

När jag kollade valvakan i förrgår så såg jag hennes tal efter valet och jag tyckte fan det var bra. Hon var så jävla ärlig med att socialdemokraterna hade gjort ett katastrofval, att de måste bättra sig. Jag gillar att hon inte vill ge upp nu trots alla massiva protester mot henne, utan att hon vill fortsätta som ledare och försöka ta S ur detta. Jag fattar inte att hon fortfarande står upp efter den massiv mobbing hon blivit utsatt för men jag beundrar henne verkligen för det. Hon verkar verkligen tro på socialdemokraterna som parti, hon verkar brinna för politiken.

Men framförallt verkar hon vara ärlig. Hon är en vanlig människa med brister som andra, men hon verkar säga vad hon tycker. Detta till skillnad från Fredrik Reinfeldt som alla älskar men som bara ger intrycket av att vara en väldigt skicklig men falsk retoriker. Och jag undrar: är det bara jag som ser det? Är det bara jag som ser att Fredrik Reinfeldt är en ulv i fårakläder, en läskig gubbe som bara väntar på att få äta upp dina barn.

Skulle du låta den här mannen ta hand om din sjuka mormor?