Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Män och kärlek.

IMG_20141022_125712Har funderat en del på det här med hur män förhåller sig till känslor och ”kärlek”. För jag har tänkt på hur det tycks vara så att de gärna kastar sig in i lite vad som helst, lovar lite vad som helst, bara det ”känns rätt” i stunden. Många män är helt enkelt stora romantiker när det passar. De typ ägnar sig åt ”uppvaktning” och lovar uppenbart orealistiska grejer, som att de kommer att älska en för alltid och så vidare.

Jag har varit i relationer där jag gång på gång påtalat vissa problem men bara fått ”jag älskar dig så mycket jag kommer finnas där för dig” som svar. Sedan har det givetvis vart just de problem jag påtalade som sabbat relationen till slut. Problem som hade varit helt och hållet möjliga att lösa om en hade börjat i tid, men som mannen valt att ignorera eftersom han går omkring med iden att ~*kärleken löser allt*~. Sen när saker och ting också går åt helvete blir de förvånade och ledsna. Man ba ”detta hade kunnat lösas men du valde att skita i det, ett misstag vi båda får sota för”.

Denna ständiga ignorans inför att relationer kräver arbete. Att det inte är någon jävla magi som gör att människor lyckas ha bra relationer utan att det handlar om att vissa saker måste göras, underhållas och så vidare. Det är så jävla verklighetsfrånkopplat, och bygger såklart på att de själv aldrig behövt konfronteras med detta arbete eftersom andra utfört det åt dem.

Ett vanligt sätt som en ”löser” detta på i relationen är att kvinnan gör allt känslomässigt arbete, en ”lösning” som dels leder till att kvinnan blir exploaterad men också att själva arbetet blir sämre utfört eftersom kvinnor trots allt inte är tankeläsare, utan för det mesta bara har en något bättre förmåga än män att kunna förstå vad som äger rum i relationer eftersom vi varit tvungna att göra det. Det säger väl sig självt att det är svårare att utföra relationsarbete när bara en är delaktig.

När de ignorerar problem spelar de ett högt spel, men det är okej för dem eftersom insatsen inte främst är deras egen psykiska hälsa utan deras partners. Det är deras partner som blir tvungen att ge en massa av sig själv i en relation till någon som inte ger tillbaka.

Problemet är att män skapar relationsformer som de inte är beredda att göra hälften av arbetet i. Till exempel; de vill ha en monogam relation, kanske vill de bo tillsammans och så vidare. Detta arrangemang kräver en massa arbete som de inte är beredda att göra. Ändå propsar de på att de ska ha just denna relationsform. Typ män som blir svartsjuka när partnern umgås med andra män, men inte är beredd att anstränga sig för att partnern ska få det hon behöver i relationen (inte för att det skulle berättiga svartsjuka i vilket fall, men ni fattar).

Den som gör anspråk på en annan människa måste fundera på vad fan den gör. Lova inte saker du inte kan hålla, ingå inte i arrangemang du inte kan underhålla. TRO INTE ATT KÄRLEKEN LÖSER ALLT!!!!!!!!!!!!!! Ta istället en rejäl funderare på vad du kan erbjuda i en relation, vad du är beredda att göra, och forma relationen efter det. Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda.

6 kommentarer till Män och kärlek.

  • Denise skriver:

    Intressant läsning, väldigt bra inlägg (läser ofta din blogg och tycker mycket om den!).
    Finner också det intressant, hur idén om att det ska vara fluffiga moln jämt på något vis ska säkerställa att det alltid kommer att vara bra, som du skriver, tron på att kärleken löser allt.
    Har själv varit i relationer med män där det tydligt funnits en skillnad i hur en ser på att jobba på problem när de uppstår. Ofta blir det jag som får ställa frågor om hur det känns och hur vi ska kunna komma fram till en lösning, speciellt om det är ett problem som pågår under en längre tid.
    Ofta frågar jag mycket hur det känns för den andra parten, hur tankarna går, har nästan aldrig fått den frågan tillbaka och då blir det ändå jag som sitter och ”självlöser” problemet då det från andra parten kanske inte kommuniceras så mycket. Detta blir problematiskt på många sätt, beroende på problem och om jag varit den enda som kommunicerat/ställer frågor, kan stunderna då en tar upp det liknas vid ”korsförhör”, för att det endast blir en röst som hörs och den andra rösten kanske mest säger ”jag vet inte” eller ”men det är jobbigt att prata om, jag vill bara glömma det”.

    • Fanny skriver:

      Ja, den där korsförhörssituationen är väldigt jobbig att hamna i. Det är ju liksom inte kul att pressa någon på information på det sättet, och det finns ju en risk att en går över gränser också. Men det blir ju något en tvingas in i när en vägrar delges information på eget bevåg.

  • Lisa skriver:

    ”Kräv inte mer av din partner än vad du själv kan erbjuda” är fan det bästa jag någonsin läst. Amen to that!

  • natalie skriver:

    jag lever i en sån relation just nu, vi had varit ihop i fem år. kommer nog inte bli ett år till. jag hade kanske gjort slut om vi inte hade ett företag ihop, där min familj har satsat mkt pengar i.

  • lalouve skriver:

    När jag träffade min man bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle göra hela det emotionella arbetet i förhållandet. Intressant nog har detta inte bara gjort livet väldigt mycket lättare för mig utan har också lett till att förhållandet är mycket bättre än jag kunnat tro att ett förhållande kunde vara. Jag är normalt ingen anhängare av att försöka övertyga män om att jämställdhet blir bättre för dem också (de ska stödja jämställdhet för att det är rätt, inte för att de får något för det, ingen sa till vita i Sydafrika under apartheid att allt blir mycket bättre om ni delar med er av makten…)men just här kan jag faktiskt se direkta vinster för alla inblandade.

  • jessica skriver:

    tack för detta inlägg. börjar grina av hur jävla mycket jag känner igen mig i detta just nu. tidigare också för den delen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv