Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.
Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.
Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.
Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.
Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.
Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.
Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.
Gud, jag blir så matt.
Tja!
Jaadu jag vet faktist inte vad ja ska säga om saken för i min erfarenhet är det precis samma sak för mig… har jag hamnat i ett förhållande så har jag upplevt precis samma saker. Man märker att nått är fel på morgonen och frågar några gånger under dagen. man är lite för rädd att pajja nått för att vara enträgen så man tar de lungt o bara frågar ibland. framåt kvällen dyker problemen upp och de är oftast så små att man kunde avvärjt dem på 2 min men nu har en hel dag gått i ett grå töcken.
Svaret man får är att personen inte ville skada en med sina tankar men det är precis som du säger… Tyvärr är jag ju en man. Jag känner igen precis allt du säger och med det i åtanke känns det lite knasigt att säga att det är en mans fel. Jag tror snarare att det handlar om uppfostran och vilka värderingar man får med sig i hur man behandlar andra. I min värld är det oerhört egoistiskt att bete sig på det sättet och tyvärr har de flesta av mina relationer slutat på det sättet… Det är skit att bli utstängd för att att man bryr sig och det blir aldrig lättare eller mer ok.
vet inte om det handlar om förfarande eller regler eller nått sånt för för mig handlar det helt enkelt om hur mycket den andra personen betyder och hur man vill att den ska må. Vill man att personen ska sväva i ovisshet och ångest så är det ett jättebra sätt!
Jag tror som sagt inte att det är ett problem med män men jag tror ju å andra sidan inte att problem eller beteenden i sig är könsexklusiva.
Känner med dig och känner igen problemen men fel sida av dem uppenbarligen.
Åh herrejävlar, vad jag känner igen det där beteendet. Min numera ex-pojkvän var deprimerad innan och under första delen av vårt förhållande, men jag visste hela tiden att allt inte var helt bra, ändå insisterade han på att det var det och sedan började han skrika på mig helt plötsligt på fyllan om hur han varit olycklig i ett halvår trots att jag konstant försökt prata med honom om våra problem och hur vi ska må så bra som möjligt i vårt förhållande. Ugh. Är glad att det är över.
Men eller hur! Folk överskattar dessutom hur bra de är på att dölja hur de mår. Minns en gång då partnern såg på soffan och såg ut som om han var själsligt död inombords. Ändå svarade han att det inte var något, inga problem. Senare framkom det att han ädelt nog inte velat bekymra mig med sina problem men hur skulle jag kunna strunta i att oroa mig över någon som ser ut att befinna sig i en djup depression?
Jag håller helt med dig om att det ofta kan vara mer destruktivt att hålla sina känslor inom sig än att prata om dem, i en relation. Jag håller också med om att det eviga gissandet om vad som är fel lätt blir värre än att faktiskt tackla problemet tillsammans. Att män gör detta i större utsträckning än kvinnor låter rimligt, även om mina egna erfarenheter går ganska mycket åt andra hållet.
Men, en grej som skaver i det här är när du pratar om ”tolkningsföreträde”. Jag förstår vad du menar, men ordvalet är olyckligt eftersom det ofta används för att påvisa situationer där människors subjektiva upplevelser inte tillåts att få det utrymme de förtjänar. Vi bör aldrig ge någon annan tolkningsföreträde när det gäller våra egna problem och hur vi ska tackla dem. Lika lite som en ”vit” person bör avgöra om en nidbild är rasistisk eller ej så bör en annan välmenande person bestämma vad som är bra och dåligt för någon som mår pyton. Tolkningsföreträdet går alltid till den som förstår och berörs av själva problemet. Det är rent ut sagt skitjobbigt när någon annan kommer och ”vet exakt vad du går igenom och hur du ska lösa det”.
Med det sagt avser jag inte att stödja alla ruttna sätt folk (män) hanterar sina problem på. Vi kan försöka förstå de som mår dåligt och göra vårt bästa för att hjälpa dem, men de måste själva få avgöra både vad som är ett problem och inte och hur de vill bli hjälpta. Leder detta till att det blir omöjliga att leva med dem så får vi avsluta relationen. Vi kan inte göra mer än att försöka, så mycket vi kan och orkar.
Jag håller helt med dig om att det ofta kan vara mer destruktivt att hålla sina känslor inom sig än att prata om dem, i en relation. Jag håller också med om att det eviga gissandet om vad som är fel lätt blir värre än att faktiskt tackla problemet tillsammans. Att män gör detta i större utsträckning än kvinnor låter rimligt, även om mina egna erfarenheter går ganska mycket åt andra hållet.
Men, en grej som skaver i det här är när du pratar om ”tolkningsföreträde”. Jag förstår vad du menar, men ordvalet är olyckligt eftersom det ofta används för att påvisa situationer där människors subjektiva upplevelser inte tillåts att få det utrymme de förtjänar. Vi bör aldrig ge någon annan tolkningsföreträde när det gäller våra egna problem och hur vi ska tackla dem. Lika lite som en ”vit” person bör avgöra om en nidbild är rasistisk eller ej så bör en annan välmenande person bestämma vad som är bra och dåligt för någon som mår pyton. Tolkningsföreträdet går alltid till den som förstår och berörs av själva problemet. Det är rent ut sagt skitjobbigt när någon annan kommer och ”vet exakt vad du går igenom och hur du ska lösa det”.
Med det sagt avser jag inte att stödja alla ruttna sätt folk (män) hanterar sina problem på. Vi kan försöka förstå de som mår dåligt och göra vårt bästa för att hjälpa dem, men de måste själva få avgöra både vad som är ett problem och inte och hur de vill bli hjälpta. Leder detta till att det blir omöjliga att leva med dem så får vi avsluta relationen. Vi kan inte göra mer än att försöka, så mycket vi kan och orkar.
Nu tänker jag osökt på mitt värsta ex och alla hans problem. Så mycket tid och energi jag lade på att agera gratispykolog, slagpåse (mental) och trygghetskälla. När han började må bättre var jag slutkörd och tom och blev såklart dumpad. Han var styrkt åtminstone för tillfället, rusade tillbaka till sitt eget ex och om jag får göra en kvalificerad gissning (ty tack och lov försvann han senare ur mitt liv) påbörjades denna cykel igen.
Vidrigt.
Ka, Gud, min erfarenhet så gott som i ett nötskal. Pojkvännen var deprimerad, jag fick skulden för att inte bry mig trots att det knappt gick att hålla ett samtal med honom ibland och jag kände mig otillräcklig. Sedan mår han bättre efter ett par månader och jag blir dumpad – då behövs ju nämligen inte sällskapsdamen längre.
Som man har jag ofta fått intrycket att jag inte förväntas ha några psykiska besvär, eller ens vara insatt i hur jag skall navigera dem. Känslohantering saknas absurt nog i de flesta manliga sociala sammanhang, med resultatet att män ofta är oerfarna och oförmögna att ta ansvar för vad de känner och hur de reagerar. Jag har haft turen att ha en del manliga vänner som stått över det här, men det är fortfarande beklämmande ofta som jag ser män låta sina måendeproblem breda ut sig hur som helst, utan att riktigt uppfatta hur det påverkar omgivningen. Solklart exempel på hur mansrollen kan bli skadlig för alla inblandade.
Så rätt och bra! Du har ett grymt skarpt öga för den här typen av betraktelser.
Du måste snart ha material nog för en bok om relationer som alla borde läsa på typ gymnasiet. Nu finns ju iofs alla texterna här så det är ju bara att läsa och lära.
Jag måste dessvärre erkänna att jag i många år gjorde precis så där. Jag drog upp hooden och satte mig i soffan och tittade in i väggen. Tyckte att jag på det sättet tog hand om mitt mörker och inte belastade andra (min fru och mina barn). I efterhand kan jag bara erkänna hur djävla dumt det var.
Drabbas man av detta så tror jag att stenhård konfrontation (typ ta tag i ditt problem eller sitt här ensam) eller att inte ens ge det valet (lämna direkt) är de enda valen. Så klart lättare sagt än gjort, men…
Min fru gjorde det till slut VÄLDIGT klart att jag hade att välja mellan att ta ansvar (gå till psykolog, äta medicin, kommunicera, göra mitt bästa för att inte drabba familjen och att be om ursäkt för resten) eller att leva ensam och må dåligt. Är väldigt glad för att hon gjorde det. Mår idag lite bättre och tror mig vara en betydligt trevligare människa att leva med både för fru och barn.
Och en sak till (till män): Om du inte klarar av att vara bra för någon annan, låt hen gå utan att göra det svårt för hen. Det är det minsta en kan göra. Det är inte hens fel att du inte går att leva med.
Tack för ännu ett ögonöppnande inlägg! Lever sedan flera år tillbaka tillsammans med en man med psykisk sjukdom. Han talar om det öppet, men det hjälper inte mot emotionellt förtryck. Istället blir det att ”jag får betee mig hur som helst för du vet att jag är psykiskt sjuk”. Han behöver liksom inte ta ansvar för något eftersom han är sjuk. Jag har varit hans stöd när ingen annan var där för honom, och vad är tacken? en totalt överkörd ickeman med dåligt samvete över att vilja ta sig ut ur förhållandet ”du kan inte lämna mig jag är ju sjuk” o har man själv ett behov av stöd så vänds samtalet så att det handlar om honom och han ska få stöd. Men detta acceperar jag inte längre, det får vara nog nu.