Mattjat.

Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.

Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.

Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.

Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.

15 reaktioner till “Mattjat.”

  1. Jag har bekanta som bisarrt nog velat ge mig rekommendationer kring olika restriktiva bantingsdieter, trots att de är väl medvetna om att jag haft ätstörningar. Inte bara berätta om sina egna vanor alltså, utan uppmuntra mig att göra samma sak. Fattar inte vad felet är med folk.

  2. Riktigt mysko att man förespråkar bantningsdieter till folk man vet har ätstörningar – hur tänkter man då? Inte alltid så lätt att veta i alla sammanhang kanske och att ta bort mat helt som samtalsämne känns mysko. Det finns ju en massa sammanhang och samtalsämnen som någon i sällskapet kan ha erfarenheter av och tycker är jobbigt.

    Men vad är då en sund inställning till mat? Tycker det är svårt. Det finns nån bild av att folk som äter ”vanlig mat” (vad nu det betyder, alla sätt att äta är ju dieter) och lite av allt är sundast men de som väljer bort t ex socker och sötningsmedel och liknande ses ofta som extrema eller ätstörda på nått sätt trots att vi vet att dessa produkter är oyttiga och inte bidrar med något. Är det verkligen nödvändigt att ha ett totalt avslappnat förhållande till mat? Det finns ju många som inte klara det heller och börjar överäta. Allt matintresse kan ju inte vara osunt? Det känns mer accepterat att ha ett intresse för att baka till exempel än för vara intresserad av hur olika ämnen metaboliseras i kroppen och vad det får för effekter på hormonnivåerna (läs LCHF). Om man nu anser att man mår bäst av att äta en extrem lchf-kost, som var ditt exempel, varför är det då ätstört eller nån form av fixering?

    Jag känner igen attityden lite från när man är en genusmedveten förälder med en utmejslad plan för hur man ska uppfostra sina barn – då prackar man på ungarna en massa grejer och usch och fy. Det ska vara lagom – ta det som det kommer liksom. ”Jag äter lite av varje i måttliga mängder”.

    oh spretigt inlägg det blev men men…

    1. Jag har personligen inga problem med att folk har speciella kostfilosofier, så länge det inte är uppenbarligt dålig för dem (typ de börjar utesluta så mycket att det inte finns något kvar). Jag har däremot GIGANTISKA problem med folk som missionerar, d.v.s. konstant måste prata om sin kostfilosofi och aktivt försöka sprida den till omgivningen. Det är ju på intet vis trevligare eller vettigare än om en religiös person konstant försöker omvända sin omgivning, även om acceptansen av någon anledning är större för kostreligioner.

      Sedan tror jag iofs att det varierar extremt mycket mellan olika miljöer. Jag har nog, sett i backspegeln, sett mycket mer av hyllandet av det ”sunda” som i ”ickekonsumerande av något som kan tolkas som onyttigt ur något perspektiv” än av hyllandet av det ”avslappnade”. Men jag tror att det kan ha att göra med var jag har jobbat osv. (notera dock att jag inte har jobbat på gym).

      1. Missonärer flyr jag som pesten så fattar verkligen vad du menar.Har själv gått ur varenda lchf-forum idag för även inom ”den egna kretsen” kommer folk med tråkiga överlägsna attityder och pekpinnar. Fullständigt outhärdligt och det ger ingenting. Själv är jag väldigt försiktig i mitt ”missionerande” och gör det bara när det finns intresse och nyfikenhet. Eller när jag blir provocerad av otrevligt bemötande ang min kost. När folk kommer med direkta faktafel eller svänger sig med fina ord för att försöka sätta en på plats är det också extremt svårt att hålla tyst och då kan nog en och annan få en ofrivillig (men välförtjänt) liten föreläsning.

  3. Mitt intryck är, lite tillspetsat, att det på något sätt verkar vara så intimt förknippat med kvinnorollen att man skall vilja göra vadsomhelst för att vara smal, att allt som syftar till att man skall bli eller hålla sig smal(are) ses som ”normalt” så länge det inte är så sjukt att det är omöjligt att missa (typ personen väger 35 kg och har börjat tappa håret). Är man tjej ”bör” man på något sätt sträva efter att ”kontrollera” kroppen (jämför för all del det här med hår på andra ställen än huvudet) och den kontrollerade kroppen är den bästa kroppen.

    Det kan nog vara en av de svåraste sakerna som finns att försöka bli frisk från en ätstörning i ett samhälle som är så sjukt på den punkten som vårt är nu.

    1. Visst ät det så! Det finns ju ingen del av kvinnokroppen som duger som den är – allt kan ansas, tuktas och förbättras. Det finns en hel industri som jobbar med att hitta nya saker vi ska ha komplex för. Det senaste jag såg var blekning av fitthuden :S

  4. Jag tycker överlag man ska vara försiktig med att kommentera andras matvanor eftersom det kan vara svårt att veta vilka som har problem med sitt förhållningssätt till mat & kropp. Sådant kan vara svårt att se på ytan.

    1. Kommentera andras oombett ska man aldrig göra anser jag, vilket gäller både kläder, frisyr, mat etc etc. Tycker dock man även ska hålla sig ifrån själva samtalsämnet som sådant i många situationer.

      1. För mig skulle det där vara att dra det väl långt. Jag tycker att det är helt OK att t.ex. säga till någon att den är fin i håret, fråga var vederbörande köpt sin tröja (alla spottar min begåvade allusion här …?), säga ”vad gott det ser ut/luktar” om någons matlåda. Om man tycker det, förstås. Men då är jag av åsikten att det rådar något slags kronisk brist på positiv input (det verkar av någon anledning vara mer ”OK”/enklare att komma med negativ kritik) och att de flesta nog gärna vill höra om någon tycker något trevligt. Sedan måste man ju inte få det att låta som om det är personens livsuppgift att behaga omgivningen, den kanske bara råkade göra det ändå.

        1. Jag tänker främst på negativ kritik här, det är såklart fint när folk kommer med uppskattande kommentarer.

  5. Angående ingressen måste jag fråga: Hur känns det för dig att tala om ätstörningarna i sig, och ämnen kring det? Jag har en del vänner som är eller har varit sjuka, men jag vet aldrig hur mycket jag vågar fråga, ofta inte alls. Med relativt tillfrisknade vänner är det ju lockande att prata om hur man kan göra för att förebygga och motverka ätstörningar (för jag tänker mig att ni/de kanske vet en del), men vågar jag fråga om det?

    1. Jag var aldrig sådär riktigt djupt nere så för mig är det inget problem att prata om det. Dessutom är jag helt och hållet frisk, och ser ingen risk för återfall. Min uppfattning är att de flesta som är friska inte har några större problem att snacka om det.

Lämna ett svar till Visselpaj Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *