Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.
Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.
Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.
Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.
Nån skrev här i bloggen om att Kissie inte ser tillräckligt undernärd ut för att käka så lite som hon hävdar att hon gör. Det stämde kanske då, men