Och så tänkte jag att vi kör en till frågestundsfråga, nämligen denna:
Berätta om hur du blev feminist! Vad fick dig att bli feminist och typ när blev du det?
Jag har väl mer eller mindre alltid varit feminist. Jag har alltid haft någon slags ide om att kvinnor blir missgynnade i samhället och att könsroller är dåligt, däremot så har min feminism tagit sig många olika uttryck under åren. Jag började som en såndär svinförbannad ”ung tjej” som mest av allt använde feminismen som en ursäkt för att få vara förbannad på män i min omgivning. Inte så moget kanske, men jag tänker ändå att denna ilska grundade sig i verkliga orättvisor och inte bara i min fantasi. Det som smärtade mest då var nog att jag inte såg ut eller betedde mig som en ”riktig kvinna” ska, jag var högljudd och bråkig och totalt oflirtig och sånt kan vara jobbigt när man är 15 och bara vill ha bekräftelse. Under denna period var jag mest bara arg. Jag hade ett begrepp om orättvisor men jag förmådde inte sammanfoga det i någon slags övergripande ideologi.
Sedan kom min liberala period och jag var verkligen jätteliberal. Att sammanfoga liberalism med feminism kan ju vara lite knepigt ibland men jag hade ändå med mig feministiska tankar i mitt vardagsliv även om det hela var mest på ett personligt plan: idéer om hur jag skulle vara och hur jag personligen skulle ta mig ut ur könsmaktsordningen (som om det ens skulle gå, att ta sig ut ensam på egen hand).
Liberal feminism handlar ju ofta om att enskilda kvinnor ska få självförtroende och kompetens nog att höja sig på samma nivå som männen trots könsmaktsordningen och detta tyckte jag väl var gott nog. Jag tror också att jag hade en viss tendens att se ner på kvinnliga egenskaper och kvinnor som valde typiska kvinnoyrken. Jag kunde haja till är någon jag ansåg intelligent och begåvad valde att bli till exempel sjuksköterska eller förskolelärare, helt utan tanke på att det faktiskt är jätteviktiga och svåra jobb. ”Du kan komma så mycket längre” antar jag att jag tänkte helt utan tanke på att vissa personer kanske inte har någon lust med det.
För mig är det fullt av motsägelser att vara liberal feminist. Å ena sidan ska ”alla få välja själva” och företagsinflytande ses som en självklarhet i det offentliga rummet eftersom ”kvinnor är kloka nog att fatta sina egna beslut”, samtidigt så kan man ju se med blotta ögat hur reklamen och idealen påverkar oss och att det faktiskt inte är så jävla lätt att komma ur dess klor. Dessa frågor tampades jag extremt mycket med under den här perioden, jag var å ena sidan fixerad vid det ”fria valet” och att det under inga omständigheter fick underkännas, å andra sidan så kunde jag ju se hur strukturerna påverkade kvinnor och även mig själv, även om jag inte alltid ville erkänna det.
Under all denna tid led jag även av ätstörningar och vad jag skulle vilja kalla ett överdrivet hälsointresse. Det var svårt för mig att erkänna att jag faktiskt led av något som delvis var orsakat av de ideal som ojämställdheten mellan män och kvinnor leder till. Jag såg att män i regel hade mycket mindre problem med att förhålla sig till sina kroppar på ett sunt sätt men jag avvisade detta som något individuellt. Jag tänker att människor i regel är väldigt ovilliga att erkänna att de påverkas av strukturer och så var även jag under denna period.
Sedan skaffade jag en pojkvän och jag tror faktiskt att det betydde väldigt mycket för mig. Det var en bekräftelse på att någon gillade mig för den jag var, alltså en bråkig och på många sätt okvinnlig person också kunde bli älskad. Jag blev även av med mina ätstörningar under vårt förhållande, om än inte ”hälsointresset”. Vad som däremot händer var att jag blev sjukt deprimerad och blev väldigt känslomässigt beroende av förhållandet vilket tärde både på det och på min självbild, jag hade ju någon slags ide om att jag var självständig som inte alls fungerade ihop med mitt beteende under den här perioden.
Jag skulle säga att det var här mitt verkliga feministiska uppvaknande kom, alltså det uppvaknande som ledde mig dit jag är idag. Jag skrev nämligen ett reportage om prostitution som projektarbete i gymnasiet och läste i samband med det Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan där hon går till väldigt hård attack mot den liberala feminismen som bland annat Petra Östergren står för. I samma veva blev jag även mer och mer vänster och började därför bli mindre fixerad vid den i ärlighetens namn jävligt inbilska iden om fria val jag hade närt i egenskap av liberal. Jag började även i högre grad ifrågasätta hur jag agerade i parrelationer även om jag hade väldigt svårt att omsätta det i praktisk handling.
Och tja, sedan flyttade jag till Bryssel och det tog slut mellan mig och min pojkvän och jag blev helt enkelt tvungen att klara mig på egen hand, vilket också hade varit mitt syfte med hela resan. Det sög som fan till en början men jag känner att jag kommit ur det nu och i samma veva har jag för första gången i mitt liv formulerat en politisk ideologi som jag anser är fullt koherent och som dessutom går ihop med min livsstil. Jag har blivit helt fri från mina tvångstankar kring kropp och bantning, jag har slutat läsa tjejtidningar, slutat raka mig och så vidare och jag har framförallt blivit mycket bättre på att odla de intressen som jag har för min egen skull (detta uttryck ”för mig egen skull” är ju så urlakat men jaja, ni fattar).
Och detta var väl min feministiska historia. Jag ville skriva ut hela för att jag inte anser att det bara handlar om att vara feminist eller ej utan även om hur man är det. Det finns gott om feminister som jag knappt håller med om något alls.
En kommentar till “Min feministiska historia.”