Etikett: prostitution

Ensamma män och prostitution.

Alltid när en diskuterar prostitution så dyker det upp någon jävla snyfthistoria om ensamma män som minsann inte får någon annan närhet och därför tvingas till att köpa den. Jag förstår inte hur detta kan vara ett argument. För det första är prostitution inte något substitut för närhet eller kärlek, att köpa en annan människa kan aldrig vara detsamma som att ha vänner eller en partner.

Många av de män som köper prostituerade är gifta, har familj och så vidare. Det handlar uppenbarligen inte om ensamhet, det handlar om något annat. Det handlar om att köpa sig rätten till en annan människas känslor, en annan människas kropp. Det handlar om att med penningens hjälp kunna ta utan att ge något tillbaka, om att kunna få något som kanske liknar kärlek utan att själv behöva anstränga sig känslomässigt. Jag förstår att många män gör detta, många män har nämligen inte fått lära sig hur en värnar om sina relationer och ger kärlek, utan istället fått lära sig ett cyniskt spel där mannens rätt råder. Då kan det bli knepigt när människor i ens närhet faktiskt ställer krav på en för att de ska kunna ge något.

Jag är egentligen helt ointresserad av vad de män som köper sex kan ha för bevekelsegrunder för det hela. Det är säkert jättesynd om dem på flera sätt, men det berättigar inte att en betalar för att kunna våldta någon. När vi talar om mäns roll i prostitutionen så blir det alltid en sådan jävla snyfthistoria av det hela, det handlar alltid om mäns behov och mäns känslor, inte om vad de gör med dessa kvinnor. Hur är mäns behov relevanta i det här fallet? Det är ju inte som att kvinnor aldrig är ensamma, varför köper inte de sex (ja, jag vet att det förekommer, men inte ens i närheten av samma utsträckning)? Det handlar inte primärt om livssituationen utan om makt, om att män utövar makt genom sex, genom att våldta och trakassera och köpa sig rätten till kvinnors kroppar.

Om en känner sig ensam som man så kan en förslagsvis ta tag i det på något annat vis än att köpa sig närhet. Ett tips är att de män som har relationer eller familjer skulle kunna se till att sköta sina relationer med dem istället för att köpa sig rätten att slippa anstränga sig känslomässigt för att få någonting tillbaks. Ja, det kan vara en jobbig process, men det är tyvärr det en måste gå igenom om en ska kunna få kärlek och närhet på ett sätt som inte är djupt förtryckande. Men ja, det ligger uppenbarligen inte i allas intresse att sluta förtrycka andra människor, och många män verkar vara mer intresserade av att leva ett känslomässigt bekvämt liv än att behandla kvinnor som människor.

Min politiska resa.

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag gick från extremliberal (alltså jag var typ objektivist ett tag) till kommunist. Jag har tidigare skrivit om mitt feministiska uppvaknande här. Detta att gå från nyliberal till kommunist kan tyckas vara ett stort steg men såhär i efterhand kan jag nog känna att det inte var så omvälvande trots allt. Detta kan tyckas förvirrande då det är längst ut på motsatta sidor om den politiska skalan. men jag har inte så mycket ändrat ideal som att jag har lärt mig mer och tagit mitt förnuft till fånga.

Som inledning vill jag förklara hur jag förstår ideologi. Ideologi består av två delar: normativa värderingar och hur världen borde se ut som en lämpligen också tror är genomförbara, och verklighetsbeskrivning, alltså idéer om hur världen ser ut idag, människans natur och så vidare, och ur det följer såklart vilka vägar till förändring som är möjliga.

Så vad är det jag har förändrat i min ideologi? Min grundläggande värderingar är i mångt och mycket desamma; ett stadigt auktoritetsförakt, vilja att bryta upp förtryckande system och institutioner, frihet för individen och så vidare. Detta är saker som jag alltid har omfamnat, fast på olika sätt i olika perioder av livet. Den stora skillnaden ligger inte i att mina grundläggande värderingar ha förändrats utan i att jag ser på världen och människan på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde då. Jag har en helt annan uppfattning om vad som hindrar dessa värden och vad det är som krävs för att vi ska kunna realisera dem.

Det är svårt att veta exakt när en byter ståndpunkt. Ofta smyger det sig på en och så märker en att en tänker helt annorlunda i en fråga än vad en gjorde innan. Det är alltid intressant att kolla på typ gamla blogginlägg där jag upptäcker att jag nu tycker helt annorlunda än vad jag gjorde då, utan att ens ha märkt att jag bytt åsikt i just den frågan. Det handlar om att ens grundläggande ideologi förskjuts. Om en har en bra uppfattning om var en står i grundläggande ideologiska frågor är det lätt att hitta sin hållning i en mängd sakfrågor.

Jag kanske ska börja med att berätta varför jag blev liberal. Jag tror ärligt talat att det var väldigt mycket av en slump. Jag hade en massa politiska idéer man hade inget ramverk att sätta in dem i, men idéerna som sådana hade nog lika gärna kunnat fångas upp i ett vänsterramverk direkt. Här får jag tyvärr erkänna den enorma påverkan en enda person hade på mig. Jag var kanske 14-15 och umgicks en del med en person jag såg väldigt mycket upp till intellektuellt som själv omfamnade dessa idéer, och då blev jag väl övertygad. Det var helt enkelt den enhetliga ideologi jag kom i kontakt med först. Detta kan också ha att göra med att vänsterideologi helt enkelt är svårare i ett ingångsläge. Liberalism kan förklaras med typ ”alla ska ha rätt till liv och egendom”, men ingången till marxism är betydligt knepigare. Jag tror att om jag hade fått kontakt med de mer filosofiska delarna av vänsterideologi tidigare så hade det inte gått så långt som det gjorde.

Sedan omfamnade jag liberala värderingar i et väldigt förenklad och extrem form ett tag innan jag gick åt ”vänster” i den meningen att jag lämnat den allra orimligaste nattväktarstatsliberalismen bakom mig och mer och mer accepterade att det krävs viss välfärd och så vidare men fortfarande inte greppat det här med vad socialism handlar om. Min idé var typ att det är bra om folk inte svälter, dör och lider, inte att det finns någon slags grund i typ filosofi eller synen på människan som motiverar ett annat samhällssystem. Jag såg fortfarande människor som öar, fast öar som kanske skulle dela med sig lite till varandra för att minimera lidande. Jag började också engagera mig i Ung liberal i den här vevan, eller snarare: jag var med och startade upp det. Jag hade någon slags idé om att det var möjligt att göra bra saker genom att ”undersöka verkligheten” och vara ”pragmatisk” vilket i klartext betyder att ägna sig åt samma ideologiska verklighetsbeskrivningar och lösningar som alla andra men dölja det under snack om att ”verkligheten ser ut så” och att en bara vill ”göra det så bra som möjligt för människor” och liknande.

Det som kom som en viktig vändpunkt var när jag skrev ett reportage om prostitution som projektarbete och läste Ekis Ekmans bok Varat och varan, som handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Jag skrev reportaget under en termin så det var under en ganska kort tid som mycket av min världsbild kastades över ända. Det var en fascinerande upplevelse, för jag trodde verkligen att jag skulle gå igenom processen med mina åsikter om att det vore schysst med legalisering intakta, men det var något jag helt bytte hållning i. Ekis Ekman krossade verkligen mycket av det jag innan trott, blottlade inkonsekvensen i mitt sätt att betrakta världen på och presenterade ett mycket bättre alternativ. Hon gjorde till exempel upp med den liberala pragmatismen, eller ”skademinimering” som det kallas och blottade ideologin under det på ett mycket övertygande sätt.

Det var spännande för jag hade aldrig innan upplevt att någon verkligen kom med argument som krossade min världsbild på det sättet som Ekis Ekman gjorde, vilket gjorde mig sugen på mer som den sanningssökare jag är (hehe). Jag började applicera hennes sätt att resonera på fler områden i livet och fann det otroligt fruktbart. Att se saker i termer av makt, utnyttjande och exploatering och framförallt att sluta vara rädd för att erkänna att människor är svaga och beroende av varandra kändes liksom så himla rätt och sant. Jag fann det mycket mer intuitivt att resonera så och jag fann också hur det i mycket högre grad fungerade ihop med min personliga moral. Innan så hade jag upplevt vissa motsägelser mellan det som intuitivt kändes rätt och mina politiska idéer, men dessa försvann i allt högre grad.

Jag tror att det var i slutet av detta som jag började laborera med tanken på att vara socialist. Jag minns en nyårsfest jag var på med en massa liberaler där jag sa halvt på allvar, halvt på skämt, till en av dem att jag var socialist. Jag tog tillbaks det, men kände ändå på något sätt att det var sant och att jag liksom hade svikit liberalismen. Detta var nyåret 2010-2011, alltså lite mer än två år sedan.

Det tog dock lång tid efter detta innan jag på riktigt började bära titeln socialist. Däremot började jag alltmer resonera på ett sätt som jag idag uppfattar som vänster. Jag gick även på mitt första förstamajtåg det året och minns den slitande känslan av att dels sympatisera med det så mycket, dels inte helt kunna ta avstånd från liberalismen. Jag började också skämmas för mina åsikter och mitt engagemang i Ung Liberal, något som jag idag ser som en direkt effekt av att jag helt enkelt inte trodde på saken längre. Jag minns att jag sommaren innan jag skulle åka bort var engagerad i Ung liberal men började irritera mig alltmer på personerna där, och slutligen begrep att det inte handlade om personliga konflikter utan om att vi helt enkelt tyckte hela annorlunda om det mesta och att det berodde på att jag dragit mig bort från dem och inte tvärtom. Jag gick aldrig ur formellt sätt, men lät det hela rinna ut i sanden.

Jag började också snegla åt grön ungdom för att jag ville hitta något nytt att engagera mig i, vida sidan om Ung liberal. Detta var precis innan jag åkte iväg till Bryssel, jag gick på några möten och det verkade skoj och sådär, och tänkte att jag skulle återvända när jag kom tillbaks. Jag hade fortfarande idéer om att kapitalism på något sätt skulle vara förenligt med ett verkligt fritt och jämlikt samhälle. Sedan åkte jag bort ett år och fick mycket tid över för att tänka och läsa, och gick nog väldigt mycket åt vänster utan att liksom märka det själva eftersom jag inte hade någon att kontrastera min åsikter mot. När jag sedan kom hem så upptäckte jag ganska snabbt att jag gått långt till vänster som Grön ungdom.

När jag kom hem läste jag både Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi, sedan som fars av Zizek och förstod i högre grad vilken fantastisk värld av idéer och tankar som finns hos kommunistiska filosofer. Jag skulle kanske inte rekommendera dessa böcker till den som vill förstå kommunism, men däremot var de spännande och tilldragande framställningar. Detta kom som en stor överraskning, vilket tyvärr inte är så konstigt med tanke på hur extremt marginaliserad all form av kommunistisk filosofi är idag. Jag instämde med extremt mycket av deras kritik mot världen som den ser ut idag, och också med idéerna om vad en rimlig väg framåt skulle kunna vara. Det började med att jag försvarade kommunism som ideologi att ta på allvar, utan att själv kalla mig det. Jag minns inte när jag kallade mig kommunist personligen första gången, men det borde ha varit någon gång i början av förra terminen, alltså typ 9 månader sedan. Det kändes verkligen så jävla rätt när jag gjorde det, som att det är något jag kan stå för fullt ut, vilket är en fantastisk känsla för en person som liksom sökt efter en ideologi hur länge som helst.

Såhär i slutet vill jag säga tack. Dels till mina nära vänner Hilda och Emil som blev socialister långt innan mig och fortfarande ville umgås fast jag var en idiot, men också till de som faktiskt visat att de inte tyckt att mina politiska hållningar varit okej och fått mig att skämmas över dem. Jag tror verkligen att det var viktigt för att jag skulle sluta upprätthålla illusioner om att till exempel kapitalism går att förena med de anspråk på att vara ”god” och ”emot förtryck” som jag gjorde. Minns att Hildas partner var riktigt jävla odräglig på grund av mina åsikter vilket jag då var sjukt sur över men idag ser som fullkomligt berättigat, för jag hade verkligen dumma och ibland rent människofientliga åsikter, och jag förstår verkligen att en inte vill respektera någon som tycker så.

Det som jag ser som den stora skillnaden mellan mina politiska åsikter innan och efter är att jag kopplat ihop politiken mycket mer med min syn på människan, moral och så vidare och att det funkar jävligt mycket bättre ihop. Innan kunde jag liksom särkoppla min personliga moral med politik, vilket jag tycker är befängt idag. En annan stor skillnad är idéerna om vad som är de stora förtryckande krafterna i samhället. Innan tyckte jag att det var staten, idag ser jag det snarare som kapitalismen som delvis använder staten för sina syften. Jag har även övergivit alla idéer om en ”god” kapitalism eller en stat som kan ”kontrollera” marknadskrafterna. Sedan har jag också bytt uppfattning om människans natur, från ett väldigt individualistiskt synsätt till ett som bygger mycket mer på makt, svaghet och så vidare.

Jag har också fått en helt annan förståelse för vad ideologi är, innan såg jag det bara som de medvetna ställningstagandena kring politiska frågor men idag anser jag till exempel att det finns en samhällsideologi som influerar alla oavsett om en vet det eller inte. Jag har också förstått hur mina tidigare idéer om att det går att vara politiskt ”objektiv” som jag hade som liberal hänger ihop med detta, eftersom liberalismen fungerar bra ihop med samhällsideologin så gick det liksom att lura sig själv att en var ”objektiv” men det är betydligt svårare när en har en ideologi som går rakt emot samhällsideologin. Jag har helt övergett tanken om att det går att vara ”neutral” i vissa politiska frågor eller att en kan betrakta världen utan att sålla den genom ett ideologiskt nät.

Det som varit fascinerande med min ideologiska resa är att jag verkligen kan ”känna” mina åsikter i hela kroppen, att de fungerar så bra med allt jag tror på och står för och att jag verkligen är beredd att kämpa för mina åsikter. Den känslan har jag inte haft innan. Jag känner liksom att jag ”landat” ideologiskt nu på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan, så det är inte bara att jag bytt åsikt utan också att jag ”hittat hem”.

Det var den historian. Fråga gärna om det är något som är oklart.

Män som tycker män är djur.

Hittade denna fräscha printscreen på facebookgruppen ”Vita kränkta män” och funderar lite på det här med att män är djur. Alltså, jag tycker verkligen inte att män är djur, i bemärkelsen att de beter sig mer djuriskt än kvinnor. Jag tycker att det är väldigt viktigt att kvinnor som män lär sig att ta ansvar för sina ”drifter” och jag tror inte att något av könen har mer eller mindre biologiska svårigheter att faktiskt också göra detta. Däremot verkar en hel del män tro att män i regel inte är lika bra på att ta ansvar för sitt agerande, vilket konversationen van är ett utmärkt exempel på.

Om man landar i slutsatsen att prostitution skulle minska våldet, våldtäkterna eller något annat samhällsproblem eftersom män helt enkelt inte kan behärska sig om de inte fått knulla lite så borde man ju absolut ställa upp på utsagan ”män är djur” i betydelsen att män är sämre på att kontrollera sina instinkter, eller sin djuriskhet, än kvinnor. Personligen tycker jag att detta är en vidrig slutsats, dels för kvinnorna som får ta ansvar för männens beteende istället men även för alla män som aldrig lär sig att ta ansvar för sina handlingar och känslor eftersom män helt enkelt saknar förmåga att kontrollera sig. Det kan inte vara roligt att betraktas på det viset.

Jag vägrar acceptera att män på något sätt skulle vara lägre stående kvinnor i fråga om självkontroll rent biologiskt eftersom jag dels inte tror det, dels tycker att det verkar vara ett himla sorgligt sätt att betrakta hälften av mänskligheten på. Jag har väldigt svårt att förstå varför man som man är intresserad av att framställa sig själv på detta sätt, som någon slags viljelös slav under sina drifter. Den som menar att män skulle ha extra svårt att kontrollera sig i sexuella eller våldsrelaterade sammanhang borde rimligtvis inte bli upprörd när en feminist säger att män är djur.

Så jag tycker att, eftersom det knappt existerar feminister som tycker män är djur, även män borde sluta föra fram denna världssyn och istället ta ansvar för sitt agerande.

Att vara obekväm.

Sofia påpekade det här med att jag inte avbröt människor i deras prostitutionsexotism:

när jag läser sånt här tänker jag: Men varför gjorde du inte det då? Nu kanske det bara är jag som har en förkärlek till att konfrontera folk jag tycker är idioter, men tycker man ska säga till när folk behandlar andra människor illa.

Och jag håller ju egentligen med och det ska säga att jag i nio fall av tio konfronterar folk som jag tycker beter sig som svin. Men ibland orkar man inte, och det av flera olika skäl. Man orkar inte ses som en bråkig feministfitta när man har få likatänkande omkring sig, man orkar inte ställa till en scen och sabba stämningen. Man orkar inte alltid vara obekväm, helt enkelt.

Men framförallt: jag orkar inte alltid exponeras för ännu mer idioti. För ofta när man kommer med sådana påpekanden så är det någon som säger att ”men de har ju faktiskt valt själva” eller ”du måste förstå varför vi kollar” och jag pallar inte alltid det. När man skiter i att säga något kan man tänka att personen bara är lite full och taktlös, men om man initierar en diskussion så riskerar man att se hur djupt det går och det är ofta en otrevlig upplevelse.

Jag pallade inte. Jag gick hem istället. Jag var trött och nedstämd redan innan och inget sabbar mitt humör som lite hederlig sexism.

Brukar ni invända när någon kastar ur sig människoförakt och idioti?

Antiprostitutionsreklam.

Kolla på hela denna video, den är verkligen så otroligt smart gjord att jag får rysningar av att se den.

Att på detta sätt först få något att framstå som något slags spex och sedan trycka på folk budskapet är ett otroligt smart sätt att skapa uppmärksamhet kring frågan. Älskar reaktionerna på åskådarna när syftet går upp för dem.

Jag tänker mig att många personer instinktivt trycker ifrån sig budskap de kan uppfatta som ”moraliserande” och därför tycker jag att det är så snyggt att fånga uppmärksamheten med något helt annat. När budskapet väl kommer går det liksom inte att trycka bort det, chockeffekten blir för stor.

Mansrollen.

Rörande denna Real men don’t buy girls-kampanj som går runt på lite olika ställen just så är jag kluven.

Å ena sidan håller jag helt med Emilie om att den knappast är särskilt fräsch ur ett könsrollsperspektiv. Att man har valt att dra fjoll-kortet istället för att ta upp de problem som uppstår inom trafficking och sexhandel. En riktig man ligger gratis, punkt slut liksom. Å andra sidan så kan jag bli lite fundersam kring hur man ska prioritera att det blir ”rätt” ur ett könsrollsperspektiv mot effekten i situationer som dessa. Om denna kampanj fungerar, vilket jag absolut inte utesluter att den gör, så skulle jag nog tycka att det var värt det.

Om man istället gjorde en kampanj om hur synd det är om prostituerade så tror jag att det skulle vara svårt att nå ut till folk helt enkelt för att det blir väldigt lätt att tänka: ”men inte de jag går till” eller att det bara är överdrivet. Men att anspela på hederliga könsroller funkar ju för att sälja det mesta och då borde det ju också funka för att sälja avståndstagande från prostitution.

Jag tror inte vi kommer komma ifrån detta med att ha en mansroll på otroligt länge, och då har jag hellre en mansroll som bygger på att man är lugn, ansvarstagande och har konsensuellt sex än en som bygger på våldsamhet och att behandla kvinnor som objekt.

Kulturarvet måste sättas i kontext.

Under hela min uppväxt lyssnade jag på Cornelis Vreeswijk. Jag kan många av hans sånger utantill och hans musik har på det stora hela gjort ett starkt intryck på mig. Jag älskar kärleksfullheten i En vacker visa till Linnea, hur han beskriver lycka i Grismach om morgonen men också att han i många låtar har väldigt skarpa politiska budskap som jag till stor del kan sympatisera med.

Men så finns det de där andra låtarna, som Deidres samba som kort och gott handlar om en prostituerad. Och den där jag inte kan namnet på som handlar om en kille som går ut och blir lurad på sin lön av en kvinna som flirtar med honom (även här kan man ana någon slags prostitution) fast han har en familj att försörja. Buhu, så sorgligt, denna icke ont anande man som blir avlurad allt han äger och har av ett lömskt fruntimmer! Inte hade han något eget ansvar för sin situation.

När jag var liten så lyssnade jag på den här musiken. Jag lärde mig texterna utantill innan jag fattade vad prostitution var. Det är också ganska vanligt att flickan i Havanna av Evert Taube sjungs i skolor och körer i tid och otid.

Jag tycker inte att viss musik ska förbjudas i vissa sammanhang. Båda Vreeswijk och Taube är delar av vårt kulturarv och har gjort musik som uppskattas av många och som för det mesta bara är vacker eller väldigt välformulerad. Men när man ska sjunga en visa med barn i 12-årsåldern, varför väljer man då flickan i Havanna? Och om man nu väljer den, varför kan man då inte ägna lite tid åt att förklara den. Förklara vad den där flickan egentligen gör, varför hon vinkar åt sjömännen. Kanske skulle man kunna säga några ord om kvinnosynen som rådde när texten skrevs, eller kanske nämna att svenska manliga trubadurer inte direkt har varit några kvinnokämpar.

För det handlar inte bara om vilken kultur som visas, vad som sjungs och vilka böcker som läses. Det handlar också om i vilken kontext detta sätts in, hur det förklaras. För att bara glatt låta ett gäng ungar sjunga en glad och glorifierad beskrivning av prostitution utan att ens förklara att det är prostitution de sjunger om, det tycker jag inte är särskilt ansvarsfullt.

Ni får väl runka istället.

Ett annat efterblivet argument för prostitution är det där med att person x inte har förlorat sin oskuld, och ska göra nån jävla sak som hen kanske inte kommer levande ifrån. Då är det viktigt att knulla innan, så man inte dör oskuld. Senast använt för att berättiga att några snubbar som drar till Afghanistan ska få köpa sig en hora innan.

Jag förstår att det suger att inte ha knullat när man är 20 någonting, men hur ger det dig rätten att köpa sex? Anledningen till att knullandet inte skett än är väl troligen för att du inte lyckats attrahera någon tillräckligt och det är väl ändå ett personligt tillkortakommande får man anta.

Dessutom finns det en massa saker man inte får gjort som man skulle vilja få gjort. Varför är ju förlorandet av oskulden så otroligt viktigt, och speciellt för män. Varför är det så otroligt sorgligt med och synd om killar som inte har fått knulla. Herregud, ni kan väl nöja er med att runka.