Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.