Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.

På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.

Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.

Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.

Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.

Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.

Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.

Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.

Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.

Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.

44 reaktioner till “Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.”

  1. En måste helt enkelt vara lite lagom likgiltig ibland. Ingen kan lösa alla problem. Koppla av och skit i om allt blir gjort. Gör nåt som bara du tycker är kul, var lite barnslig. Hur ska du annars få kraft? Du blir som ett batteri som aldrig laddas.

      1. Det är också väldigt svårt när en vet att det ändå är jag som måste ta tag i den där högen med skit sen eftersom sambon inte får för sig av sig själv att saker behöver göras.

  2. Åh jösses vilken igenkänningsfaktor! Jag kan tycka att jag o min kille är jämställda känslomässigt sett men när det kommer till hushållsarbetet asså näj. Hur skapar man ett behov hos en man att gilla rent fint nytvättat lagad mat osv.? Fram tills jag hittat en lösning på detta vägrar jag flytta ihop med en man.

    1. Haha, frågan är väl om det ens finns ett behov 🙂 Jag tycker det fungerar bra att leva ändå utan att allt ska vara rent och städat och lägger hellre tiden på att hänga med min partner eller göra roliga utflykter och promenader.

  3. Känner igen funderingarna så mycket! Både inlägget och Marias kommentarer.
    Jag har inte alltid ”kvinnliga” instinkter som tex att ta huvudansvaret i en relation – men resultatet i alla relationer jag haft med män har då varit att ingen tar ansvar. Det har aldrig hänt att en man steppat in och tagit ansvar för det praktiska och känslomässiga arbetet, utan det uppstår alltid ett tomrum….och så jag som känt tyngden av historiens samlade förväntningar på en Kvinna – att det är mitt ansvar och jag försummat det. Har då känt mig elak, krävande och okänslig (för att inte tala om okvinnlig) som förväntat mig att min man ska fixa grejer som är ”mitt ansvar”.

  4. Rörande hushållsarbetet mer specifikt tänker jag att det kan vara bra att dela upp det så att t.ex. en person ansvarar för tvättning och en för städning etc etc. Tänker att problemet med att en person har det övergripande ansvaret och fördelar uppgifterna kontinuerligt därmed till viss del försvinner. Om t.ex. manen ska ansvara för tvättningen får han ju helt enkelt se till att boka tvättiden, tvätta när det behövs och helt enkelt se till att det blir gjort.

    Sen gäller det ju att personerna har ungefär samma uppfattning om när det t.ex. ska städas eller åtminstone att den som ansvarar för städningen inte har klart mycket högre toleransnivå för ostädat än den eller de andra personerna i förhållandet. Samtidigt finns ju sådant som t.ex. tvättning och diskning. Där är det ju svårare att ha olika uppfattningar eftersom t.ex. tvätten ju helt enkelt måste tvättas kontinuerligt för att de rena kläderna inte ska ta slut.

    Vill dock särskilt påpeka att det jag skriver ovan är menat ur ett generellt perspektiv och
    inte kopplat till din relation som jag ju inte vet något om, det finns ju risk för missförstånd när texten tar upp ett generellt problem som exemplifieras med personliga erfarenheter och vill därför vara tydlig med vad jag avser.

    1. Det finns många par som resonerar så. Inte minst par som försöker ha en jämställd relation försöker ibland strukturera upp detaljerade körscheman, men jag tror att det är helt fel utgångspunkt att söka millimeterrättvisa. Det blir ett väldigt ekonomistiskt förhållandesätt: Jag gör arbete A som motsvarar ansträngningen X. Jag har då rätt att kompenseras av min partner som gör arbete B (som också motsvarar ansträngningen X).

      I så fall är det mycket bättre att en själv tänker aktivt både vad som behövs och hur relationen mår, och sen gör man bara sin del utan att ens partner behöver påpeka det. Du ska heller inte söka beröm för att du gjort något för hushållet/alt. antyda ”Nu är du skyldig att uträtta något motsvarande”. Vill man ha ändring och om det är orättvist ska det räcka med att man säger EN gång ”Nu måste vi hålla efter hushållet bättre”. Sen ska det helst bara göras, på ett rättvist sätt utav bådas ansträngning.

      Det retar min mamma till vansinne att min pappa inte har lärt sig det här efter 50 jävla år.

      1. Fast detaljerade körscheman tycker jag är en rätt klart överdrift. Skulle alla större saker listas som behöver göras mer kontinuerligt blir det nog max 10 saker. Sen är det ju bara att bestämma vem som gör vad. Du får det att låta som att det ska bestämmas vem som ska sätta fram extra stolar när gäster bjuds in. Om människor vill bestämma det så detaljerad får de självklart det men min tanke var på ett mer övergripande plan. Tanken är att om ansvaret delas upp på det sättet behöver en person inte konstant se till att allting ska göras, fördelas och blir gjort.

        1. Min erfarenhet av sk körscheman är att vissa konsekvent gör sig uppgift mindre noggrant, och då slutar det ÄNDÅ med att en får tjata. Kanske en förbättring men absolut inte en lösning på problemet med ojämt ansvarstagande.

          1. Du har en poäng samtidigt finns det ju sådant som är svårare att inte göra noggrant än annat som jag tog upp t.ex. tvättning och diskning jämfört med städning. Sen om nu en person inte vill göra sin del ja då löser det inte problemet men då ligger ju problemet också i att personen eller personerna helt enkelt inte vill ta sitt ansvar. Fördelen är dock som sagt att det blir tydligt vem som ansvarar för vad, tänker också att det kan kännas bättre att säga ”Du ansvar faktiskt för att göra X” än ”Nu har jag gjort X tre gånger i rad och nu tycker jag att du borde göra det” men det är som sagt bara mina tankar i frågan har ingen stor erfarenhet i ämnet.

            1. Det är ganska lätt att slarva med sådant också, typ göra det för sent.

              Alltså jag kör också med sådana här scheman, tycker inte att det är dåligt, vill bara påpeka att det inte är en fullständig lösning.

              1. En variant på sådana här scheman som jag tycker funkar jättebra är att en sätter kryss för hur många minuter en har ägnat sig åt något som har med det gemensamma hushållet att göra. Då behöver en inte tjata utan det blir jätteenkelt att se hur en ligger till tidsmässigt jämfört med sin sambo. Vad som är superviktigt här är dock att båda tar ansvar för att kolla på listan och såklart jämna ut om en ligger långt efter. Denna typ av schema har funkat mycket bättre för mig än där en har olika ansvar just pga som du säger, om en av parterna slarvar måste den andra tjata och det är enligt mig extremt osoft att behöva ta på sig en tjatroll. Med denna typ av tidsschema som jag beskriver blir det också lättare att göra sånt där som en själv gillar (ex. pynta fint) och få okej på att det också bidrar på samma sätt som städning och diskning eftersom ALLT en gör som har med det gemensamma hushållet att göra genererar kryss på listan.

      2. Finns ju ett problem med det och det är att det blir en del överflödig kommunikation som måste ske. Om en bara har ansvar för säg tvätt och golv så slipper man prata om det när den andre är och handlar, om båda litar på att den andre levererar.

  5. Otroligt bra skrivet! Utifrån din text och kommentarerna ovan så får jag vatten på min kvarn att iden att kvinnor o män ska bo ihop helt enkelt borde läggas ner.
    Hur ska en parrelation mellan man o kvinna bli jämställd i ett patriarkat? Okej det finns grader i helvetet, en (väldigt liten) del av alla relationer kan nog beskrivas som jämställda.
    Jag tänker oxå på kvinnors sjuktal som är mkt högre än mäns. Det tror jag till mkt stor del beror på allt det här relationsarbetet kvinnor utför.

    1. Det är den lösning jag har valt. Under 15 års vuxenliv har jag haft tre parrelationer som jag är nöjd med, och av denna tid har jag tillbringat knappt 3 år som sambo. Delning av hushållsarbete orsakade inga större problem men däremot det känslomässiga arbete som Fanny skrivit så mycket upplysande och insiktsfullt om. Jag föredrar numera distansrelationer som tillfredställer mina känslomässiga behov på ett jämlikt plan.
      Det tog lång tid för mig att lära mig uttrycka mina känslor spontant utan att känna mig krävande och ansträngande, på grund av egna erfarenheter och den avskräckande relationsmodell som mina föräldrar hade förmedlat (min pappa utövade makt genom att systematiskt förneka närhet och intimitet, som han hade lärt sig av sin far). Min nuvarande partner har liknande erfarenheter i bagaget och det hjälper oss enormt att han har blivit medveten om att både hans handlingar och icke-handlingar får konsekvenser i en relation.
      Väsentligt är också att båda är medvetna om att vi lever i ett ojämställt samhälle och att vi aldrig förnekar att det oundvikligen påverkar vår relation. Många ojar sig över det fysiska avståndet mellan oss, men det är första gången jag upplever i en relation att det psykiska avståndet åtminstone går att överbrygga…

  6. Hej! Hur kan man minska dessa skuldkänslor… Hjälper det inte att få bekräftelse från den man har skuldkänslor för? Då tänker jag tex att partnern säger ”du är inte jobbig och krävande och jag uppskattar att få hjälpa dig tvätta/städa/whatever när du nu är lite svagare för det är en chans för mig att få ge tillbaka en liten del av allt som du vanligtvis ger till mig.”
    Eller ang bloggen, att vi som läser o kommenterar kan intyga att vi är supertacksamma för de texter du trots allt skriver just nu, att du inte behöver svara på kommentarer o tankar även om du vill o vanligtvis kan, för nu är det VI som kanske kan skriva nåt uppmuntrande som kan bära dig lite till eftersom du vanligtvis bär/inspirerar oss?” Jag känner iaf så, tackar för alla texter och all analys!
    Eller funkar ångesten ändå inte så?

  7. Igenkänningsfaktorn är enorm…
    Jag är sjutton bast och har varit tillsammans med min jämnåriga kille i två år och tre månader. I början (när vi var nykära) tog vi lika stort ansvar för att vi skulle ses, smsade lika mycket till varandra, bekräftade varandra i kärlek i text, samtal och kramar. När nyförälskelsen lagt sig började jag dock bli den som tog ansvaret för att vi skulle träffas, var vi skulle träffas, vad vi skulle göra etc. Om vi hade problem som jag ansåg behövde lösas tog jag upp det och pratade med honom om det, även om han hatar att prata känslor och tycker att jag är skitjobbig som vill prata då och då. I början var jag väldigt kär och väldigt hängiven, satte alltid vår relation högst. Jag känner många killar som kan prata om sina känslor, som har haft flickvänner som aldrig jobbat lika mycket i förhållandet som dem, känt samma problem som mig etc men min pojkvän vill verkligen inte prata om sina känslor eller tar aldrig intiativ till att lösa en konflikt utan flyr bara. Har så många gånger känt mig ensam, känt mig krävande, jobbig, ”Overly attached girlfriend” (har även blivit kallad det av min pojkvän och hans syster flera gånger). I hans familj pratar hans pappa, mamma och syster om sina känslor (hans syster mindre dock) men han gör det nästan aldrig.
    Nu orkar jag inte dra upp våra problem längre, orkar inte smsa och fråga hur det är, orkar inte planera när vi ska ses eftersom han aldrig gör detsamma tillbaka.
    Egentligen älskar jag honom och han älskar mig, men vet inte hur jag (vi) ska lösa detta.

    I min familj, eller jag som tjej, har alltid lärt mig att sätta relationer högst. Jag har lärt mig att sätta mig in i andras situationer, satt andras behov före mig etc. Min pojkvän har alltid lärt sig att sätta sina egna intressen över allt. Jag tror detta är en produkt av de könsroller vi föds in i. Det är här vi krockar…

    1. Det låter väldigt klassiskt för heterorelationer tycker jag. Bra att du tänker att det måste lösas ist för att acceptera det.

  8. Tänkte nämligen på det du Fanny hade skrivit om hur kvinnor ofta gör det mesta känslomässiga arbetet och det är just det jag gör och det orkar jag inte mer, därför skiter jag i det bara. Kanske kommer han fatta, kanske inte, och då tar det antagligen slut.

  9. En kommentar till Lars lösning är att det inte funkar att bara säga att en har ansvar för det ena eller det andra. Man måste sätta sig ner med papper och penna och gå igenom allt, verkligen allt! Som ska göras, definiera hur det ska göras, tvätta när de rena kläderna är slut funkat tex inte, vad ska man då ha på sig fram till dess klädena är rena?
    En lista, med schema som båda/eller alla godkänner och undertecknar ska sitta synligtoch till en början är det inte fel att markera på pappret när något blir gjort. Men framför allt tycker jag att man ska förklara med den/de man delar bostad med vad som händer med en själv när man tvingas dra hela lasset. Jag känner mig… Är en bra början och svårare att motsäga.
    Sedan blir jag förbannad på att andra också förväntar sig att det är jag som har huvudansvaret och skuldbelägger mig, är vi faktiskt var två som skulle dela ansvaret. Är det odiskat när hantverkare kommer och jag öppnar dörren, då är det genast en massa spydiga kommentarer, men är det min man, så spelar det ingen roll!
    Eller att jag förväntas vara den som ska skicka julkort/ fixa presenter mm till hans sida, nej inte ok!
    Jag skilde mig, vet inte om jag pallar ett samboförhållande mer. Ska jag ändå göra allt, bor jag hellre själv och slipper tjata!

  10. Åh vad jag känner igen mig! Det är så jävla svårt. Svårt att se när det händer också. Jag kan känna ibland att jag kanske bara inbillar mig. Jag stökar ju till och är rätt kass på att städa. Men det är också för att jag är den som pysslar/fixar fint/odlar växter/sätter upp gardiner. Jag stökar till när jag fixar med lägenheten, och då kan min kille tycka att ”det är bara dina saker, jag har inte skräpat ner”.
    Jag vet inte riktigt hur en ska komma åt problemet, just för att det ligger så djupt i en. Blä.

  11. Håller med burgschki, men ur det manliga perspektivet. Jag blir mer och mer övertygad att den kvinna jag eventuellt flyttar ihop med måste vara en lat kvinna, i den betydelsen att hon prioriterar nöjena framför måstena. Jag har alldeles tillräckligt med skuldkänslor över att jag inte orkar med/prioriterar hushållsarbetet så mycket som jag borde redan som singel. Att träffa en kvinna som har en betydligt lägre toleransnivå/högre ambitionsnivå på den punkten tillför mest ytterligare skuldkänslor och dåligt samvete över att inte göra ”min del”. Det är skönt att vara singel.

    1. En kan ju tänka sig att en möts halvvägs. Klart det krävs högre toleransnivå om en ska bo tsm med någon, men det krävs också att en blir bättre på att hålla rent efter sig.

    2. Intressant. Jag tänker lite såhär. Jag har ett behov att ha det välstädat (och välstädat då definierat) men även ett behov av att inte vara den enda som står för detta, jag får väl helt enkelt kommunicera detta till min partner ifall han prompt vill flytta ihop så får han ta ställning till ifall han pallar uppfylla detta behov hos mig. Om han då skulle uttrycka ett behov liknande ditt dvs ett behov att slippa bry sig så skulle jag vara intresserad av att finna någon slags kompromiss. Hur somhelst, att vara medveten om sina egna behov och kunna kommunicera dessa känns som en bra början i alla slags parrelationer.

  12. BTW, lite snabbt skummande av bloggen säger att du verkar skriva två bloggtexter som dagen. För mig som bara råkade snubbla över bloggen och kör lite hit and run-kommenterande i stället för att städa som jag tänkte göra så känner jag mig lite oförstående? Skuldkänslor för att du bloggar för lite? Varför då? Varför inte i stället ha skuldkänslor över att du inte i detta nu tuggar på en chokladbit, har ett glas gott vin i handen eller utför nån annan självtillfredsställande impulshandling?

    1. Rasmus, om det nu är så viktigt för dig att vara man – kan du väl gå och var man någon annanstans och inte där jag behöver läsa och behöver förhålla mig till ditt maskulinitetsutövande? Tack och bock.

      1. Fast alltså, va?
        Jag är kvinna och har absolut inget behov av att pyssla och ordna och städa, lämnar gärna disk så jävla länge det bara går. Förstår inte riktigt varför kvinnorollen prompt i det här läget ska vara det upphöjda. Funkar det fint att stapla tallrikar i köket och använda upp alla kläder innan en tvättar så är det väl bara bra, sen om en man som kallar sig feminist faktiskt flyttar ihop med en kvinna som beter sig på förväntat kvinnligt sätt så är det självklart att han ska dela på ansvaret snarare än att tänka ”ja men det faller sig ju naturligt för henne, så jag kan skita i’t”

        Men, jag träffar hellre en man som är på samma nivå som mig, ska jag då också gå och vara man någon annanstans?

        1. Vi lever i ett patriarkat. I patriarkatet är män överordnade kvinnor. När jag kritiserar vad en man gör – så kritiserar jag inte bara vad mannen faktiskt gör utan även att mannen gör det i sin position som man.

          Dessutom behöver inte män att kvinnor försvarar dem. Män måste lära sig att ta ansvar för sin maskulinitet själva.

      2. Viktigt för mig att vara man? Det finns sidor av mansrollen jag trivs med, sidor jag är likgiltig till och sidor jag ogillar. Båda könsrollerna borde få vara smörgåsbord som alla kunde ta del av.

        Samma sak gäller kvinnorollen, och bland de sidor jag ogillar med den är uppassarrollen, att om jag som man skiter i att göra nånting så gör väldigt många kvinnor det åt mig, självmant och oombett. I alla fall om man är i en relation. Och naturligtvis är en del av lösningen att man försöker ha en gemensam syn på vad som behöver göras och inte men jag kan inte på något vis se varför uppassarrollen behövs. Jag gillar inte att aktivt behöva hindra min partner från att göra sig till min betjänt.

  13. Hej, jag skulle vilja tipsa alla som inte tror att man kan leva ihop (fast kanske ändå gör det) att läsa lite om ”non-violent-communication” och kanske speciellt en bok av Kelly Bryson som heter ”don’t be nice be real”. Den handlar om den här problematiken att man har skuldkänslor och alltid ska vara andra till lags, som verkar vara så vanligt speciellt bland kvinnor. Lycka till alla där ute med era kärlekar!

  14. Det som oroar mig efter att ha läst kommentarer är konceptet känsloarbete. När en börjar betrakta allt i en relation som arbete är det knappast konstigt att en blir stressad och utarbetad. Ens relation är ju det som ska bygga upp inte ge en massa annat arbete.

    1. Fast relationer kräver arbete, och om en part utför en absolut majoritet är det ganska svårt att inte ta hänsyn till den aspekten.

    2. Hej Gabriel och hej ditt manliga tolkningsföreträde! För en som mig, som inte innehar din privilegierade position i denna värld, så är det ganska uppenbart att de åsikter du för fram i denna kommentar är åsikter du kan ha pga uppenbarligen är du en man i ett patriarkat. Att du ens vågar komma här och smeta in detta kommentarfält med din maskulina oro känns bara så respektlöst och hum…ja, väldigt maskulint. Fanny beskriver en verklighet för kvinnor i ett patriarkat -anledningen till att du inte kan känna igen dig i beskrivningen och komma här och ha lite åsikter om ”hur det borde vara egentligen” är för att du uppenbarligen är en man. Det är personer som du som gör att det känns som att vi aldrig kommer kunna krossa patriarkatet. Du gör mig besviken, precis som alla andra män gör mig besviken när de fortfarande vill exploatera kvinnor för deras eget välmående.

    3. ”Bygga upp” säger du. Hur hade du tänkt att bygga upp något utan att det innebär arbete? Ja, känsloarbete är jobbigt, men fungerande relationer uppstår inte automatiskt.

  15. Vi har ett schema, men allt som inte täcks av det (än) är det jag som tar mest ansvar för. Men det märker inte han.

    Och jag känner så himla väl igen att man känner sig jobbig. Exempelvis igår när vi lagt oss påpekade jag att hans djur kanske inte hade vatten, och han tyckte då att jag skulle titta efter eftersom det var jag som kom på det. Jag sa att jag redan torkat massa kiss och bajs efter dem (som annars blir kvar…) och ville inte. Efter en lång stund av tystnad suckar han och går upp och tittar efter. Men givetvis känner jag mig då superjobbig och krävande, ifrågasätter mig själv, om jag var oschysst mot honom, om han blev sur, osv i all oändlighet.
    I sådana situationer får jag påminna mig själv om att jag faktiskt inte är jobbig, och om jag är det så får jag vara det. Jag får ta plats och ställa krav. Men det är något jag fått öva på, för några år sedan hade jag bara mått dåligt och somnat med en klump av ångest i magen.

  16. Äsch, män måste hållas kort. Min favorit gaykillkompis brukar säga ”män ska behandlas som hundar för ett framgångsrikt förhållande”.

  17. Är din pojkvän Den Perfekte Pojkvännen? Försök tänka/känna mer att han är till för att tillfredsställa dig istället för tvärtom. Då kanske du uppnår ett jämställt mellanläge. Du behöver inte känna skuld för att du behöver få stöd eller för att du gör mindre hushållsarbete nu än tidigare. Han är en vuxen människa och kan ta hand om sin skit själv. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att ändra på sina känslor, även om en rationellt kan tänka att en borde känna annorlunda.

    Sådana här poster får mig att tänka att det är rätt skönt att bo själv. Ingen stör sig på mitt stök och jag behöver inte störa mig på någon annans stök. Om jag ska bo med någon vill jag att det ska vara någon som är lika eller mer ordningssam än jag. Det är tillräckligt stökigt och ostädat som det är.

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *