Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

behov

Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.

På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.

Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.

Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.

Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.

Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.

Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.

Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.

Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.

Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.

Hur avgör en människors förmåga och behov?

Ibland undrar folk till exempel hur en ska kunna avgöra vad som är människors förmåga och vad som är deras behov i en planekonomi. Det intresserar mig att denna fråga ställs, för jag undrar om dessa människor tycker att människors förmågor och behov avgörs på ett bra sätt i en marknadsekonomi. Det känns så konstigt att ha det angreppssättet på denna fråga, ungefär som om vi lämnade ett perfekt system till förmån för ett vi inte vet något om. Det system vi har idag är ju långt ifrån perfekt, det är ju tvärtom djupt skadligt för såväl människor som miljö.

Nå, det är inte särskilt svårt att svara på i vilket fall. Redan idag avgörs människors behov såväl som förmåga på daglig basis i samhället. Till exempel försäkringskassan har som uppgift att avgöra människors förmåga till arbete. Socialtjänsten har i uppgift att avgöra folks behov av diverse hjälp. Samma sak sker i såväl vården, äldreomsorgen och skolan: människors behov av vård, omsorg och extrahjälp bedöms varje dag av människor som är utbildade för detta ändamål. Det är inget konstigt med det utan ett inslag som finns i samhället i ganska hög utsträckning redan idag.

Till hjälp för detta finns det människor som har utbildning för ändamålet, försäkringskassan har till exempel läkare knutna till sig. I de fall där en hör om att personer som varit väldigt sjuka som ändå blivit utförsäkrade så rör det sig ofta om att läkarnas bedömningar struntats i till förmån för att nå orimliga politiska mål.

Givetvis är ingen bedömningsmetod helt perfekt. Det kan finnas bristande kunskap om olika sjukdomar och så vidare. Därför är det såklart viktigt att vi fortsätter undersöka frågan för att ständigt kunna göra bedömningarna bättre! Men faktum kvarstår att det i grund och botten inte kommer vara någon större skillnad ifrån hur dessa bedömningar görs idag. Faktum är att en inte behöver veta exakt hur allt ska gå till, det är knappast som att någon har full koll på allt i det nuvarande samhället. Saker och ting som kan framstå som väldigt avancerade gör ändå att utföra. Är det inte fantastiskt!

Att anpassa feminismen efter mäns intressen går emot feminismens idé.

En sak jag har noterat bland mina medfeminister är att det verkar vara närmast kutym att säga något om vad män får ut av feminismen. Så fort en diskuterar ett feministiskt område så ska det sägas att män minsann också får ut något av jämställdhet, som ett argument för att de faktiskt också ska engagera sig. Jag ser det som ganska uppenbart att en som man förlorar något på feminism, nämligen makt. Det säger ju sig självt alldeles utmärkt: vi har idag en snedfördelning av makt till mäns fördel, det är detta som kallas patriarkatet eller könsmaktsordningen och som utgör en grundläggande pelare inom allt feministisk idébygge. Om denna snedfördelning upphör så kommer det såklart leda till att män får mindre makt. Ur det perspektivet så förlorar män helt klart på feminismen.

Det finns en massa skäl att sälla sig till en politisk rörelse. En kan göra det för att det tjänar ens intressen, en kan göra det för att en tycker att rörelsen har en med sanningen överensstämmande verklighetsbeskrivning och ett mål för samhället en uppfattar som eftersträvansvärt, en kan göra det för att en kortsiktigt ”tjänar” på det och så vidare. Personligen så är jag till exempel antirasist för att jag tror att ett samhälle fritt från rasism vore ett bättre samhälle på det stora hela, även om jag personligen kanske inte tjänar på det utan snarare förlorar eftersom det kräver att jag bryter min egen överordning som vit. Även om jag förlorar i termer av makt så tänker jag mig dock att jag skull må bättre av att leva i ett mer egalitärt samhälle. På samma sätt tror jag att män som är feministiska får ut något av det på ett känslomässigt plan, jag tror till exempel att mellanmänskliga relationer generellt blir bättre om en försöker motarbeta uttryck för könsmaktsordningen inom dem. Jag ser det dock som märkligt att välja ideologi utefter vad en tjänar på, utan tycker såklart en ska välja utifrån vad en tror leder till det bästa samhället.

Ibland tycker människor att feminismen borde vara mer ”öppen” för män, vilket för det mesta betyder att den ska vara bättre på att se till mäns behov. Detta motiveras med att vi behöver ”locka män” in i den feministiska rörelsen. Jag är helt med på att det är bra om så många som möjligt engagerar sig, men om sättet detta uppnås på är att radera ut det subversiva innehållet i feminismen och bara göra det till ett ord som en kan iklä sig så är ingenting vunnet, även om så alla skulle börja kalla sig feminister. Det har helt enkelt ingen mening om det inte utgör någon slags motkraft till rådande samhällsordning, och det skulle feminismen inte göra om den anpassade sitt innehåll så att det skulle anses acceptabel inom rådande samhällsordning. En subversiv rörelse kan per definition inte vara bekväm om omtyckt av alla, speciellt inte dem den försöker ta ner från sin privilegierade position.

Även om jag tror att merparten av alla människor skulle må bättre i ett samhälle fritt från förtryck så tycker jag att det är väldigt viktigt att feminismen inte anpassar sitt innehåll för att vinna över män till ”sin sida”. Feminismen är ändå främst en kamp emot kvinnoförtryck, därför utgår den också från kvinnors upplevelser och behov. De män som är intresserade av feminism får gärna vara med för min del, men jag tänker inte ändra min definition av feminism för att locka in män i den. Det vore ju att anpassa mig till manssamhället, och i egenskap av feminism är jag såklart emot ett sådant förfarande.

Det finns någon slags idé om att feminismen som rörelse på något sätt skulle behöva medhåll och godkännande från manligt håll för att kunna ge resultat. För de som tror det så ber jag er överväga det faktum att hälften av jorden befolkning består av kvinnor, att det är kvinnor och endast kvinnor som kan föda barn, att kvinnor utför en merpart av hemarbetet och det omvårdande arbetet. Till exempel skapandet av nya människor är helt och hållet beroende av att det finns kvinnor som är intresserade av att föda och fostra barn. Kvinnor är helt enkelt en mycket stor och nödvändig grupp i samhället, rentav helt avgörande för att något ska fungera över huvud taget. Att vi behövs betyder också att vi har makt. Anledningen till att kvinnor har de rättigheter de har idag är inte att män har varit ”snälla” utan resultatet av en, av kvinnor för, lång och idog kamp för våra rättigheter.

Så om du börjar vrida och vända på feminismen för att hitta hur män ska platsa in, var mäns intressen kommer in, fundera också på om det behövs. Visst kan det finnas ett värde i att diskutera vad män kan få ut av feminism, på samma sätt som det finns ett värde i att diskutera alla sätt jorden kan göras till en bättre plats på. Däremot så är det inte det som är eller ska vara grunden eller fokuset i den feministiska rörelsen. Feminismen är framförallt en kamp för kvinnors rättigheter, emot den samhällsordning som kallas patriarkatet. Mäns perspektiv kan absolut inkluderas och vara en del av en feministiska analysen när det lämpar sig, men det får aldrig aldrig bli så att feminismen förändrar sig för att släppa in män. Det kommer i längden bara att vara skadligt för feminismen, eftersom det vore att låta män styra och ställa även inom den politiska ideologi som ska föreställa stå i opposition mot den samhällsordningen.

Att låta förtryckarna omstöpa en ideologi emot förtryck för att de ska ”få ut” något av den faller ju på sin egen orimlighet, det går ju emot hela det grundläggande konceptet med feminism och gör det till något annat. Vi får aldrig släppa in det manliga tolkningsföreträdet inom feminismen, ty då kommer det inte längre vara feminism. Vi får aldrig försvaga vår analys, göra innehållet tandlöst, för att tillfredsställa den makt som det är meningen att vi ska kämpa emot.

Positioneringslusten.

Jag har under ett år levt i en slags bubbla där jag varit relativt opåverkad av trender, behov av att göra ett positivt intryck på människor omkring mig och så vidare (helt opåverkad är man givetvis aldrig, men i förhållande till innan). Jag har inte haft något behov av att se bra ut för att någon jag känner kommer se mig på stan, jag har inte behövt ”bete mig” på något särskilt vis ute på krogen och så vidare. Det har inte funnits människor i min närhet som jag känt att jag behövt imponera på. Jag har vetat att jag har ett år här, och att jag aldrig behöver återvända. Samtidigt har jag lagt mycket tid på att positionera mig, eller bygga mitt personliga varumärke, på internet. Det har varit befriande att mitt utseende, mitt beteende och så vidare inte har spelat någon roll i detta utan att det enda som har bedömts (förutom vissa egobilder då) är min förmåga att skriva, fotografera och resonera.

Jag märkte det nästan direkt när jag landande, hur behovet av att positionera mig kom till mig. Hur jag ville köpa en glossig tidning och fixa till mitt liv. Alla reklamskyltar, budskap och så vidare talade plötsligt till mig. Jag hade levt på lånad tid, i ett land där jag inte känt ett behov av anpassning eller positionering eftersom jag ändå inte hade tänkt att bli permanent där och eftersom jag ändå inte känt mig hemma i kulturen. Det har inte funnits några grupper jag velat tränga in i, inga fester jag velat gå på, inga platser jag velat synas på och det har varit så förbannat skönt att slippa all form av social press. De människor jag varit med har förvisso varit trivsamt och givande umgänge, men vi har över huvud taget inte delat intressen eller ”spelplaner”. Det har inte funnits någon konkurrens, i alla fall i som jag varit inblandad i.

Nu låter det väl som att jag är värsta statustörstande människan. Jag tror inte jag är mer så än någon annan, men jag måste säga att jag verkligen märker en skillnad mellan att på sätt och vis befinna sig i ett mellanrum i livet, i en kultur man inte begriper fullt ut eller kan relatera till sig själv, och dessutom gå in i ett självvalt avståndstagande från olika former av livsstils”inspiration” (eller press som jag skulle vilja kalla det) och på att vara hemma, i en kultur och stad man känt sedan barnsben och som man dessutom planerar att stanna i. Där risken finns att folk skulle veta vem man var om de såg en i riktigt fula kläder på stan eller där man kanske stöter på någon gammal klasskompis som tänker att man ser risig och misslyckad ut. Det finns, oavsett om man vill det eller ej, så mycket mer att leva upp till, så mycket fler dömande blickar. Nu har jag lev utan detta i ett år, jag har känt hur skönt det är. Nu hoppas jag på att kunna göra mig oberörd inför detta även här hemma.

Företag tjänar pengar på att skapa könsskillnader.

Lisa har skrivit om konsumentansvar och företagsansvar, och landar i slutsatsen att det är konsumenterna som ansvarar för vilka produkter som finns på marknaden eftersom vi ”uppenbarligen köper skiten”. Detta är ganska vanligt när man själv kritiserar konsumtionssamhället eller företag, man får höra att allt detta egentligen stammar ur konsumenternas efterfrågan. Om efterfrågan inte funnits hade inte företagen heller gjort det, resonerar man.

Tanken verkar vara att det är tillverkarnas fel att vi har olika färg på kläderna, eller att det är tillverkarnas fel att vi vill kunna bli slanka och lyckliga av bara tre minuter om dan. Jag ser det snarare som att vi människor vill handla bikinis till våra tvååringar, så därför säljer tillverkare bikinis till tvååringar.

Det är såklart sant att det företag som tillverkar en produkt ingen efterfrågar inte kommer att bli långlivat. Däremot tror jag absolut inte på den idé som vissa har om att efterfrågan efter diverse produkter liksom är konstant, att den finns inuti oss till någon kommer på att tillverka dem. I så fall vore ju inte reklam nödvändigt, framförallt inte i den utsträckning vi har det nu.

Företag vill skapa behov hos människor. Ett sätt att göra detta på är att göra en produkts användningsområde mindre än vad det skulle kunna vara genom att få det att verka exklusivt för olika grupper. Ett typiskt sådant exempel är tjej- och killkläder för barn. Även om barn inte har börjat se tillräckligt olika ut fysiskt för att olika skärningar och så vidare ska behövas så skapar man artificiella skillnader genom att könskoda kläderna. Detta leder såklart till att användningsområdet begränsas, du kan till exempel inte låta den rosa tröjan gå i arv från din dotter till din son utan måste köpa en ny istället. Vem tjänar på detta, om inte tillverkaren.

Samma sak gäller för mans- och kvinnorakhyvlar. Det är ju fan ingen större skillnad egentligen, och det finns inte heller något behov av en särskild kvinnorakhyvel. Ändå skapas den, vilket i sin tur skapar en känsla av att mansrakhyveln är fel. Plötsligt måste ett hushåll med en man och en kvinna äga två rakhyvelsskaft istället för ett. Det är helt enkelt ett mycket smart sätt att öka folks efterfrågan på.

Företag tjänar pengar på att uppväcka behov hos människor. Att då säga att det är människorna som ska sluta med att ha dessa behov tror jag är att börja i fel ände. Jag tror inte att vi har dessa behov naturligt, utan att de är skapade av företag som tjänar stora pengar på dem.

Det duger inte att staten går in och skarvar för att lönerna är för låga.

För att lösa problemet med fattiga barn så ska barnbidraget behovsanpassas tycker Centern. Jag tycker att det är superbra att frågan uppmärksammas även från högerkanten men Vad är egentligen det om inte bidragspolitik?

Jag förstår förslaget om det riktas till dem som går på socialbidrag, sjukersättning eller a-kassa, men då borde tillslaget komma där istället. Annars tycker jag att den som har ett jobb ska kunna försörja sina barn på lönen de får och det vanliga barnbidraget. Det duger inte att staten går in och skarvar för att arbetsköpare ger otillräckliga löner.

Sen tycker jag förvisso och att det är bättre om pengarna går till dessa familjer istället för att finansiera ännu ett rutavdrag, men grundproblemet kvarstår: att lönerna är för låga för att något annat än kärnfamiljer eller barnlösa singlar fungerar ekonomiskt.

Att skapa behov.

Sitter och chilläser Mogis blogg lite sådär på kvällskvisten.

Jag måste köpa 6 stycken Mateus muggar i lila, de är himla snygga men attans vad svåra de är att få tag på, säljer slut överallt, vet ni vart man hittar de lila muggarna? Den ultimata te/varm choklad med fluffif grädde muggen!

Har ni någonsin känt ett behov av en ”ultimat te/varm choklad med fluffif grädde mugg” någon gång? Till den grad att ni ”måste” köpa den, och sex stycken dessutom.

Jag slår väl in öppna dörrar nu men… konsumtionssamhället och människorna som anammar det till denna grad gör mig bara så trött.


Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Det tråkigaste inköpet.

Jag minns en gång i tiden när jag tyckte att det tråkigaste som fanns i shoppingväg var skor, detta är för länge sedan en svunnen tid och numera är det strumpbyxhandel jag hyser mina aversioner mot. Fan vad hemskt trist det är med strumpbyxor, det är dyrt även för pisskvalitet, det går inte att köpa second hand (i alla fall inte tjocka stickade som jag behöver) och det är alltid så att man faktiskt behöver några tråkiga neutrala tjocka strumpbyxor framför fina med prickmönster på. Vad fint det vore om man hade en massa pengar att lägga på fina strumpbyxor att piffa till sina outfits med men piffiga strumpbyxor är sannerligen ingen prioritet för mig.

Ge mig pengar!
Arkiv