En sak jag har noterat bland mina medfeminister är att det verkar vara närmast kutym att säga något om vad män får ut av feminismen. Så fort en diskuterar ett feministiskt område så ska det sägas att män minsann också får ut något av jämställdhet, som ett argument för att de faktiskt också ska engagera sig. Jag ser det som ganska uppenbart att en som man förlorar något på feminism, nämligen makt. Det säger ju sig självt alldeles utmärkt: vi har idag en snedfördelning av makt till mäns fördel, det är detta som kallas patriarkatet eller könsmaktsordningen och som utgör en grundläggande pelare inom allt feministisk idébygge. Om denna snedfördelning upphör så kommer det såklart leda till att män får mindre makt. Ur det perspektivet så förlorar män helt klart på feminismen.

Det finns en massa skäl att sälla sig till en politisk rörelse. En kan göra det för att det tjänar ens intressen, en kan göra det för att en tycker att rörelsen har en med sanningen överensstämmande verklighetsbeskrivning och ett mål för samhället en uppfattar som eftersträvansvärt, en kan göra det för att en kortsiktigt ”tjänar” på det och så vidare. Personligen så är jag till exempel antirasist för att jag tror att ett samhälle fritt från rasism vore ett bättre samhälle på det stora hela, även om jag personligen kanske inte tjänar på det utan snarare förlorar eftersom det kräver att jag bryter min egen överordning som vit. Även om jag förlorar i termer av makt så tänker jag mig dock att jag skull må bättre av att leva i ett mer egalitärt samhälle. På samma sätt tror jag att män som är feministiska får ut något av det på ett känslomässigt plan, jag tror till exempel att mellanmänskliga relationer generellt blir bättre om en försöker motarbeta uttryck för könsmaktsordningen inom dem. Jag ser det dock som märkligt att välja ideologi utefter vad en tjänar på, utan tycker såklart en ska välja utifrån vad en tror leder till det bästa samhället.

Ibland tycker människor att feminismen borde vara mer ”öppen” för män, vilket för det mesta betyder att den ska vara bättre på att se till mäns behov. Detta motiveras med att vi behöver ”locka män” in i den feministiska rörelsen. Jag är helt med på att det är bra om så många som möjligt engagerar sig, men om sättet detta uppnås på är att radera ut det subversiva innehållet i feminismen och bara göra det till ett ord som en kan iklä sig så är ingenting vunnet, även om så alla skulle börja kalla sig feminister. Det har helt enkelt ingen mening om det inte utgör någon slags motkraft till rådande samhällsordning, och det skulle feminismen inte göra om den anpassade sitt innehåll så att det skulle anses acceptabel inom rådande samhällsordning. En subversiv rörelse kan per definition inte vara bekväm om omtyckt av alla, speciellt inte dem den försöker ta ner från sin privilegierade position.

Även om jag tror att merparten av alla människor skulle må bättre i ett samhälle fritt från förtryck så tycker jag att det är väldigt viktigt att feminismen inte anpassar sitt innehåll för att vinna över män till ”sin sida”. Feminismen är ändå främst en kamp emot kvinnoförtryck, därför utgår den också från kvinnors upplevelser och behov. De män som är intresserade av feminism får gärna vara med för min del, men jag tänker inte ändra min definition av feminism för att locka in män i den. Det vore ju att anpassa mig till manssamhället, och i egenskap av feminism är jag såklart emot ett sådant förfarande.

Det finns någon slags idé om att feminismen som rörelse på något sätt skulle behöva medhåll och godkännande från manligt håll för att kunna ge resultat. För de som tror det så ber jag er överväga det faktum att hälften av jorden befolkning består av kvinnor, att det är kvinnor och endast kvinnor som kan föda barn, att kvinnor utför en merpart av hemarbetet och det omvårdande arbetet. Till exempel skapandet av nya människor är helt och hållet beroende av att det finns kvinnor som är intresserade av att föda och fostra barn. Kvinnor är helt enkelt en mycket stor och nödvändig grupp i samhället, rentav helt avgörande för att något ska fungera över huvud taget. Att vi behövs betyder också att vi har makt. Anledningen till att kvinnor har de rättigheter de har idag är inte att män har varit ”snälla” utan resultatet av en, av kvinnor för, lång och idog kamp för våra rättigheter.

Så om du börjar vrida och vända på feminismen för att hitta hur män ska platsa in, var mäns intressen kommer in, fundera också på om det behövs. Visst kan det finnas ett värde i att diskutera vad män kan få ut av feminism, på samma sätt som det finns ett värde i att diskutera alla sätt jorden kan göras till en bättre plats på. Däremot så är det inte det som är eller ska vara grunden eller fokuset i den feministiska rörelsen. Feminismen är framförallt en kamp för kvinnors rättigheter, emot den samhällsordning som kallas patriarkatet. Mäns perspektiv kan absolut inkluderas och vara en del av en feministiska analysen när det lämpar sig, men det får aldrig aldrig bli så att feminismen förändrar sig för att släppa in män. Det kommer i längden bara att vara skadligt för feminismen, eftersom det vore att låta män styra och ställa även inom den politiska ideologi som ska föreställa stå i opposition mot den samhällsordningen.

Att låta förtryckarna omstöpa en ideologi emot förtryck för att de ska ”få ut” något av den faller ju på sin egen orimlighet, det går ju emot hela det grundläggande konceptet med feminism och gör det till något annat. Vi får aldrig släppa in det manliga tolkningsföreträdet inom feminismen, ty då kommer det inte längre vara feminism. Vi får aldrig försvaga vår analys, göra innehållet tandlöst, för att tillfredsställa den makt som det är meningen att vi ska kämpa emot.