Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Moderskärleken ska övervinna alla tvivel.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar barnafödande är hur vissa helt enkelt bara blint förnekar när jag påtalar att det faktiskt finns mammor som ångrar sin barn (det är alltid ett jävla fokus på mammor – att det finns gott om pappor som inte vill kännas vid sina barn är ju allmänt känt och rätt accepterat).

Vad menar en när en säger ångra? Jag tänker såhär: det är svårt att rakt av ångra något som liksom förändrat hela ens liv. Precis som jag inte ”ångrar” mina relationer med män i någon enkel mening, så kan jag fortfarande se att de inte var bra för mig och att jag inte skulle ha gjort om det med facit i hand. Att ”ångra” känns inte som ett meningsfullt begrepp att använda för att beskriva detta. Det går liksom inte att göra ogjort, och jag kan heller inte se att typ ”om jag inte hade gjort detta hade mitt liv tett sig såhär istället”.

Jag kan se att dessa relationer, hur smärtsamma de än varit, har gett mig en massa saker som jag inte vill vara utan. Samtidigt kan jag se att det lidandet inte var värt det. Jag kan vara glad för de insikter jag fått, samtidigt som jag kan konstatera att jag inte vill gå igenom samma resa igen. Jag vet inte om en kan säga ”ångra” om detta, det är liksom inte så enkelt.

Däremot vet jag att det finns många kvinnor som tydligt ser att det faktum att de har barn drabbar de på en mängd olika sätt, och också kan se att de troligen hade haft en mer attraktiv tillvaro utan dem eller åtminstone om de hade fått dem under andra premisser. Som det här svaret jag fick på twitter när jag skrev om det:

Jag kan säga att jag gör det. Även om deras far nu förm blir förskräckt o rasande över att jag twittrar om det. Och att min äldsta dotter nog läser det här. Det är ett jättetabu ju. Så det tar ju väldigt emot att säga det, det gör det. För människor kan missuppfatta det (och gör allt som oftast).

Men grejen är ju att det inte betyder att jag inte vill att de ska finnas eller att jag inte älskar de över allt annat. Det är ju det som blandas ihop. Men det att kvinnors liv begränsas så oerhört mkt av att bli förälder, inte av barnen i sig, utan iom att patriarkatet då har en i ett riktigt järngrepp, det måste ju få sägas.

Mitt liv är inte mitt längre iom att jag har barn. Jag skulle inte rekommendera någon att skaffa. Faktiskt. Inte som samhället är konstruerat nu. Och om nån väljer att se mig som kall och hjärtlös när jag säger så är det deras problem.

@zara_bergman

En kan se nackdelar med att vara mamma. Detta gör såklart inte att en inte OCKSÅ kan älska sina barn och ta ansvar för sina barn. En kan se situationen i sin helhet, både det en offrat och det en ”vunnit”. En kan säga till andra att ”nej, det är inte en bra idé, det är inget jag rekommenderar”, utan att för den sakens skull nödvändigtvis önska att livet såg annorlunda ut. Precis på samma sätt som jag kan säga att jag inte rekommenderar relationer med män utan att gå omkring och gräma mig för de jag haft.

Detta krav på att kvinnor som omfamna mödraskapet fullständigt okritiskt och aldrig kunna tänka att deras liv hade kunnat se annorlunda ut är en del i det patriarkala förtrycket som bygger på att reducera kvinnor till sin reproduktiva förmåga. En kvinna ska vara mor, inget mer. Hon ska inte vilja mer med sitt liv. Hon ska inte få prioritera självförverkligande och lycka framför barn. Hennes behov får inte finnas med i ekvationen. Moderskärleken ska liksom övervinna alla tvivel.

6 kommentarer till Moderskärleken ska övervinna alla tvivel.

  • red skriver:

    Men det är inte heller bra att va lycklig i sitt val som mamma. En ska va olyckligt uppoffrande, det är det som är the holy grale av moderskap! En får inte ångra sej, det är fult, och en får inte gilla det, det är också fult! En ska liksom gå omkring och offra sej för branen utan att gilla det. Det tycker jag är det sjuka i alltihop.

  • py skriver:

    Förstår bra utan att själv ha barn. Min mamma har pratat med mig om det, hur hon önskar att hon inte hade skaffat barn med min pappa men definitivt inte ångrar oss barn. Tvärtom anser hon oss vara det bästa som hänt henne (hon är både barnkär och kapabel att ta hand om och uppfostra barn), men hon hatar dels att hon blivit så beroende av män ekonomiskt, barn är dyrt, och att hon under tjugo år kände sig tvungen att ha kontakt med min pappa.
    Om jag skaffar barn, vilket inte känns troligt, så är jag övertygad om att jag kommer känna exakt samma sak, oavsett omständigheterna jag skaffar barn under.

  • Marianne skriver:

    Självklart kan en älska och ångra sina barn på en och samma gång.
    Med detta sagt så är det också viktigt att poängtera att det finns absolut ingen generell naturlag om att den som blir biologisk mor alltid älskar sina barn. Ett av abortmotståndarnas absolut mest korkade argument brukar handla om att oavsett hur lite en kvinna vill bli mor och oavsett hur hennes livssituation ser ut kommer hon i stort sett alltid att älska barnet i fråga då det väl är fött och tycka att det är det bästa som hänt henne.
    Detta är ren bullshit.
    När jag jobbat i äldrevården har jag hört otaliga historier från åldringar som föddes som oönskade när abortlagarna i Sverige var ytterst restriktiva och illegala aborter var ytterst riskabla. Personer som under en hel barndom inte fick en enda kram och inte ett enda ”jag älskar dig” av sin biologiska mamma, däremot många kommentarer om att de var ett straff för hennes synder eller en olycka som förstört hela hennes liv.

    Trots att vi har fri abort sedan länge verkar den här olyckliga myten om att en biologisk mamma alltid älskar sitt barn leva kvar och förstöra för både kvinnor och barn. Ett exempel på det är att kvinnor som upptäckt väldigt sent, kanske inte förrän när förlossningen startar att de är gravida ofta motarbetas väldigt av myndigheterna om de väljer att adoptera bort barnet. Att välja att adoptera bort ett barn man inte vill ha, inte älskar och är helt säker på att man aldrig någonsin kommer att älska borde ju ses som ett ansvarsfullt val, men istället blir dessa kvinnor ofta extremt ifrågasatta och får ofta kämpa hårt för sin sak.

    Eftersom vi är så extremt fixerade vid biologiskt föräldraskap i Sverige förekommer det tyvärr alltför
    ofta att barn får flytta mellan olika fosterhem istället för att adopteras, trots att den biologiska mamman gjort klart att hon avsäger sig alla anspråk på barnet.

    Den här problematiken är självklart något helt annat än att en del mödrar älskar OCH ångrar sina barn och är kanske därför O.T men jag tycker ändå den är värd att ta upp.

  • Sofia skriver:

    Mycket modigt av Bergman att outa detta. Jag vill se sen dag då det inte är kontroversiellt eller förfärligt att medge något som många många många de facto upplever och som säkert ofta grämer kvinnor till döddagar.

  • Evelina skriver:

    Jag är feminist och har ett gäng starka kvinnor omkring mig i min familj och är uppfostrad sedan barnsben att inte vara ”bara mor”. Min mamma har varit stenhård med att vi ska tjäna pengar själva, ha körkort och aldrig förlita oss till män. Men nu har jag faktiskt sjunkit in i en depression då allt jag vill och önskar är att vara med mina barn. Allt annat känns oviktigt. Mitt jobb är tråkigt för det tar tid från mina barn. Jag vill vara närvarande för dem, uppfostra dem, samtala med dem. All tid ifrån dem är meningslös tid (nja, något dramaturgiskt uttryckt). Det känns som om det inte i sig är konstigt att jag känner så här för mina barn, men däremot får sådan feminism som du förespråkar mig att känna att jag inte borde vilja detta. Därav depression. Jag vill leva ett liv som jag själv och många i min ogivning ser ner på. Varför kan vi inte hylla moderskapet ist?

    • Evelina skriver:

      Det ska också tilläggas att jag tjänar mer än min man och därför behöver jag jobba mer. Känns som om mammas goda råd blivit en last.

Lämna ett svar till Evelina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv