Jag har under en längre tid funderat på det här med relationsanarki och jämställdhet i relationer. Ett tag tänkte jag att det inte spelade så stor roll om en var relationsanarkist eller ej, utan att det viktiga var att bekämpa patriarkala strukturer i relationer. På senare tid har jag mer och mer börjat tänka att idén om exklusivitet i relationer i sig är en patriarkal idé. Det handlar ju om att just exklusiviteten är själva fundamentet i relationen. Så ser vi inte på relationer med till exempel vänner, så varför ser vi det så i kärleksrelationer? Jo, för att det i grunden handlar om att män tillskansar sig exklusiv tillgång till kvinnor.
Jag menar att den monogama relationen är utformad för att säkra mäns makt över och tillgång till kvinnor. Kvinnor har traditionellt sett, och även idag, mindre möjligheter att leva ut sin sexualitet genom otrohet. Kvinnor har varit, och är till viss del fortfarande, mer låsta i hemmet. De har också haft mindre ekonomiska resurser, fullt upp med att ta hand om barn och har begränsats i betydligt högre grad av sociala straff och stigman. Kravet på trohet berör inte mannen och kvinnan lika, utan begränsar kvinnan i högre grad. Det är liksom inte gifta kvinnor som köper sex och går på strippklubbar, även om de såklart också är otrogna.
Många personer verkar tycka att det inte behövs något jämställdhetsarbete om en inte är exklusiva med varandra. I mina ögon är det här en konstig syn på saker. Oavsett om en är exklusiv eller inte så kommer patriarkatet att prägla hur en ser på just kärleksrelationer. Vissa män vekar till exempel tala sig varma för polygami, tryggt förvissade om att deras primära partner kommer att vänta troget på dem under tiden de gör sina sexuella utsvävningar. Då blir polygamin ett sätt att upprätthålla den patriarkala makten, att skapa sig tillgång utan att behöva vara lika tillgänglig tillbaka för att en principiellt vänder sig emot sådant.
Vissa vill också upprätthålla exklusivitet i vissa aspekter, men inte andra. Det vanligaste är att vara okej med sex, men inte mer än så. Ibland är en okej med allt men vill att partnern ska berätta allt som skett. Detta är att upprätthålla den relationen en har som den primära, vilket också en en slags exklusivitet. Det handlar om att just den personen har större rätt till ens känslor och att veta detaljer om ens liv än vad andra personer har. Detta kan såklart vara bra, men jag har svårt att se det som något annat än en variation på den monogamins tema; det handlar om att som par sätta upp olika gränser för vad som är okej att göra och på vilka premisser det ska göras, inte att faktiskt inte hävda äganderätt till sin partner.
För mig måste min eventuella relationsanarki handla om att dekonstruera mitt eget behov av exklusivitet, såväl som att de jag har romantiska relationer med ska göra det. Att bara placera gränsen för otrohet på ett annat ställe är i mina ögon inte särskilt eftersträvansvärt, jag tycker inte att det ändrar något i grunden. Jag vill kunna ingå i romantiska relationer på samma sätt som jag nu gör det med vänskapsrelationer, att det ska vara dynamiskt och ömsesidigt, utan känslor av skuld utan endast kärlek. Jag vill kunna känna inför mina romantiska relationer som jag gör inför mina vänskapsrelationer; trygghet. Och med trygghet menar jag inte säkerhet som uppnås genom att göra överenskommelser och sätta upp regler, utan den känsla av lugn som kommer av att veta att någon älskar en och ställer upp för en, inte för att en lovat varandra det utan för att den personen vill, för att den personen älskar en.
Det är detta jag menar att det patriarkala relationen, och ägandeanspråket som utgör dess grund, fördärvar. Eftersom vi är så vana vid att tänka att kärleken behöver löften, uttalade garantier, så blir det svårt att lita på den. Eftersom vi är vana vid att tänka på kärleksrelationer som något som antingen är eller inte är, och bara mellan två personer samtidigt och aldrig flera, så blir rädslan för att den vi älskar ska upptäcka ett romantiskt intresse för någon annan större. Jag menar att det här hindrar oss från att ha äkta kärlek, och istället fyller oss av känslor av svartsjuka och paranoia. Det är detta jag vill göra upp med, inte bara tillskansa mig rätten att ha sex med fler personer.
Tack så mycket för det här inlägget. Jag försöker verkligen dekonstruera mitt behov av exklusivitet, jag med. Det är så jäkla svårt, när man blivit indoktrinerad i den åh-så-romantiska tvåsamheten hela livet.
När jag känner mig osäker och rädd och bara vill ge upp, återgå till det monogama tänkandet, då kommer jag hit och läser. Och då blir jag alltid påmind om hur viktigt det här är. Så… Tack!
Åh tack Fanny för detta inlägg! Som vanligt lyckas du sätta ord på saker en gått och funderat på men inte riktigt kunna formulera själv! Ser alltid fram att läsa nya inlägg på din blogg och få känna JA MEN PRECIS!! Tycker verkligen om när du skriver om relationer! <3
Kvinnor med flera kvinnor och män, eller bara kvinnor, eller bara män som partners hade jag gärna sett. Kärlek är, menar jag oerhört mångfacetterat, och kan inte gestaltas i en enda relation. Att ha fler relationer parallellt är att respektera både sig själv och den andre i att det är så. Att ha modet att se det, och göra upp med ägandetänkande och svartsjuka, och paranoia tror jag är en uppgift för vår tid. Kärlek eller sex, har ingenting, att göra med ägande och kontroll, och är bäst just när den är fri. Och jag är för polygami som kan uttrycka att en kvinna kan ha flera män samtidigt och ändå mena allvar med dem och dessa relationer, exklusivitet i sig, betyder inte kvalité. Den man som någonsin haft ett längre förhållande där kvinnan kommer hem och plötsligt älskar med en annan glöd för att hon fixat en älskare, vet att om man är mogen nog att ta det, kan det vara en stor källa till glädje för alla tre. Det är verkligen dags tycket jag att bryta upp monogamins ok. Visst, de som inte kan tänka sig något annat, får ju hålla på och fjanta sig med trohet livet ut, när alla ändå vet att ett normalt äktenskap håller 8 år… och tusentals andra statiska saker som säger hur obeständiga vi är i vår tid- på gott och ont. Det som jag tycker är viktigast i detta sammanhang är att OTROHET, är inte SVEK i sig, om man inte ljuger om det, SVEKET är alltid lögnen, och brottet mot tilliten, inte den andra kärleken i sig. Och där har många mycket att lära. Så tack för en bra text i ett viktigt ämne..
Social monogami, att leva i par och uppfostra avkomma tillsammans, är hyggligt vanligt bland djurarter och även många jägare- och samlarsamhällen. Sexuell monogami är ytterst sällsynt.
Den sexuella monogamin är tveklöst en historisk konstruktion. Antagligen handlar det som du säger om att säkra mäns tillgång till kvinnor men också inom ramen för ett samhälle med privategendom där det är viktigt att garantera legitima arv osv. Detta system är på väg att luckras upp och en del antifeminister är medvetna om hur vissa förhållanden ser ut; jag har hört många försvara kärnfamiljen just med argumentet att det innebär en stabil ordning där män inte behöver leva ensamma osv.
Jag har aldrig läst på om ”relationsanarki” men jag förmodar att jag i hög grad delar filosofin och lever efter dess principer. Har inte tänkt på det som en feministisk grej förvisso. Det har dels vuxit fram filosofiskt/reflexivt (känns etiskt rätt att inte begränsa sina eller andras positiva relationer och upplevelser) och dels praktiskt genom att jag och min partner utvecklat en stark trygghet i varandra (andra relationer upplevs då inte som hotande).
Vi har båda haft en del sex och romanser vid sidan av, hon även en lite mer varaktig kärleksrelation. Känns jättebra och naturligt för oss båda.
Sen har vi inte gjort oss kvitt exklusiviteten. Det är fortfarande viktigt för oss att känna oss som ”nr. 1” för varandra. Jag är tveksam till att den är önskvärd att lösa upp heller. Det är väldigt praktiskt att ha såväl en långsiktig ”commitment” som att från dag till dag veta att någon alltid kommer finnas där om man behöver den. För om flera personer vore lika ”nr. 1”, vem ska man då planera sitt liv mer långsiktigt efter? Och vem ska man då vara med om flera upplever att de behöver en samtidigt, ex. har ångest inför något?
Jag tror ändå ett sådant arrangemang funkar bäst i praktiken, och det är väl det man ska gå efter och inte vad som är bäst i idévärlden?
Fast jag kan känna att mina vänner kommer vara där för mig, även om jag inte har en överenskommelse om att de ska vara nummer ett. Det är lite dit jag vill nå.
Jag skulle såklart inte plåga mig igenom något som inte funkade bara för sakens skull, min idé är ju att detta skulle göra mig lyckligare i mina relationer. Men det är knappast ett okomplicerat projekt så att säga.
Detta är mycket vackert & någonting som även jag eftersträvar:
”Och med trygghet menar jag inte säkerhet som uppnås genom att göra överenskommelser och sätta upp regler, utan den känsla av lugn som kommer av att veta att någon älskar en och ställer upp för en, inte för att en lovat varandra det utan för att den personen vill, för att den personen älskar en.”
Att monogamin är patriarkal vänder jag mig däremot emot (däremot tar den patriarkala uttryck, ex. skulle kanske inte pornografi vara så accepterat i relationer som det nu är om det inte vore ’mansföda’, primärt). Monogamin upplever jag är någonting baserat på rädsla, ägandelust & bekräftelse. Inte bara män känner rädsla, ägandelust & önskan om bekräftelse. Även kvinnor, givetvis.
Ja, absolut. Men jag menar att denna rädsla och ägandelust är sprungen ur det patriarkala.
Ska grotta ner mig mer i ämnet, det är en intressant tankebana hur det än är.
Ytterligare tanke om att ’säkra mäns tillgång till kvinnor’:
Vissa människor (bittra män) anser ju att kvinnor bara vill vara med män som är överlägsna dom (bittra männen).Sådant är ju inte fallet till fullo.. men om man har det tankesättet bör inte då kvinnor med frihet att uppleva sex & kärlek med fler än en man öka chansen för dessa män att även dom smaka umgängets sötma?
Relevanta och vettiga tankar. Hakade upp mig lite på en sak bara.
”Ibland är en okej med allt men vill att partnern ska berätta allt som skett. Detta är att upprätthålla den relationen en har som den primära, vilket också en en slags exklusivitet.”
Jag tror inte att det behöver vara något som bidrar till att upprätthålla en relation som primär. På vilket sätt skulle att undanhålla relevant information göra en relation mindre exklusiv? För egen del så är det den enda regeln i de romantiska relationer jag är inblandad i; gör vad du vill med vem du vill, så länge du är ärlig och beredd att prata om det. Det kanske är just för att jag applicerar det i _alla_ relationer som jag inte ser det som ett tecken på äganderätt, eller ens ett orimligt krav på något sätt.
Menar inte att en aktivt ska undanhålla relevant information, men om en har en regel som säger att ”jag ska berätta allt för dig” så är det att upprätthålla en exklusivitet imo.
Kanske, men i så fall måste det följa att det är möjligt att ha exklusiva relationer med flera personer samtidigt om den regeln finns i alla ens förhållanden. Då känns det per definition inte så exklusivt längre. 😛 Jag menar inte att det inte är ett tecken på commitment att sätta upp den regeln, ville mest påpeka att det inte är något som behöver begränsas till en enda relation.
Jag håller med dig i detta Fanny. Jag lever i relationer med två män och har tidigare levt i andra polyrelationer och tycker att det är viktigt att man försöker frigöra sig från det vanliga kravet att man ska berätta allt för varandra. De mest välfungerande polyrelationerna jag har levt i har varit sådana där man har respekterat varandras rätt till privatliv, det jag gör med en av mina partners har inte min andra partner något med att göra, och på samma sätt vill jag att min partner ska respektera sin andra partner, och inte berätta om deras privatliv för mig. Sedan är det vanligt att det ändå är en man har en mer stabil, långvarig relation med än den andra, men man behöver inte värdera dem och sätta en högre än den andra, utan ta dem och uppskatta dem för det de är.
Tack Fanny!
Jag önskar att jag hade läst den här redan i somras men jag är glad att jag läste den nu.
Jag känner igen det du skriver: ”Vissa män verkar till exempel tala sig varma för polygami, tryggt förvissade om att deras primära partner kommer att vänta troget på dem under tiden de gör sina sexuella utsvävningar. Då blir polygamin ett sätt att upprätthålla den patriarkala makten, att skapa sig tillgång utan att behöva vara lika tillgänglig tillbaka för att en principiellt vänder sig emot sådant.” Just så tycker jag det verkar vara på sina håll. Men jag tror att polyamorösa förhållanden egentligen har mer att ge än så. Mer än bara sexuella utsvävningar. Jag tror att det däri finns en möjlighet till sannare relationer mellan människor. Men jag är ny på det här och vad jag hittills har upplevt har inte gjort mig jättepeppad tyvärr. Men, jag tror ändå att det egentligen kan bära goda saker med sig. Friare människor med ett tydligare välbehållet ”jag” istället för ett tvåsammigt ”vi” ständigt och jämnt.
Jag är ju relationsanarkist så absolut ser jag fördelarna, men det löser inte allt som vissa verkar vilja påskina