Etikett: patriarkalt

Monogamin är patriarkal.

Jag har under en längre tid funderat på det här med relationsanarki och jämställdhet i relationer. Ett tag tänkte jag att det inte spelade så stor roll om en var relationsanarkist eller ej, utan att det viktiga var att bekämpa patriarkala strukturer i relationer. På senare tid har jag mer och mer börjat tänka att idén om exklusivitet i relationer i sig är en patriarkal idé. Det handlar ju om att just exklusiviteten är själva fundamentet i relationen. Så ser vi inte på relationer med till exempel vänner, så varför ser vi det så i kärleksrelationer? Jo, för att det i grunden handlar om att män tillskansar sig exklusiv tillgång till kvinnor.

Jag menar att den monogama relationen är utformad för att säkra mäns makt över och tillgång till kvinnor. Kvinnor har traditionellt sett, och även idag, mindre möjligheter att leva ut sin sexualitet genom otrohet. Kvinnor har varit, och är till viss del fortfarande, mer låsta i hemmet. De har också haft mindre ekonomiska resurser, fullt upp med att ta hand om barn och har begränsats i betydligt högre grad av sociala straff och stigman. Kravet på trohet berör inte mannen och kvinnan lika, utan begränsar kvinnan i högre grad. Det är liksom inte gifta kvinnor som köper sex och går på strippklubbar, även om de såklart också är otrogna.

Många personer verkar tycka att det inte behövs något jämställdhetsarbete om en inte är exklusiva med varandra. I mina ögon är det här en konstig syn på saker. Oavsett om en är exklusiv eller inte så kommer patriarkatet att prägla hur en ser på just kärleksrelationer. Vissa män vekar till exempel tala sig varma för polygami, tryggt förvissade om att deras primära partner kommer att vänta troget på dem under tiden de gör sina sexuella utsvävningar. Då blir polygamin ett sätt att upprätthålla den patriarkala makten, att skapa sig tillgång utan att behöva vara lika tillgänglig tillbaka för att en principiellt vänder sig emot sådant.

Vissa vill också upprätthålla exklusivitet i vissa aspekter, men inte andra. Det vanligaste är att vara okej med sex, men inte mer än så. Ibland är en okej med allt men vill att partnern ska berätta allt som skett. Detta är att upprätthålla den relationen en har som den primära, vilket också en en slags exklusivitet. Det handlar om att just den personen har större rätt till ens känslor och att veta detaljer om ens liv än vad andra personer har. Detta kan såklart vara bra, men jag har svårt att se det som något annat än en variation på den monogamins tema; det handlar om att som par sätta upp olika gränser för vad som är okej att göra och på vilka premisser det ska göras, inte att faktiskt inte hävda äganderätt till sin partner.

För mig måste min eventuella relationsanarki handla om att dekonstruera mitt eget behov av exklusivitet, såväl som att de jag har romantiska relationer med ska göra det. Att bara placera gränsen för otrohet på ett annat ställe är i mina ögon inte särskilt eftersträvansvärt, jag tycker inte att det ändrar något i grunden. Jag vill kunna ingå i romantiska relationer på samma sätt som jag nu gör det med vänskapsrelationer, att det ska vara dynamiskt och ömsesidigt, utan känslor av skuld utan endast kärlek. Jag vill kunna känna inför mina romantiska relationer som jag gör inför mina vänskapsrelationer; trygghet. Och med trygghet menar jag inte säkerhet som uppnås genom att göra överenskommelser och sätta upp regler, utan den känsla av lugn som kommer av att veta att någon älskar en och ställer upp för en, inte för att en lovat varandra det utan för att den personen vill, för att den personen älskar en.

Det är detta jag menar att det patriarkala relationen, och ägandeanspråket som utgör dess grund, fördärvar. Eftersom vi är så vana vid att tänka att kärleken behöver löften, uttalade garantier, så blir det svårt att lita på den. Eftersom vi är vana vid att tänka på kärleksrelationer som något som antingen är eller inte är, och bara mellan två personer samtidigt och aldrig flera, så blir rädslan för att den vi älskar ska upptäcka ett romantiskt intresse för någon annan större. Jag menar att det här hindrar oss från att ha äkta kärlek, och istället fyller oss av känslor av svartsjuka och paranoia. Det är detta jag vill göra upp med, inte bara tillskansa mig rätten att ha sex med fler personer.

Slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Ibland vill folk ”sätta dit” mig och påpekar att jag ju också har en pojkvän. Sedan kan de frågar: ”är han också förtryckare eller?”, och då svarar jag: ”ja, tyvärr. Vi jobbar på det”. Det handlar inte om personlighet utan om position, om att ha en maktposition som man och omedvetet använda denna för att suga ut kvinnor på engagemang och tillägnelse, alltså kärlekskraft.

Däremot är jag såklart angelägen om att vi ska ha en så jämställd relation som möjligt och jag skulle inte vilja vara med en person som inte var intresserad av detta, jag har genomgått alltför mycket lidande som effekt av män som är omedvetna om eller ointresserade av det här.

När folk säger ”men han älskar ju dig?” så tänker jag bara att miljontals män innan har bevisat att det går utmärkt att förtrycka den en älskar. Kärlek är tyvärr ingen garanti för jämställdhet. Däremot tycker jag att det är ett stort bevis på kärlek att vara villig att ifrågasätta och förändra sig själv, och att inte vilja göra det är ett tecken på motsatsen. Om en person älskar mig som individ så ska hen också vara villig att förändra dynamiken i vår relation och jobba emot det förtryckande.

Jag har bland annat börjat ställa som krav på människor jag har relationer med att de ska läsa Det kallas kärlek, vilket har hjälpt mycket i den relation jag är i nu. Jag tänker att det är viktigt att gå in i relationer med ett aktivt jämställdhetstänk, eftersom det är enklare att fixa saker innan relationen har börjat stagnera. Inte så att det är omöjligt då, men jag tror en ska akta sig för att ”ta det sen” för att en är nykär vilket jag tänker mig att många dessvärre gör.

Vissa tänker nog att snack om jämställdhet förstör romantiken, och vill därför inte ta upp det. Så kanske det är om en har en bild av kärlek som bygger på himlastormande förälskelse och att vilja gör allt för varandra och aldrig lämna varandra och så vidare. Min idé om hur kärlek bör vara är att en visar respekt för varandra och har ett utrymme för att förverkliga sig utanför relationen som gäller båda parter. I mina ögon så sabbar förtrycket av kvinnor i relationer detta. Jag är mer intresserad av att kunna var mig själv än att leva ut någon slags idealbild av Den Stora Kärleken™, som jag uppfattar som otroligt patriarkal. Vad som uppfattas som romantiskt är också en effekt av patriarkala strukturer som dikterar hur vi ska betrakta våra relationer och vad vi ska sträva mot.

Ibland sägs det att politik inte ska ta plats i relationer, som om politik och relationer kunde åtskiljas en från första början. Relationer handlar om våra livsvillkor och är därför till sin natur politiska. Jämställdhet är viktigt inte för att det är någon slags feministisk principsak utan för att det är fundamentalt för att som kvinna kunna vara i en relation och samtidigt ha ett eget liv och få utveckla sig själv. Så slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Om att predika för de redan frälsta.

Jag blir ofta anklagad för att endast skriva till de redan frälsta, eftersom min uttalade målgrupp är kvinnliga feminister. Detta antas vara dåligt eftersom en inte ”övertygar” någon utan bara skriver för någon slags hyllningskör. Lustigt nog är det aldrig andra feminister som skriver detta, utan så gott som alltid människor som på ett eller annat sätt vänder sig emot feminismen. Varför är dessa personer intresserade av att berätta för mig hur jag ska göra för att värva fler till feminismen? De borde väl bara vara nöjda med att jag väljer en så förskräcklig strategi och inte hjälpa mig att sprida en ideologi de ogillar?

Detta är en härskarteknik av rang: att definiera hur en annan person ska förpacka sitt budskap för att en ska tilltalas av det. ”Om du bara skrev lite mer såhär så skulle jag gilla dina texter”. Att förklara sin egna oförmåga att ta något till sig med skribentens tillkortakommanden och att ställa krav på hur framställningen istället ska se ut. Nej, jag tänker inte anpassa mina texter efter dig, vill du ta dem till dig så gör du det och om du inte vill så skiter du i dit, det kvittar mig, men kom inte med någon tårdrypande historia om att du egentligen vill läsa och förstå men inte kan för att jag är så himla dum.

Det stämmer att jag främst vänder mig till andra feminister. Det betyder inte att jag skriver för de redan frälsta. Det finns en stor diversitet inom feminismen, och jag stöter ofta på att andra feminister inte håller med om det jag skriver. Jag stöter också på att feminister tycker att jag hjälpt dem på traven i att formulera sina tankar kring något. Det är faktiskt sällan som jag får kommenterar i stil med ”precis såhär tänker jag”. Det beror såklart delvis på att det kan kännas tråkigt att kommentera på det viset, men det är fortfarande ingalunda så att alla som läser här bara får precis det de själva tänker sagt igen. Det hade varit ganska trist för de flesta tänker jag mig, jag brukar själv inte läsa den typen av texter för jag upplever det som ett slöseri med tid under vilken jag istället hade kunnat läsa texter som gav mig nya insikter.

Jag brukar faktiskt kritisera den här typen av feministiska uttryck, till exempel i mitt inlägg om feminister som oreflekterat förfasar sig över sexistisk reklam för att, som jag upplever det, positionera sig socialt. Jag tycker att det är ett stort problem när feminister slutar att vara ifrågasättande mot sig själva och mest bara utgör någon slags bekväm grupp som en kan vara med i om en har vissa åsikter, vilket sker ibland.

Jag tror att det här handlar om att vissa tycker att det är jobbigt att inte vara den som blir tilltalad, att inte vara målgruppen för en text. Det handlar nämligen om anpassning. Texterna jag skriver är inte anpassade för ickefeminister eller män. Jag kan förstå att det är jobbigt att läsa en text som inte är anpassad för en om en är van vid att hela samhället är anpassat för en.

Anledningen till att jag skriver för målgruppen kvinnor i allmänhet och kvinnliga feminister i synnerhet är att jag tycker att det är viktigt att även kvinnor har texter som talar till dem, att det finns sammanhang där det mänskliga utgår från kvinnan och inte mannen. Jag ser detta i sig som en feministisk handling. När jag läste Scum-manifestet så tänkte jag verkligen på detta, på befrielsen i att läsa en text som bara bara vände sig till kvinnor och dessutom till kvinnor som är förbannade på manssamhället, alltså feminister. Trots att texten vände sig till mig så sa den mig en massa nya saker, den ändrade mitt perspektiv på världen totalt, och den sade grejer jag inte höll med om.

Att en text vänder sig till kvinnor eller feminister betyder såklart inte att en inte kan läsa den som man eller ickefeminist, det betyder bara att en måste anpassa sin läsning. Detta har kvinnor gjort i tusentals år, då många texter utgår från mannen som norm och därmed riktar sig till män. På samma sätt är en majoritet av alla texter som existerar ickefeministiska, alltså patriarkala. Ickefeminister och män är vana vid att texter de läser är anpassade för dem, därför blir det en stor grej när en text plötsligt inte är det.

Det är såklart viktigt att feminister talar utåt, till ickefeminister. Men jag tror inte att feminismen kommer vidare om vi inte även talar till varandra, för en intern debatt och utbildar varandra. Under tiden jag har varit feminist har jag förändrat och fördjupat mitt perspektiv något otroligt, och detta beror på att andra feminister har skrivit texter för mig. Om de inte hade gjort det, utan bara talat till ickefeminister, så hade jag troligen inte kunnat fördjupa mig särskilt mycket alls, och min feminism hade varit lika platt som för fyra år sedan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även de som redan är feminister får en chans att fördjupa sin feminism. Jag tycker att det är lika mycket värt, om inte mer, att tala till dem än att tala med antifeminister eller ickefeminister. Jag tror att jag gör betydligt mycket mer nytta med mina texter om jag riktar mig mot kvinnliga feminister. Men personerna som kommenterar såhär verkar inte tycka att min målgrupp är någonting värd, de tycker att jag istället ska skriva texter anpassade för dem. Texter för att övertala dem. Aldrig i livet.

Den som blir upprörd över att jag inte har ett språk som talar till dem borde sluta se sig själva som universums centrum. Det finns en massa människor på planeten, och bara för att jag inte vänder mig till dig betyder inte det att jag vänder mig till människor som är precis som jag. Det finns en massa människor som ligger någonstans mellan dig och mig åsiktsmässigt. Jag vet att jag med mina texter lyckas tala till många, få dem att tänka till och ändra åsikt. Bara för att du inte är en av dessa betyder inte det att mina texter saknar mening. Sluta tro att allting måste vara anpassat till dig för att vara meningsfullt, det är så egoistiskt och självcentrerat att det inte är klokt. Du är för fan inte universums centrum, och alla texter är inte skrivna för dig. Inse det och torka tårarna.

Dubbelmoral och feminister som vill bli uppassade av män.

Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.

Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.

En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.

Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.

Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.

Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.

Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.