För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.
Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.
Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.
Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.
Med anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.
Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.
Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.
En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.
Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.
Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.
Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.
TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.
Jag tänker såhär: Använd ett annat ord istället för ett som har en så stark misogyn grund. Att kalla dessa kvinnor för något som inte är direkt kopplat till deras kön. En kille som beter sig på detta sätt kallas ju inte för ”lyxhora”.
För jag stör mig också på den könskonservatism som dessa kvinnor ägnar sig åt, men tycker dom är idioter och konservativa.
Förövrigt så är sådant här en av dom större anledningarna till att jag nästan slutade skriva på blogg och kommentera lite överallt. Det fanns nästan alltid en eller flera från egna gruppen som blev arga på att jag ifrågasatte. Oh well.
Jag har så svårt för det här. Jag tänker att jag för min kamp för alla kvinnor. Även de som lärt sig att det är trevligt att bli bjudna. Jag tycker det är trevligt att bli bjuden. Jag tycker om att bjuda. Jag tycker inte om de som efter att de bjudit förväntar sig sex och använder påpressning och skuldbeläggning för att få det. Det är snarare det jag vänder mig emot, än mot att någon skulle tycka om att få något utan att betala med pengar.
Men det är lätt, öppet mål, att kritisera de som ses som representanter för en synlig manifestation av patriarkatets makt.
Fanny. Jag kommenterar här men kommentaren gäller hela din blogg. Du är så jävla jävla bra, du sätter ord på så mycket som jag själv, och många med mig, inte alltid klarar av att formulera. När jag läser din blogg fylls jag av glädje, ilska, värme, styrka. Och kanske framför av kämparglöd. Tack!
Men om man säger ”men ska inte använda [ord]”, så har man ju använt [ord]. På ett väldigt barnsligt sätt dessutom.
An interesting topic… Regarding Cissi, she is trying to have her cake and it eat too with this one. However, let’s not dismiss her context. She is attempting to influence people thru pop media. She reaches a relatively very large set of people and on a volume level can move things ahead in a very important manner. The flip side is that she is exposed in an entirely different way and with that comes a harsher mix of reality. Her ”popularity” (let’s translate that to, ”kändis”) is paramount for her to be effective and she has to manage that popularity, i.e. she occasionally must use a little ”spin”. I’m NOT defending her on this specific topic but rather giving some perspective regarding her context. I’ll bet she would try to tell me I’m wrong but that would be total bull shit. Her behavior IS affected by her position both consciously and unconsciously.
In the bigger scheme of things, I would argue that both those dedicated to theory (e.g. Fanny) and those dedicated to practical application (e.g. Cissi) are vital to move things ahead. One doesn’t work without the other in practice. It is to be expected that these two paths would occasionally be out of sync on a specific topic or timeline but that overall they move in parallel and feed off of each other.
Wonderkarin: Fast det är klart att det är trevligt att bli bjuden (eller ja, alla kanske inte tycker det på grund av att de känner press att bjuda tillbaka). Problemet är ju när man förväntar sig att bli bjuden på grund av sitt kön, av människor av ett annat kön. Då snackar vi sexism.
Om inlägget: Tycker också det är dumt att låtsasbe om ursäkt. Det är som när man var liten och någon vuxen tvingade en att be om ursäkt och ett ”Förlåt då!” argt kunde utstötas. Inte en riktig ursäkt, inte en ursäkt för att man ångrar sig eller förstår vad man gjorde fel, utan bara en ursäkt för att det förväntas. När man är vuxen har man ju dock ingen som ”tvingar en” att be om ursäkt på samma sätt.
Det är också trist om man inte kan kritisera något, eller någon, utan att använda sexistiska och problematiska okvädingsord. Okej, att kritisera kvinnor som gör något man tycker är dumt kan man ju göra. Men varför kalla dem för horor? Det blir ju också fel att som i Wallin-exemplet att klaga på sexism med hjälp av sexism.
Att ”be om ursäkt” på det sättet är ju bara att ta på sig en jävla offerkofta. Att gnälla över att man inte ”får” säga något bara för att folk argumenterar emot en är så himla löjligt. Jo, man får visst, men man får leva med att andra inte håller med. Att folk argumenterar emot är inte samma sak som att bli tystad.
Nej, jag håller med dig. Antingen ber man om ursäkt på ett uppriktigt sätt för att man faktiskt ångrar sig, eller så ber man inte om ursäkt och kör på ändå.
Jag tycker att detta händer nästan hela tiden på twitter och jag tycker att det är så himla tröttsamt. Man blir kränkt för att andra inte håller med, man har fel men kan inte erkänna det, blir sur och trumpen och gör sig till diskussionsmartyr istället för att argumentera vidare för sina åsikter man fortfarande uppenbarligen har. Bidrar till ett trist debattklimat och för in den på en personlig nivå.
Jag är så himla glad att jag inte är någon som är intressant på något sätt. Jag använder ord som jag vet är fel precis hela tiden om jag är i sällskap där jag vet att det uppfattas på rätt sätt, jag använder fel ord i min blogg hela tiden eftersom jag vet att ingen läser den och jag kan tala högt och tydligt om saker jag sedan ändrar åsikt om i vetskapen att ingen hör mig och ställer mig till svars månader senare. Jag hade nog reagerat minst lika tjurigt.