Etikett: ord

Är det viktigaste att inte kränka människor eller att du ska få säga vad du vill?

Åh gud, människor som ba ”jag känner en PoC som minsann är helt okej med att bli kallad blatte/neger/annat nedsättande ord som anspelar på dennes hudfärg och därför är det alltid okej i alla sammanhang” alltså lägg ner!

Okej, din vän kanske är bekväm med att bli kallad för detta. Det kan vara så. Det kan också vara så att din vän inte vill framstå som en jobbig typ och därför står ut med detta och till och med uppmuntrar det för att uppfattas som ”skön”. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så. Dessutom: bara för att din vän är okej med detta betyder inte det att det är ett ord som är okej att använda generellt, det betyder bara att det är okej att du använder det när du är med din vän.

Oavsett hur det är med den saken så kan vi väl sluta oss till att dina vän eller någon annan troligen inte blir ledsen av att inte kallas för dessa ord? Eller är det så att din vän har sagt att hen verkligen verkligen vill bli kallad för den för att hen bli ledsen annars? Skulle inte tro det va! Var det kanske lite mer så att du typ… frågade ”vissa idioter tycker inte en ska använda det här ordet för att det är rasistiskt, men du är väl inte sån va??” och hen ba ”ehehe neeej inte jag inte”? Eller i alla fall att det var du som liksom förde ämnet på tal.

Tänk efter nu, vad är viktigast: att du inte ska kränka människor med ditt ordval eller att du ska få säga dessa ord? Väljer du det första så göra du bäst i att sluta använda dem, för faktum är att många tycker att det är kränkande. Det kanske inte din vän gör, men det är ganska oviktigt i sammanhanget vad hen tycker, för risken att du kränker någon genom att använda dessa ord är överhängande. Jag tror knappast hen eller någon annan kommer gråta sig till sömns för att du inte använde dem.

Det är en riktig pr-miss att kalla sig man efter tusentals år av förtryck.

Twittrade såhär idag med anledning av ytterligare ett manligt pucko som tycker att feminister ska sluta kalla sig feminister för att det är så dålig pr.

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.

Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?

Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Gjorde även lite ändringar i Kronqvists otroligt puckade krönika om att feminister borde sluta kalla sig feminister för ett tag sedan, som jag även bloggat om här. Här har ni den:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som män, killar och snubbar. Man kan tycka att beröringsskräcken med den manliga vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Per Schlingmanns betydelse för Nya Moderaternas framgångar må vara överskattad. Men han förstod ordens värde. ”Säg inte segregation eller bidragsberoende, säg utanförskap.” Så kunde Moderaterna gå från att under Bo Lundgren vara ett parti som pratar om att sänka skatter, till att under Fredrik Reinfeldt sluta prata om det – men i stället göra det.

Männen borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om manalys är användbart för att säkerställa sitt privilegium, betyder det inte att begreppet man är lika effektivt när det gäller att framstå som sympatisk och ickevåldsam. Speciellt inte när debattörer använder ord som ”statsfeminism” för att beskriva den nuvarande ordningen. Då riskerar man att alienera kvinnorna i samhället.

Så kom igen nu alla män! Visa att ni tar Avstånd™ från tusentals år av kvinnoförtryck genom att sluta kalla er män. Det är ett jävligt nedlusat varumärke faktiskt, och känns inte alls fräscht utan tvärtom ganska sunkigt. Jag kommer tyvärr inte kunna ta er på allvar innan ni börjar kalla er något annat. Kontakta Schlingmann, hen kan säkert hjälpa er! Kolla bara på hur hen helt lyckats få Moderaterna att sluta förknippas med sitt motstånd mot rösträtt, stöd till apartheid och så vidare.

Alltså jag försvarar ju såklart inte de som tycker det är något dåligt med ordet man men en måste faktiskt anpassa sig efter verkligheten om en vill behålla sina privilegier och verkligheten ser faktiskt ut som så att man är ett jävligt dåligt ord om en vill bli tagen för sympatisk. Jag tar inte ställning, jag vill bara hjälpa till.

Och just det: SKJUT INTE BUDBÄRAREN!!!

Twitter 17/5.

Okej, kan folk som använder hen bara sluta säga att det endast ska användas när könet är okänt. Det begränsar bara. Hen är ett helt nytt ord. Det finns inga ”regler” kring hur en ska använda det. Varför begränsa? Folk kan väl få göra som de vill. Jag vill använda det konsekvent av en massa olika skäl. Låt mig?

Även detta att folk ba ”det ger bara motståndarna vatten på sin kvarn”. Ok, så nu ska vi anpassa språket efter våra motståndare? Använd ordet som ni vill, men försök inte tvinga på mig att använda det på ert sätt för att inte ge någon ”vatten på sin kvarn”.

Förstår inte behovet som andra feminister/genusintresserade har i att begränsa de som går ”för långt”. Snälla sluta med det. Så jävla trött på att ständigt bli påpressad den här grejen med att vara ett ”bra språkrör” för feminism/genus. Förstår inte varför vi ska begränsa oss själva. Det är bara så jävla dumt.

Och alltså, om ni nu har lovat någon motståndare att ”hen” bara ska användas på ett visst sätt är det väl fan ert problem. Ge ej sådan löften. Ni kan tyvärr inte göra utsagor för hur alla kommer använda ett ord, lär er det och sluta försöka begränsa.

Jag har verkligen fått en massa kommentarer om att det är skönt med könsneutralt språk eftersom det får folk att släppa könsfixeringen. Fattar inte varför jag ska undvika ett språk jag själv och andra trivs med för att någon på avpixlat kan få ”vatten på sin kvarn”. Och allvarligt, folk som blir sura för att ngn använder hen ”fel” är nog ändå inte mer på genuståget så att säga.

Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.

Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.

Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.

Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.

Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.

Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:

Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.

Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.

Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.

Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.

Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.

Om att be om ursäkt.

För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.

Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.

Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.

Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.

lyxhoraMed anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.

Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.

Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.

En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.

Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.

Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.

Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.

TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.

Vem ska ta orden tillbaka?

Ofta så hör en folk argumentera för att ord ska ”tas tillbaka”, alltså sluta ses som något ”negativt” och istället uppbäras med stolthet. Orden kan vara hora, slampa, neger och liknande, alltså ord som länge använts som kränkande tillmälen riktade mot en given grupp som dessutom är förtryckt i samhället.

Det intressanta är dock att de som propagerar för att orden ska ”tas tillbaka” nästan aldrig själva tillhör den grupp som dessa ord brukar ritas emot. Det är ofta vita män som försvarar sig rätt att säga hora, neger och liknande med att dessa ord måste sluta vara så laddade.

Jag tänker att det ju måste vara upp till den grupp som faktiskt drabbas av dessa tillmälen att avgöra om, när och hur ett ord ska tas tillbaka. Privilegierade personer ska inte komma och avgöra hur andra ska känna inför vissa ord.

Vidare så är det väldigt ofta som dessa ord även av de personer som tycker de ska ”tas tillbaka” och frigöras från laddning används på ett sätt som utnyttjar, och därmed såklart även förstärker, denna laddning. Om du använder ”hora” som ett skällsord eller kraftuttryck så kan du inte sedan komma och säga att du tycker det ska vara oladdat. Om ordet hade varit oladdat så hade det inte kunnat användas på detta sätt, och att det används på detta sätt markerar och förstärker också dessa laddning.

Jag är trött på att få förklarat för mig att ord som använts för att skämma och förtrycka kvinnor under mycket lång tid inte alls är fula eller laddade och att jag borde sluta reagera. Detta är helt enkelt inte sant. Dessa ord är laddade med tusentals år av förtryck, och deras laddning utnyttjas även av de som påstår att de saknar laddning.

Säkerligen finns det kretsar där dessa ord används på ett oladdat sätt eller där folk tycker att de har en positiv laddning. Detta betyder inte att orden i samhället i stort har fråntagits sin traditionella roll som skällsord för att förtrycka en grupp. Och det utgör ytterligare ett led i detta förtryck att förklara för dessa människor hur de ska känna, tycka och tänka inför dessa ord.

Det är inte din roll att som privilegierad ta ord tillbaka. Ord ska tas tillbaka av de som drabbas av dem, ingen annan.

Henerator.

Älskar detta att det finns en henerator numera! Funktionen är att ”han” och ”hon” ändras till ”hen” automatiskt, könsneutralt och bra. Väldigt snygg design tycker jag också, fin symbolik med färgerna. Jag hoppas att någon, till exempel Pär Ström, skriver en debattartikel om att genusmaffian numera tagit över även våra sökmotorer.

Men säg inte ”hen” då?

Den som seriöst tycker att ”hen” inte har några fördelar kan ju fan aldrig ha haft ett twitterkonto, som någon vis person uttryckte sig härom dagen. Mattias Karlsson tycker tydligen att ordet ”hen” är det första steget i en större rörelse för att könsneutralisera samhället och jag frågar mig: om så är fallet, vad är problemet? Allvarligt talat, exakt vad skulle kunna vara problematiskt med att vi rör oss mot ett samhälle där kön spelar mindre roll? Förklara gärna för jag fattar inte.

Givetvis drar han upp det vanliga gamla kortet om det politiska och kulturella ”etablissemanget” som försöker tvinga på ”vanligt folk” vissa ord och därmed också värderingar, i detta fall feminism och genustänk:

Det finns ett syfte med att introducera det. Det handlar om en del i en större politisk vision, om att på sikt göra samhället mer könsneutralt och avskaffa det manliga respektive kvinnliga. Det är inget jag vare sig ser som eftersträvansvärt eller möjligt att genomföra.

Jag har inga problem med att erkänna att mitt henanvändande har ett syfte. Det handlar dels om att jag vill ha ett språkbruk som är praktiskt för mig och där passar ”hen” in väldigt bra men det är även en feministisk fråga. Jag vill inte anta att folk har ett visst kön när jag inte vet och då är ”hen” ett praktiskt ord. Detta med att ”avskaffa” det manliga respektive kvinnliga har jag svårare att begripa ty det är knappast så att man bara kan avskaffa detta. Hur skulle det gå till? Manlighet och kvinnlighet står ju inte inskrivet i grundlagen, det finns liksom inget att ”avskaffa”. Det är sociala konstruktioner och inget man kan trolla bort hur mycket man än hade velat.

Karlsson medger förvisso att det inte är en möjlighet att göra detta men då återstår den brännande frågan: vad fan är du rädd för människa? Om det nu inte ens är möjligt, vad är då problemet med att folk säger ”hen”?

Jag vill påpeka att ingen har argumenterat för att kriminalisera bort ”hon” och ”han”, inte ens för att ta bort orden i en språkreform. Man har bara velat införa ett ord till för situationer när könet är okänt, man talar i allmänna termer eller talar om personer som inte vill eller kan definiera sig som ett kön. Att det har blivit ett så stort genomslag handlar om att många har funnit stor nytta av ordet av olika skäl.

Den bästa lösningen på detta lär ju vara att de som vill använda ”hen” fortsätter göra det och de som fortfarande vill skriva ”hon eller han” eller chansa när de egentligen inte vet fortsätter med det. Det är faktiskt helt jävla okej för vi lever i ett land där man får skriva hur fan man vill, till och med saker som är helt åt helvete fel enligt alla språkliga regler. Sinnessjukt!

Eftersom ordet ”hen” används väldigt mycket bör det också accepteras som en del av svenskan. Språkregler ska ju sättas efter hur språket används, inte av några politiker som har idéer om hur det bör användas. För det, det vore i sanningens namn att försöka tvinga på folk sina värderingar.

”Hora” är laddat för att det har en historia.

Detta med vilka ord man får använda och hur man får använda dem är en debatt med anor. Jag tillhör inte de mest radikala på området men tycker ändå att ord som slampa/slyna, neger eller white trash är problematiska. Delvis i sig själva men också för att folk tenderar att använda dem på ett visst sätt. Detta gjorde mig alltså sjukt konfunderad och ganska upprörd:

Jag menar inte att trashtalka Lady Dahmer för jag tycker överlag att hon är grym, men att såhär lättvändigt kalla dåliga mammor för ”horor”, det tycker jag är konstigt. Hon menade att ”hora” kan användas om en person som ”säljer sig” oavsett om det är sexuellt eller inte. Jag köper att man ofta använder ”hora” som en avslutning på något annat, t.ex. ”uppmärksamhetshora” för att indikera någon slags mental utförsäljning men att använda ordet ”hora” i sin rena form som ett skällsord är ju faktiskt att säga att en person säljer sex för pengar, ty det är vad ordet betyder.

I mina ögon är ordet ”hora” lite för kvinnor vad ”neger” är för svarta. Ett ord med en lång historia av kvinnoförakt som har använts för att trycka ner kvinnor med ett visst sexuellt beteende. Det har alltid varit ett nedsättande ord. Visst kan ord ”tas tillbaka” men inte genom att användas som skällsord.

Här anför Lady Dahmer att det inte är ordet ”hora” i sig som är förolämpningen utan betydelsen av det. Om man ens kan göra en sådan definition är jag osäker på, men låt oss anta att det går. Jag skulle säga att anledningen till att ordet ”hora” är laddat inte är att det betyder att man säljer sig själv känslomässigt. Då skulle man kunna kalla personen sellout eller något liknande. Ordet ”hora” har en laddning som sträcker sig bortom den betydelse Lady Dahmer tillskriver ordet i kontexten och den laddningen kommer från det sexuella och kvinnoförtryckande i ordet. När man använder ”hora” som ett skällsord så utnyttjar man dessa århundraden av kvinnoförtryck som finns i ordet för att skapa sensation.

Att vissa ord är starka beror generellt på att de har vissa laddningar. Även om det inte är precis vad man menar i kontexten så följer ordets laddning med och lever sitt eget liv, skapar sensation. Ord är inte ”starka” bara i sig själva, de blir starka för att de har en historia.

Rättelse: Hade tydligen misstolkat första tweeten som att LD menade att mammorna var horor, när hon i själva verket menade tv3, därför blev jag väldigt sur. Jag står dock fast vid min slutsats om att laddningen i ordet inte kommer av den tänkte betydelsen utan av århundranden av kvinnoförtryck. Värt att tänka på.

Hittepåargument.

Angående detta med ”neger”. Jag skiter ärligt talat fullständigt i vad folk säger, det är liksom inte min fråga över huvud taget. Jag själv säger inte ”neger” eftersom jag vet att det är laddat för många.

Vad jag däremot stör mig på är alla jävla låtsasargument som folk hittar på i frågan. Nej, neger är ingen färg. Nej, att en person du känner kallar sig neger är inte ett bra argument för att alla borde tycka det är okej. Jo, man kan beskriva någons hudfärg utan att säga ”neger”. Nej, ”negerboll” är inte samma sak som ”vitlök”.

Jag blir irriterad när folk inte argumenterar rimligt utan hittar på saker bara för att stärka sin sak.