En av de mest misogyna miljöer jag befunnit mig i under hela mitt liv var då jag hängde med ett gäng ”nördiga” män. Dessa män ansågs väldigt intelligenta av både sig själva och omgivningen och gjorde såklart ofta en grej av detta. Hur de liksom var rationella och smarta och gud vet allt. Detta skapade en slags intern jargong inom gruppen där värden som ”rationalitet” sattes väldigt högt medan ”irrationalitet” var lägre värderat. Irrationellt innebar i sammanhanget att den på olika sätt lät sig styras av känslor, något som i sin tur definierades som ”kvinnligt”, vilket såklart var dåligt. Detta var lades fram som ett skämt, men etablerade en tolkningsram där kvinnlighet var något negativt som kunde användas i seriösa sammanhang också.
Dessa män inbillade sig nog att de själva inte alls var det minsta känslostyrda eftersom de var så jävla rationella och smarta. De talade ofta om hur det var ett ideal att sträva mot att inte vara ”en kvinna”, det vill säga inte låta sig styras av känslor. Det är såklart omöjligt att sortera bort känslor från sitt agerande, så det som snarare blev resultatet var att vara för öppen och tydlig med sina känslor och hänvisa till sina känslor på olika sätt, något som givetvis gjorde kommunikationen i sällskapet lidande. Det fanns en ovilja att erkänna att en hade ett känsloliv eftersom detta var skamligt.
Männen i gruppen uttryckte såklart känslor, men istället för att bli arga eller uppenbart ledsna så blev de kanske lite griniga samtidigt som de förnekade att detta skulle vara en fråga om att de var på dåligt humör. Detta gjorde att stora delar av umgänget skedde helt på deras villkor, deras sinnesstämningar som de inte ens ville erkänna som sinnesstämningar styrde otroligt mycket av hur umgänget gick till. Det fanns en ständig vägran att erkänna denna parameter.
Har stött på detta fenomen många gånger i mitt liv: män som tror sig vara ”rationella” och inte känslostyrda men som egentligen mest bara har stora problem med att upptäcka och identifiera sina egna känslor. Som liksom samtidigt beter sig som barn som inte begriper sig själva och dessutom gör anspråk på att vara lite bättre med anledning av detta. Ofta brukar dessa personer visa negativa känslor genom att bli griniga eller arga, känslouttryck som är ”accepterade”, till skillnad från att gråta eller bli ”hysterisk” (arga kvinnor kallas ofta för detta). Blir helt matt när jag tänker på fanskapet.
Jag minns hur jag i samband med detta fick ett extremt ambivalent förhållande till mitt eget känsloliv. Jag hade å ena sidan ett slags ideal om att jag också skulle vara rationell och så vidare, men samtidigt så var jag ju verkligen inte sådan. Dels för att det inte finns en enda människa som är sådan, men också för att jag tampades med en hel del ångest på den tiden och var väldigt självdestruktiv. Det handlade såklart också om hur känslorna uttrycktes: jag har alltid haft ett väldigt explosivt känsloliv, där jag pendlar väldigt snabbt mellan sinnesstämningar och är ganska extrem i mina uttryck för dem. Detta var något jag skämdes för redan innan, men i och med umgänget med dessa personer så blev självhatet ännu starkare och framförallt det hägrande målet tydligare: rationalitet, utraderade av känslor.
Jag närde under en väldigt långt tid bilden av mig själv som ”känslomässigt stark” (det vill säga inte ge uttryck för känslor), ”rationell” och så vidare, delvis som ett resultat av mitt långa umgänge med personer som satte dessa värden på piedestal. Jag inbillade mig till exempel att jag var en person som sällan grät när jag i själva verket alltid har haft sjukt nära till tårar. När jag blev deprimerad så rämnade den här bilden slutligen samman. Jag minns vilken otrolig ångest jag hade över att jag inte bara kunde ”ta mig i kragen” och liksom må bra utan att jag var tvungen att vara en så förbannat svag och irrationell kvinnlig kvinna. Detta blev en dubbel skam som gjorde det ännu svårare att ta mig ur depressionen, eftersom jag liksom inte ville erkänna den som ett verkligt problem. Det var ju ”bara” lite känslor, bara att ignorera och ta sig i kragen.
Många av männen i den här kretsen hade själva emotionella problem som blev helt omöjliga för dem att ta tag i eftersom de närde detta övermänniskoideal. Jag tänker att det måste ha varit jobbigt att på det här sättet förneka, skambelägga och nedvärdera uttryck för mänsklighet. En viktig skillnad var dock att deras känsloyttringar var något som omgivningen skulle anpassa sig efter medan känsloyttringar som kom från kvinnor i mycket högre grad avvisades. Det handlade delvis om i vilken form känsloyttringarna kom, men inte bara. Det handlade också om att de som män tolkades som ”rationella” först och främst medan kvinnorna tolkades som ”kvinnliga”, det vill säga irrationella. Det var männens handlande som ansågs vettigt medan kvinnorna ansågs orimliga på olika sätt.
Efter att ha gått igenom en massa våndor så lyckades jag till slut släppa idén om ”rationalitet” och att inte vara känslostyrd, vilket har varit en stor jävla befrielse. Det har ändå handlat om en stor del av mig själv som jag har försökt förneka och motarbeta bara för att det har blivit nedvärderat som ”kvinnligt”. Tack för det feminismen!
Väldigt bra inlägg!
Jag förstår precis vad du menar, jag brukade också skämmas för min känsliga sida när jag var yngre p.g.a. det ständiga nedvärderandet av känslighet , och jag är dessutom en mycket känslostyrd människa (men också kapabel till att tänka rationellt, det är faktiskt helt möjligt att vara både och). Känner jag något så kan jag inte ignorera det, jag måste uttrycka den känslan och få utlopp för den. Jag kan i dagsläget inte tänka mig att göra något annat, är jag ledsen t.ex. gråter jag hur mycket jag vill, och söker tröst hos människor utan att skämmas. Vilken otrolig befrielse!
En stor sak som feminismen har gjort för mig är att förstå hur viktiga känslor är, att man tar dem på allvar och att det faktiskt är MÄNSKLIGT att känna (inte ”kvinnligt” och dåligt). Nu kan jag känna mig stolt över att jag inte räds för att känna och att visa det dessutom, jag är ärlig mot mig själv. För att inte tala om hur tråkigt livet skulle vara om man inte kände, eller iallafall tryckte ned allt man kände?!
Det där är så jävla sant. Jag har inte haft så många nära killkompisar som idealiserat rationalitet och avvisat känsloyttringar, men likväl träffat många killar som gjort det, oftast sådana som jag dejtat, varit tillsammans med o.d. För några år sedan var jag tillsammans med en kille som såg sig själv som ytterst rationell och menade att jag var hysterisk för att jag, ptja, visade känslor. Då var jag så kär och inte lika stark som idag, så jag antog att han hade rätt och jag började hata mig själv ännu mer pga det (han och vårt förhållande är tyvärr något som påverkar mig än idag, vilket jag hatar), just för att jag inte kunde leva upp till hans ideal. Det ”roliga” är att det han hade mer känsloissues än jag. Ja, han var väldigt misogyn rent allmänt, även om jag förstod det först långt senare. Och för inte så längesen fick jag kontakt med en kille på internet som jag träffade typ 3 ggr (utan någon funny business, vilket i mångt och mycket berodde på att jag fick en fel känsla av honom i början utan att kunna förklara det). Han var lite likadan: Idealiserade de rationella argumenten och avfärdade känslor som trams. Men han var rolig och smart, vilket jag föll för i början. Det som gjorde att jag ställde mig upp efter fallet var när jag insåg hur fantastiskt misogyn han var: Han menade att tjejer som har ett sexliv är slampor, att prostituerade är äckliga etc. Det visade sig att även han hade känsloissues deluxe, mer än mitt ex, mer än de flesta jag träffat faktiskt. Kanske just för att han höll tillbaka sina känslor och vägrade erkänna dessa för sig själv, eftersom det hade varit ”fult” och skamligt. Min lärdom: Fly från killar (och tjejer, även om de är extremt ovanliga) som har rationalitet som ideal och föraktar känslor.
I mitt förhållande är det så. Jag är den rationella med känsloissues, och min pojkvän har fått bända mig sönder och samman för att jag ska visa känslor ibland.
Jag tror att mina ”problem” har att göra med att mina känslor ignorerats eller fått en negativ respons under min uppväxt av mina föräldrar. Och min erfarenhet är att det oftast är pojkar som får den typen av respons. ”Skärp dig”, ”Sluta fjanta dig”, ”Det där var väl inget”. Får en person höra sånt hela tiden är det inte konstigt att denne stänger av många känsloyttringar. Lägger vi dessutom på lite mobbning eller ett starkt kamrattryck där ett visst beteende premieras är det inte konstigt att det blir som det blir.
Många har ju problem med detta, båda kvinnor och män. Har träffat många kvinnor som inte har kunnat förstå eller visa sina känslor. Skillnaden har dock varit att män i mycket högre grad har gjort en grej av detta och tryckt ner andra som visat känslor och närt något slags övermänniskoideal. Utesluter inte att kvinnor inte ägnar sig åt detta, men upplever det som betydligt vanligare bland män.
Deprimerande ofta tassar det ju en curlande kvinna runt den rationella mannen – som läser av de känslor och sinnesstämningar han aldrig skulle erkänna och anpassar sig själv och omgivningen helt efter dem (hyschar på barnen eftersom ”pappa orkar inte med bråk idag”, tar disken själv eftersom han är trött, tackar nej till besök från vännerna eftersom mannen inte är på humör osv osv). Dessa män styr omedvetet hela sin omgivning med sina känslor och sinnesstämningar samtidigt som de föraktar människor som visar känslor.