Etikett: skämmas

Om känslor, ”rationalitet” och kvinnlighet.

En av de mest misogyna miljöer jag befunnit mig i under hela mitt liv var då jag hängde med ett gäng ”nördiga” män. Dessa män ansågs väldigt intelligenta av både sig själva och omgivningen och gjorde såklart ofta en grej av detta. Hur de liksom var rationella och smarta och gud vet allt. Detta skapade en slags intern jargong inom gruppen där värden som ”rationalitet” sattes väldigt högt medan ”irrationalitet” var lägre värderat. Irrationellt innebar i sammanhanget att den på olika sätt lät sig styras av känslor, något som i sin tur definierades som ”kvinnligt”, vilket såklart var dåligt. Detta var lades fram som ett skämt, men etablerade en tolkningsram där kvinnlighet var något negativt som kunde användas i seriösa sammanhang också.

Dessa män inbillade sig nog att de själva inte alls var det minsta känslostyrda eftersom de var så jävla rationella och smarta. De talade ofta om hur det var ett ideal att sträva mot att inte vara ”en kvinna”, det vill säga inte låta sig styras av känslor. Det är såklart omöjligt att sortera bort känslor från sitt agerande, så det som snarare blev resultatet var att vara för öppen och tydlig med sina känslor och hänvisa till sina känslor på olika sätt, något som givetvis gjorde kommunikationen i sällskapet lidande. Det fanns en ovilja att erkänna att en hade ett känsloliv eftersom detta var skamligt.

Männen i gruppen uttryckte såklart känslor, men istället för att bli arga eller uppenbart ledsna så blev de kanske lite griniga samtidigt som de förnekade att detta skulle vara en fråga om att de var på dåligt humör. Detta gjorde att stora delar av umgänget skedde helt på deras villkor, deras sinnesstämningar som de inte ens ville erkänna som sinnesstämningar styrde otroligt mycket av hur umgänget gick till. Det fanns en ständig vägran att erkänna denna parameter.

Har stött på detta fenomen många gånger i mitt liv: män som tror sig vara ”rationella” och inte känslostyrda men som egentligen mest bara har stora problem med att upptäcka och identifiera sina egna känslor. Som liksom samtidigt beter sig som barn som inte begriper sig själva och dessutom gör anspråk på att vara lite bättre med anledning av detta. Ofta brukar dessa personer visa negativa känslor genom att bli griniga eller arga, känslouttryck som är ”accepterade”, till skillnad från att gråta eller bli ”hysterisk” (arga kvinnor kallas ofta för detta). Blir helt matt när jag tänker på fanskapet.

Jag minns hur jag i samband med detta fick ett extremt ambivalent förhållande till mitt eget känsloliv. Jag hade å ena sidan ett slags ideal om att jag också skulle vara rationell och så vidare, men samtidigt så var jag ju verkligen inte sådan. Dels för att det inte finns en enda människa som är sådan, men också för att jag tampades med en hel del ångest på den tiden och var väldigt självdestruktiv. Det handlade såklart också om hur känslorna uttrycktes: jag har alltid haft ett väldigt explosivt känsloliv, där jag pendlar väldigt snabbt mellan sinnesstämningar och är ganska extrem i mina uttryck för dem. Detta var något jag skämdes för redan innan, men i och med umgänget med dessa personer så blev självhatet ännu starkare och framförallt det hägrande målet tydligare: rationalitet, utraderade av känslor.

Jag närde under en väldigt långt tid bilden av mig själv som ”känslomässigt stark” (det vill säga inte ge uttryck för känslor), ”rationell” och så vidare, delvis som ett resultat av mitt långa umgänge med personer som satte dessa värden på piedestal. Jag inbillade mig till exempel att jag var en person som sällan grät när jag i själva verket alltid har haft sjukt nära till tårar. När jag blev deprimerad så rämnade den här bilden slutligen samman. Jag minns vilken otrolig ångest jag hade över att jag inte bara kunde ”ta mig i kragen” och liksom må bra utan att jag var tvungen att vara en så förbannat svag och irrationell kvinnlig kvinna. Detta blev en dubbel skam som gjorde det ännu svårare att ta mig ur depressionen, eftersom jag liksom inte ville erkänna den som ett verkligt problem. Det var ju ”bara” lite känslor, bara att ignorera och ta sig i kragen.

Många av männen i den här kretsen hade själva emotionella problem som blev helt omöjliga för dem att ta tag i eftersom de närde detta övermänniskoideal. Jag tänker att det måste ha varit jobbigt att på det här sättet förneka, skambelägga och nedvärdera uttryck för mänsklighet. En viktig skillnad var dock att deras känsloyttringar var något som omgivningen skulle anpassa sig efter medan känsloyttringar som kom från kvinnor i mycket högre grad avvisades. Det handlade delvis om i vilken form känsloyttringarna kom, men inte bara. Det handlade också om att de som män tolkades som ”rationella” först och främst medan kvinnorna tolkades som ”kvinnliga”, det vill säga irrationella. Det var männens handlande som ansågs vettigt medan kvinnorna ansågs orimliga på olika sätt.

Efter att ha gått igenom en massa våndor så lyckades jag till slut släppa idén om ”rationalitet” och att inte vara känslostyrd, vilket har varit en stor jävla befrielse. Det har ändå handlat om en stor del av mig själv som jag har försökt förneka och motarbeta bara för att det har blivit nedvärderat som ”kvinnligt”. Tack för det feminismen!

Jag vill att de ska skämmas.

Jag har en målsättning, och det är att människor ska känna obehag inför att uttrycka sympati med Moderaterna eller Alliansregeringen i stort i min närhet. Jag tycker inte att det är okej att vara moderat, och jag vill hemskt gärna att det ska märkas av dem som umgås med mig. Jag vill att människor ska känna att det inte accepteras att de har politiska sympatier som kastar ner folk i misär och fattigdom.

En kan tycka att alla ska få tycka vad de vill. Nå, det mår vara sant, och jag är såklart inte i en position där jag kan förbjuda någon att ha en viss åsikt. Däremot tycker jag att politik är mer än en lek, en identitet eller en karriärväg. Politik påverkar människor, för många handlar det om liv och död. Därför är det viktigt för mig att markera vad jag anser om människors politiska ställningstaganden, eftersom jag värderar dem högre än till exempel deras favoritfärg. Jag tycker att den politiska hemvisten säger mycket om människan. Även om en person är ”härlig” privat så tycker jag inte att det ursäktar en röst som skadar.

Jag ser inget värde i att folk ska känna att deras åsikter är okej. Jag tycker helt enkelt inte att det är så, och jag är inte intresserad av att medverka till att de ska känna sig accepterade. Jag tycker att det är viktigt att markera att det inte bara handlar om åsikter, utan att det är viktiga moraliska ställningstaganden som påverkar andra människor. Att det inte är något en ska komma enkelt undan med.

Troligen så har de här personerna en massa människor som de kan vara ”sig själva” (det vill säga uttrycka sina vidriga åsikter) inför utan att skämmas, men jag vill inte vara en av dem. Jag vill inte vara ytterligare en kraft som hjälper till att legitimera det vidriga som pågår i vårt samhälle. Jag vill visa med all min kraft att det finns saker som inte är okej, och jag hoppas att det kan få dessa människor att i fundera på vilken skuld de har i högerpolitikens brott.

Man får skämmas för att man inte tagit med mäns blickar i beräkningen.

Detta inlägg om att sära på benen fick mig att tänka på en grej som skedde mig när jag var kanske 15-16. Jag var på ett scoutläger och hade en klänning på mig, sommar som det var. Vi satt och täljde och jag hade benen särade, som sig bör när man täljer. Troligen hade jag även benen särade vid andra tillfällen, fan vet jag. Jag var vid tillfället över huvud taget inte medveten om att åsynen av mina trosor kunde uppfattas som provocerande, men jag blev varse. Flera veckor senare så fick jag nämligen höra att jag hade blivit omtalad som tjejen som visade trosorna, och att detta tydligen var något jag gjorde för att hetsa upp män i min omgivning.

Ni får ta mig på mitt ord när jag säger att denna tanke över huvud tag inte passerade mitt huvud. Jag hade klänning för att det var varmt som fan och jag hade särade ben av praktiska skäl, och för att det i ärlighetens namn är sjukt mycket bekvämare att sitta så. Speciellt när det är varmt då det bara blir äckligt och svettigt att ha benen i kors. Att detta var något som någon skulle notera föreföll bara orimligt för mig, och än värre att någon mindes detta flera veckor senare.

Som tur är hade jag redan då såpass mycket stake att jag insåg att jag inte hade något som helst ansvar för hur någon annan uppfattade mina trosor och att personen i fråga var en jävla idiot. Såhär i efterhand äcklas jag än mer av det faktum att jag blev omtalad och ställdes till svars för det faktum att någon lyckades få en skymt av mina trosor, att jag skulle ansvara för hur andra personer uppfattade ett beteende som för mig var helt naturligt.

Du kan väl typ tänka att någon borde ha byxor på sig i tysthet, men vad fan är grejen med att säga det till den personen? Jag tycker att det är taskigt att göra folk självmedvetna på det viset. Varför är det jag som ska skämmas när det bevisligen är den andra personen som över huvud taget noterat mina trosor och tolkat in något sexuellt i det? Man får skämmas för sin aningslöshet, för att man inte tagit in mäns blickar i beräkningen innan man bestämmer hur man ska agera.

Fräscha och uppdaterade åsikter.

Idag är jag upprörd över människan som tycker att man ska ”hänga ut” sexförbrytare på internet. Ska det vara som att ”skämmas på torget” kanske, som Beatrice Ask så fint uttryckte det när hon talade om de så bespottade gredelina kuverten som skulle skickas till alla sexköpare.

Vad jag vet så fungerar det som så i en rättsstat, att du blir dömd och när du sedan avtjänat ditt straff så står du fri från skuld. Visserligen så kommer man alltid att bli dömd av de delar av omgivningen som känner till ditt brott, men rättsväsendet ska fan inte uppmuntra till vidare fördömande av en person efter avtjänat straff. Det ska inte uppmuntra till fördömande innan avtjäning heller, då straffet i en rättsstat ska bestå av det som lagen utfärdar, inte något allmänt hat som man med hjälp av samhället piskar fram.

Det liknar ju den typen av lagar man hade på medeltiden när typ landsförvisning/laglöshet (det vill säga att alla är fria att själv ”ta lagen i egna händer” och straffa den dömda) var rimliga straff för saker om typ otrohet. Det känns ju fräscht och uppdaterat. Sorgligt nog så har denna syn på rättsskipning blivit ganska vanligt förekommande, speciellt när det gäller sexbrott. Folk verkar tycka att det är okej att staten ska anspela på omgivningens förakt för förbrytaren för att förstärka straffet. Lustigt att detta bara gäller när det kommer till sexbrott och inte vid typ mord, misshandel, hatbrott, ekonomiska brott eller stöld.

Att människor inte fattar att de bara sysslar med samma fina gamla sexualmoral som har förtryckt kvinnor, homosexuella och människor i största allmänhet under flera tusen år. Eller är de rentav stolta över sitt moralistiska förtryckararv?