Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

Twittrade såhär:
Problem för feminismen: ofta krävs det att en accepteras som kvinna av patriarkatet innan en kan forma ett politiskt medvetande som kvinna. Innan jag själv kunde bli feminist så var jag tvungen att ”accepteras” som kvinna genom att bli begärd av män. Hade nog varit svårare annars. Och då många kvinnor utesluts från kategorin ”kvinna” på grund av sina kroppar, utesluts de även från feminismen. Frågan är: hur skapar vi en feministisk teori och praktik för att kunna gå runt detta, för att kunna agera som kvinnor politiskt oavsett.
Hur skapar vi en praktik för att kunna agera politiskt utan att acceptera patriarkatets definition av oss som kvinnor? ”Kvinna” är både en identitet OCH en politisk kategori. Målet: att göra identiteten obetydligt, överflödig för att organisera sig politiskt. Måste vi förstå vad en kvinna ”är”, vad som gör oss till kvinnor, för att kunna organisera oss mot förtrycket vi drabbas av som kvinnor?
Jag tänker: oavsett mitt inre liv så ser omgivningen mig som kvinna, och utsätter mig för förtryck utifrån detta. Denna insikt är vad som gör mig till feminist. Men för att kunna claima ordet ”feminist” så var jag tvungen att bli accepterad som kvinna i patriarkatet, jag ar tvungen att bli såpass bekväm i min identitet som kvinna att jag kunde göra motstånd mot den. Många av de saker jag gör nu var helt otänkbara innan, innan jag hade blivit föremål för heterosexuellt begär och så vidare. Att avsäga mig en kvinnoroll jag aldrig hade blivit erkänd för gick helt enkelt inte.
Numera anser jag inte att min identitet som kvinna är särskilt viktig. Det är ingenting jag funderar särskilt mycket på helt enkelt. Jag förtrycks som kvinna och därför är jag feminist. Jag tycker själv att detta är en utveckling jag har gått igenom, alltså jag tycker att det är ”bättre” att inte lägga så mycket vikt vid identiteten kvinna eftersom det är en högst godtycklig kategori som egentligen inte betyder något för mig. Det som betyder något är de villkor på vilka jag existerar i detta samhälle, inte min identitet.
När jag har identifierat mig som kvinna har jag gjort det utifrån män, ty det handlar om att jag ska få patriarkatets erkännande av mig som kvinna. Typ; jag är kvinna om jag kan locka fram heterosexuellt begär från en man. Jag är kvinna om jag får den här mannens godkännande av mig som könsvarelse. Detta är en process som styrs helt och hållet på patriarkatets villkor. Det handlar om att få min identitet bekräftad av patriarkatet, och detta mynnar i regel ut i att en begär patriarkalt förtryck, om än inlindat i olika slags förmildrande trams som ”romantik”. Att vara kvinna är fortfarande att vara underkastad män, och när en man ser mig som ett lämpligt offer för sitt maktutövande så bekräftas min identitet som kvinna. Detta är såklart helt jävla vidrigt och orimligt, men det är fortfarande så jag har uppfattat det.
Även fast jag hela tiden ”vetat” på en intellektuell nivå att typ sexuella trakasserier är ”fel”, så har jag inte kunnat se det som ett problem emotionellt eftersom jag fortfarande sett det som en form av bekräftelse av mig som könsvarelse att bli utsatt för detta.
wpid-img_20141206_141249.jpg
Jag vet inte vad detta innebär för andra människor. Jag vet inte hur andra har organiserat sitt erkännande som könsvarelser, eller hur viktigt det är för andra, men jag tänker mig att jag inte är ensam om att ha behövt bli bekväm i min identitet som kvinna innan jag kunde bli förbannad på det förtryck jag utsattes för som kvinna. Jag var tvungen att ha en massa relationer med män innan jag kunde begära kvinnor.
Innan har jag känt skuld för att jag inte hade den där instinktiva reaktionen av avsmak inför sexuella trakasserier som en ”skulle” ha, och jag tänker att det i själva verket handlade om min skam inför att inte bli bekräftad som kvinna av män. Jag tänker att det kan vara relevant för feminister att ta hänsyn till detta när vi talar om sexuella trakasserier, att de hur det både är ett stort problem och ett förtryck som faktiskt är bekräftande i vissa avseenden. Och som sagt, att teoretisera kring hur vi går runt detta. Hur vi skapar ett bekräftande av oss som kvinnor ur en politisk kontext, utan att nödvändigtvis behöva godta den patriarkala identiteten.

2 kommentarer till Om ”kvinna” som patriarkal identitet och politisk kategori.

  • Freja skriver:

    Jag tror att det var först när jag insåg att för att jag skulle kunna ha en karriär i Försvarsmakten som officer måste jag börja bete mig som en abstrakt ”man” i tjänsten men fortsätta vara mycket ”kvinna” privat.

    När jag insåg det insåg jag samtidigt att jag faktiskt gillar att vara kvinna och gärna vill fortsätta vara det, oavsett vad jag gör och var jag befinner mig, och därför tackade jag nej till att fortsätta min utbildning till officer.

    Alltså, först när jag märkte att patriarkatet hade synpunkter på hur jag uttryckte mitt kön, så började jag bli en arg kvinna. Innan hade jag teoretiskt hävdat feminismen, men trott att vi i Sverige i stort redan var jämställda, ack så lite jag förstått…

  • Bra text. I kamratumgänget med somliga flickor som barn kunde lekar om sexuella trakasserier vara _jättekul_ & kittlande. Det sexuella underläge som vi fantiserade om (antar jag, men jag kan bara utgå från mig själv) & som du skriver det bekräftande. Det är såklart viktigt att inte avfärda den aspekten vilket jag ofta ser görs men det leder ju bara till oärlighet i diskussionen & skam över att inte vara ’god nog’.

Arkiv