Om livsval och feministisk kamp.

Barnafödande väcker alltid starka reaktioner. Till exempel så blir vissa kvinnor, ofta de som själva har barn, upprörda över att jag dikterar vad de ska göra med sina liv, något jag såklart kan förstå eftersom det är ett stort och viktigt livsval som de upplever att jag kritiserar. Mitt syfte är verkligen inte att diktera om någon ska skaffa barn eller inte, däremot vill jag redogöra för mitt eget beslut och mina skäl till det samt försöka bidra till en diskussion om barnafödande, familjebildning och så vidare.

Givetvis är inte Problemet i patriarkatet att kvinnor föder barn, lika lite som att de rakar benen eller inte är med i/röstar på F!. Problemet i patriarkatet är såklart, precis som alltid, mäns förtryck av kvinnor. Ingen kvinna förtjänar att bli utsatt för förtryck, oavsett om hon föder barn eller ej. Däremot så är det i praktiken så i detta samhälle att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck, och detta vill jag slippa undan, på samma sätt som jag vill undvika förtryckande relationer även om det inte är mitt eget om jag hamnar i en. Det är en strategi.

Jag instämmer i att det inte är kvinnors livsval som är det egentliga problemet här, däremot så tror jag tyvärr att det är där den meningsfulla feministiska kampen kommer att kunna drivas. Visst är det männen som borde förändra sig och sluta förtrycka, men detta kommer inte ske om kvinnor inte kämpar. Jag säger inte att det är rätt att det är så, men det är så det är och det är den verkligheten jag utgår från när jag själv bedriver feministiskt arbete. Givetvis tycker jag inte att det ska behöva finnas till exempel kvinnojourer eftersom män inte alls borde slå kvinnor, men nu är det inte så och det är den verkligheten en måste utgå från. I detta ingår att göra livsval, och i mitt intresse ligger att göra de livsval som jag tror gynnar den feministiska kampen bäst och som gör mig mest fri från patriarkalt förtryck. Att inte föda barn är ett av dessa val.

Jag kommer tyvärr inte att sluta prata om de val jag gör i livet för att någon uppfattar det som dömande, jag tror inte att det vore konstruktivt att censurera mig själv på det viset och jag tycker att det är ganska märkligt att folk blir så upprörda över att jag argumenterar för de skäl jag har för att välja som jag har valt. Det betyder inte att de val du har gjort är fel, det betyder bara att jag har gjort andra prioriteringar i mitt liv och jag har full förståelse för den som inte gör det.

Den som vill skaffa barn ska såklart göra det, men jag tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser barnafödande ofta har inom ramen för detta samhälle. Barnafödandet är upphöjt i ett romantiskt skimmer, och jag tycker att det är viktigt att dra ner det på jorden igen och påvisa att det faktiskt är extremt mycket förtryck som sker i samband med detta. Även om en sedan väljer att skaffa barn så är detta något en kan vara medveten om, precis som det kan vara nyttigt att vara medveten om att heterorelationer är förtryckande även om en väljer att ingå i en.

5 reaktioner till “Om livsval och feministisk kamp.”

  1. Tycker det är fascinerande att läsa om dina livsval och att kvinnors barnafödande i begynnelsen gav upphov till patriarkatet ifrågasätter jag icke. Är själv som sagt nöjd att jag burit och klämt fram en unge men lämnar med varm hand över till min fru nästa gång – sjukt nöjd över att leva med en kvinna som både är fertil och villig att bära barn.

  2. Jag håller med.

    Det finns också någon form av förväntan att en relation, oavsett hur skev den är, automatiskt reparerar sig själv till något fint och vackert så fort som barn kommer in i bilden,
    Romantiseringen kring graviditet och förväntningen att den som blir mamma personlighetsförvandlas till en ängel av pacifism, omvårdande och fluffiga kuddar är jävligt märklig också.

    Sedan ska det vara en jävla självklarhet att män stannar hemma och lär sig ta hand om barn, och genom det bättrar på sin gravt eftersatta emotionella mognad.

    1. Du blev sådan & din erfarenhet av det generellt är inte sådan – vilket är _jävligt_ bra, men många har ju oavsett hur en generaliserar fått uppleva mödrar som är allt annat än fluffiga pacifismkuddar & det är ju värt att ta upp: att alla kvinnor inte lämpar sig för barn & att det finns en föreställning att kvinnan kommer att – inte att hon kanske gör det utan att _hon kommer att_ – personlighetsförändras i samband med graviditet & att ansvara över ett barn. Citatet ”Barnafödandet är upphöjt i ett romantiskt skimmer” är relevant även vad gäller förväntningen att alla kvinnor per automatik är ’bra mödrar’, eftersom det ses vara vad vi primärt finns till för.

  3. Jag har en fundering kring detta.
    Det du skriver kan ses ur samma vinkel som frågor kring våldtäktskultur. Med det menar jag att genom att uppmana kvinnor att begränsa sig och sina livsval (inte föda barn trots eventuell vilja att ha barn) utsätter vi oss inte för risken av manligt utnyttjande. Vad tänker du om det?

    1. Du har ju skrivit att du inte vill tvinga någon att göra så men jag blir själv fundersam kring val av beteende i många situationer och ville ha din syn direkt kopplat till denna fråga, om du har tid/ork och lust att svara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *