Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.

22 reaktioner till “Varför jag barnfödarstrejkar.”

  1. Jag tänker att mina barn är början på något bra. Om jag själv kan föregå med ett gott exempel så hoppas jag att förtrycket mot kvinnor framöver kan minska. Självklart är det så att man som mamma har fler ögon på sig än som pappa men jag ser det som en chans att belysa dessa frågor istället för att undvika dem. Hamnar jag i en situation som inte känns bra så ifrågasätter jag och visar att det inte behöver vara så som det vanligtvis är.

    Du har väldigt kloka tankar men jag tänker också att om du avstår från barn hela ditt liv i syftet att samhället stoppar in dig i ett fack så kommer du kanske gå miste om ett av de bästa som finns.
    Livet fick för mig ett syfte när mina barn kom. Inte bara att ge kärlek och trygghet utan också att leda mina barn rätt i livet och oavsett kön visa sina medmänniskor respekt och ta tillvara på sig själva och varandra,

  2. Nu kanske jag är lite förvirrad men. Du kan alltså tänka dig skaffa barn med en man men inte under de förhållande som gäller i samhället i dag? Tänkte på hur du formulerat dig i det tredje stycket..

  3. Om det främst är själva graviditeten och vad som händer med samhällets attityd jämntemot den gravida/nyförlösta etc. som får dig att vilja avstå. Hur resonerar du isf. kring adoption?

    1. Jag tkr jag skriver ganska mkt om resten av föräldragrejen också? Tkr adoption är problematiskt av flera skäl, men skulle nog kunna tänka mig att vara fosterförälder.

  4. Själv har jag barn med hjälp av donator. Många av de ovanstående problemen du nämner slipper jag och barnen därmed. Min längtan efter barn har alltid varit stark och innerlig och jag ser ingen anledning att försaka den bara för att samhället ser ut som det gör. En barnfödarstrejk slår ju bara tillbaka på de kvinnor som vill bli mammor.

    1. Nej det menar jag såklart inte. Jag menar att det är beklagligt att avstå från barn på de grunder som Fanny radar upp. Det betyder inte att jag inte håller med henne i sak. Det finns ju en anledning till att jag inte har barnen tillsammans med någon…

        1. jag tycker du ska skaffa barn och inte låta varken patriarkat eller annat tvinga dig att avstå. det är din skyldighet mot evolutionen att föra dina intelligenta gener vidare. annars känns det lite som du redan gett upp ifråga om framtiden kan bli bättre eller ej! rekomenderar filmen idiocracy, mycket rolig och en djup tanke.
          ha en god kväll

  5. Hej! Är ny läsare på din blogg, gillar skarpt vad jag läst hittills. Grymt inlägg om barnafödande! Får en att fundera vidare… Tack för upplysning om andra tankegångar än de jag själv har/haft.

  6. Bra text! 🙂 det jag själv främst tänkt på angående att ha barn som ingång till kvinnoförtryck är att en då måste bo ihop + att det blir mer att göra så som kvinna kommer en få en stor börda av hushållsarbete. Det + att jag i allmänhet inte vill vara så ansvarig för ngn annan som en är som förälder och att jag vill kunna ändra vad jag vill göra i livet är anledningarna till att jag själv inte vill ha barn.

  7. Hej, Undrar om min kommentar inte passade här eller om den helt enkelt inte kom fram? Hade sett fram emot ett eventuellt svar 🙂

  8. Men. Så här behöver det ju inte se ut eller bli för dig? Om man är medveten om alla dessa negativa saker som kan ske och om man har en väldigt stark övertygelse och har en man som delar ens åsikter så jobbar man väl starkt på att det inte ska bli så? Jag kan inte se hur man löser problemen med att helt enkelt ”strejka” från att skaffa barn? Jag tycker det är viktigt att få fram fler ”feministmammor/pappor” (OM man nu VILL ha barn) som kan belysa, visa och förändra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *