Om tröst och att upprätthålla illusioner.

Apropå det jag skrivit om att vara glad för rätt saker så ställde  frågan hur jag brukar göra när mina vänner är ledsna över saker jag inte tycker det är rimligt att vara ledsen över, och jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring detta nu. En tydligt exempel kan vara att bli dumpad eller illa behandlad av en person som en har eller har haft en relation med och sedan komma och be om tröst och råd.

Jag tycker givetvis att en ska trösta en vän som är ledsen och jag skulle faktiskt säga att jag är väldigt duktig på att göra just detta. För mig är det viktigt att mina vänner känner att de kan komma till mig med sina problem och att jag tar dem på allvar. Jag inser såklart att en inte bara kan resonera bort de jobbiga känslor som är relaterade till tvåsamhet, jag har försökt göra det själv många gånger och vet att det funkar synnerligen dåligt och oftast bara leder till att en känner mer skuld och skam än vad en gjorde innan. Jag vet att sånt tar tid och att det måste få ta tid, att en måste få älta sina känslor fram och tillbaka och inte bara kan göra sig av med de en egentligen tycker är ”fel”.

Vad jag däremot brukar försöka undvika, som jag har noterat är ganska vanligt, är att inge hopp om att föremålet för känslorna ska ”komma tillbaka”, bättra sig eller att det ska komma någon ny, mycket bättre, partner. Jag tycker att det är viktigt att bygga sin självkänsla och mening i livet utanför tvåsamheten, och därför brukar jag inte heller anföra nya tvåsamma relationer som lösningen på tvåsamhetsrelaterade problem.

Jag tänker mig att det kan vara väldigt skönt för någon som är hjärtekrossad att höra att det finns ”fler fiskar i havet” och så vidare, och det kan vara ett enkelt sätt att trösta någon på. Däremot tänker jag att det bara är att upprätthålla myten om Den Rätte, som jag i sig tror är djupt destruktiv. Då föredrar jag att försöka trösta dels genom att lyssna och bekräfta känslorna (vilket en såklart alltid ska göra), men också genom att peka på allt annat meningsfullt i livet utöver tvåsamheten.

Illusioner kan vara lättande att tro på. Det ger människor något att leva för och tro på. En av de mest frekventa illusionerna i vårt samhället är just den om den perfekta tvåsamheten. Att en skulle kunna hitta ”den rätta” och sedan leva lyckligt efter det, att det är allting en behöver i livet. Även om de flesta nog vet, rent intellektuellt, att det inte är så det fungerar så när vi illusionen med vårt handlande. En viktig del av denna process är hur sorgen efter att ha blivit hjärtekrossad alltid ska lösas med att ingå i en ny relation av samma typ. När en tröstar en sorgsen vän genom att säga att det kommer fler så reproducerar en det mönster som skapade sorgen till att börja med: att lägga en såpass stor del av sin trygghet, självkänsla och lycka i en enda relation.

Jag tycker inte att en ska säga det som är enklast för stunden om det bidrar till att upprätthålla samma destruktiva mönster. Jag står för det jag tror på i alla situationer, även när det kommer till att trösta människor. Den som vill ha någon som säger att allt kommer bli bra bara de skaffar en ny partner kan gå till någon annan, mer tvåsamhetsvurmande, person.

8 reaktioner till “Om tröst och att upprätthålla illusioner.”

  1. Jag tror att det i många fall kan vara bättre att försöka lugna en person som känner att livet tagit slut samtidigt som ett långt förhållande, och sedan ta och ifrågasätta tvåsamhetsnormen när personen är mindre uppriven och rädd någon vecka senare. Inte i alla fall, men i många fall.

    1. Menar inte att jag brukar sitta där och domdera om hur dåligt det är direkt, men brukar försöka hitta sätt att trösta som inte stärker normen om du förstår.

      1. Det faktum att personen kanske får nya förhållanden i framtiden är inte det första jag kommer dragande med när jag tröstar heller. Men jag blev lite nyfiken nu – hur gör du om din vän i sorgen gråter över att hen aldrig kommer att hitta en ny partner, brukar du trösta med alternativet ”jo, det kommer du, det vet du ju” eller alternativet ”men det behöver du ju inte för att vara lycklig, allt kommer att ordna sig ändå”?

  2. Jag tänker mycket att det är skönt att helt enkelt få sina känslor bekräftade av någon, särskilt när man är olycklig. Typ någon ser att jag mår dåligt och bryr sig om mig. Mer behöver man inte för att det ska kännas bättre och jag tycker också det gör mer skada än gott att ge en illusion näring. Håller helt med dig i det du skriver. Dessutom vill jag tillägga är inte heller jag ett fan av tvåsamhetsnormen.

    Tack för länken förresten även om jag för tillfället inte är särskilt stolt över min blogg. Mest en massa känsloskit och satsbyggnadsfel.

  3. Hej! Jag har en fråga som inte är relaterad till inlägget. Har bara läst din blogg sporadiskt men tänkte att du är en bra person att fråga eftersom du verkar så vettig. Har sett att många börjat byta ut ”man” mot ”en”, varför gör man det? ”Man” syftar ju inte på en manspersom utan på någon vemsomhelst, så jag har funderat lite över vad syftet är men inte kommit fram till något. Hoppas du kan svara!

    1. Nu ska Fanny givetvis få besvara detta men jag kunde inte undgå att känna lust att svara på varför JAG använder ’en’ oftare än ’man’ (använder dock båda beroende på situation & sammanhang för att jag uppskattar variationen i språket). Även om ’man’ inte syftar på en mansperson så kopplar åtminstone jag det ena man med det andra man vilket gör att det ser konstigt ut om jag t.ex. skriver ”man är ju kvinna” & när det då finns ett alternativ som ’en’ vilket jag tycker skapar ett bättre flyt för egen del så nyttjar jag givetvis detta 🙂

    2. du har ju helt rätt egentligen, man (obestämt pronomen) är ju inte besläktat med man (vuxen person av manligt kön). däremot är de ju homonymer (dvs. stavas och uttalas likadant) vilket ju kan bli problematiskt om man strävar efter ett könsneutralt språkbruk.

      fanny kanske har ytterligare anledningar, men det här var väl mer av en lingvistisk förklaring. typ.

    3. Jag skriver så för att jag vill skriva könsneutralt. Egentligen är ju ”man” könsneutralt, men det kommer ju ifrån en syn på mannen som norm i samhället. Därför skriver jag ”en”. Nu tycker jag dessutom att det låter snyggare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *