Etikett: tröst

Taggarna utgör ett försvar som jag har behövt.

I min första relation så fick min partner mig ofta att känna att jag var jobbig och besvärlig när jag bad om hjälp. Det var förödande för mig självkänsla; jag kände aldrig att jag förtjänade att bli bra behandlad av den som sade sig älska mig, möjligtvis att det va en tjänst han kunde göra mig när han var på det humöret. Det var ”snällt” av honom att göra den typen av grundläggande arbete i en relation. Jag vet inte varför han agerade såhär, men jag tänker mig att det var rädsla och oförmåga som han sedan skyllde på mig för att det var det som kändes bekvämt för honom.

I efterhand har jag varit tvungen att verkligen manifestera insikten om att det han gjorde mot mig var fel. Jag har skrivit så mycket om det, pratat så mycket om det, helt enkelt för att det satte sig väldigt väldigt djupt i min självuppfattning. Jag har varit tvungen att reagera väldigt starkt i motsatt riktning för att skydda någon slags integritet och känsla av egenvärde.

Denna känsla har följt med min i mina andra relationer. Att be en människa om tröst är bland det läskigaste jag vet. Det är så utelämnande och det är väldigt avgörande för min bild av relationen vad som händer i ett sånt läge. I de lägen när jag är ledsen så tvivlar jag oerhört starkt på mig själv och att jag förtjänar att bli tröstad och få omtanke. Jag är livrädd för att den jag ber om tröst ska bekräfta min självbild och tycka att jag inte förtjänar tröst.

Om en person av någon anledning inte kan ge mig det jag behöver så utgår jag direkt från att det handlar om att den personen inte tycker att jag förtjänar det, trots att det inte alls behöver vara fallet. Jag tror att jag utgår från det för att det ändå känns begripligt. Det går ihop med min självbild att en människa gör mig medvetet illa för att den inte tycker att jag förtjänar bättre. Jag har svårt att acceptera att det i de situationerna kan vara så att personen inte gör det av andra skäl, såsom oförmåga.

Detta har i sin tur varit något som kommit in som ett gift i mina relationer; när jag i utsatta lägen inte fått det jag upplever mig behöva så reagerar jag med ilska, för att jag utgår från att personen gör det medvetet. Jag tror att det är för att jag är så rädd för att återigen öppna upp och tänka ”jamen den menar ju säkert inget illa” för att sedan upptäcka att personen visst gör det. Det är lättare att direkt reagera med misstänksamhet och ilska, för då finns i alla fall inte risken för ännu en besvikelse.

wpid-img_20150125_130008.jpg

Detta är något jag försöker övervinna nu, att tänka att personer faktiskt är med mig för att de tycker om mig och vill mig väl och inte för att trycka ner mig, men det är svårt. Att försöka sluta ha taggarna utåt är svårt, för dessa taggar utgör ett försvar som jag har behövt ha i tidigare relationer.

Om tröst och att upprätthålla illusioner.

Apropå det jag skrivit om att vara glad för rätt saker så ställde  frågan hur jag brukar göra när mina vänner är ledsna över saker jag inte tycker det är rimligt att vara ledsen över, och jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring detta nu. En tydligt exempel kan vara att bli dumpad eller illa behandlad av en person som en har eller har haft en relation med och sedan komma och be om tröst och råd.

Jag tycker givetvis att en ska trösta en vän som är ledsen och jag skulle faktiskt säga att jag är väldigt duktig på att göra just detta. För mig är det viktigt att mina vänner känner att de kan komma till mig med sina problem och att jag tar dem på allvar. Jag inser såklart att en inte bara kan resonera bort de jobbiga känslor som är relaterade till tvåsamhet, jag har försökt göra det själv många gånger och vet att det funkar synnerligen dåligt och oftast bara leder till att en känner mer skuld och skam än vad en gjorde innan. Jag vet att sånt tar tid och att det måste få ta tid, att en måste få älta sina känslor fram och tillbaka och inte bara kan göra sig av med de en egentligen tycker är ”fel”.

Vad jag däremot brukar försöka undvika, som jag har noterat är ganska vanligt, är att inge hopp om att föremålet för känslorna ska ”komma tillbaka”, bättra sig eller att det ska komma någon ny, mycket bättre, partner. Jag tycker att det är viktigt att bygga sin självkänsla och mening i livet utanför tvåsamheten, och därför brukar jag inte heller anföra nya tvåsamma relationer som lösningen på tvåsamhetsrelaterade problem.

Jag tänker mig att det kan vara väldigt skönt för någon som är hjärtekrossad att höra att det finns ”fler fiskar i havet” och så vidare, och det kan vara ett enkelt sätt att trösta någon på. Däremot tänker jag att det bara är att upprätthålla myten om Den Rätte, som jag i sig tror är djupt destruktiv. Då föredrar jag att försöka trösta dels genom att lyssna och bekräfta känslorna (vilket en såklart alltid ska göra), men också genom att peka på allt annat meningsfullt i livet utöver tvåsamheten.

Illusioner kan vara lättande att tro på. Det ger människor något att leva för och tro på. En av de mest frekventa illusionerna i vårt samhället är just den om den perfekta tvåsamheten. Att en skulle kunna hitta ”den rätta” och sedan leva lyckligt efter det, att det är allting en behöver i livet. Även om de flesta nog vet, rent intellektuellt, att det inte är så det fungerar så när vi illusionen med vårt handlande. En viktig del av denna process är hur sorgen efter att ha blivit hjärtekrossad alltid ska lösas med att ingå i en ny relation av samma typ. När en tröstar en sorgsen vän genom att säga att det kommer fler så reproducerar en det mönster som skapade sorgen till att börja med: att lägga en såpass stor del av sin trygghet, självkänsla och lycka i en enda relation.

Jag tycker inte att en ska säga det som är enklast för stunden om det bidrar till att upprätthålla samma destruktiva mönster. Jag står för det jag tror på i alla situationer, även när det kommer till att trösta människor. Den som vill ha någon som säger att allt kommer bli bra bara de skaffar en ny partner kan gå till någon annan, mer tvåsamhetsvurmande, person.