Otrohet beskrivs ofta som det största sveket i en relation. Vi får höra från alla håll och kanter att otrohet absolut inte är okej. Det är totalt oförlåtligt, hjärtlöst, till och med kanske det värsta man kan göra mot en annan människa. Samtidigt lever vi i ett samhälle där otrohet är otroligt vanligt, troligen beroende på att många tvingar in sig själva i en samlevnadsform som egentligen inte passar dem. Men det har jag avhandlat redan både här och här.
Jag tog innan upp synen på otrohet med ett exempel från Sex and the city där Mirandas man är otrogen mot henne. De har ett bra förhållande och ett barn, han är verkligen ångerfull över vad han har gjort, ändå så väljer hon att dumpa honom direkt. Anledningen som han anger till sin otrohet är att hon har fördummat deras sexliv under ett halvårs tid. Jag skrev om att jag tycker att Mirandas reaktion är orimlig och fick då en massa reaktioner av typen: ”men han hade faktiskt lovat att vara trogen, man bryter inte ett löfte”. Detta är den enligt mig vanligaste reaktionen när man tar upp hur otroligt hårt människor tar på otrohet. Väldigt mycket fokus jus tpå det faktum att man faktiskt har lovat, och det man lovar ska man hålla.
När man inleder en relation så kommer man överens om en mängd grejer, uttalade och outtalade. I att vara tillsammans ingår en massa förväntningar, saker som att ställa upp för sin partner, att behandla sin partner med respekt, att vara ärlig, att försöka lösa problem som uppstår och så vidare. Ett av dessa självklara krav har kommit att bli att man är sexuellt exklusiv. Det är inget fel med det, absolut inte, människor väljer själv vilka krav de ställer i ett förhållande och kommer man överens om något så gör man det. Däremot tycker jag att det är konstigt att det ses som något av det värsta att bryta mot i förhållandekontraktet. Många kan komma undan med både det ena och det andra, typ att offentligt förnedra sin partner, att strunta i att ställa upp när ens partner verkligen behöver hjälp, att ljuga om både det ena och det andra men när det kommer till otrohet så är det kört! Då åker partnern ut ur ens liv med huvudet före.
Något annat som också förväntas i ett förhållande av de flesta är att man har regelbundet sexuellt umgänge med varandra. Inte varje dag, inte så att man alltid kan få sex när man vill, men ändå att det finns sex i förhållandet. På samma sätt som det förväntas att man löser problem i förhållandet gemensamt så kan det även förväntas att man ska lösa diverse sexuella kriser i förhållandet gemensamt. Typ snacka igenom det, försöka på nytt och så vidare. Att ens partner saknar sexlust ibland är något man nog kan förväntas få stå ut med. Däremot att ens partner aktivt försummar sexlivet trots att man uttrycker att det är ett problem, vägrar försöka hitta en lösning på det och avvisar en gång på gång under flera månaders tid är inget som automatiskt kan antas ingå i människors förväntningar på en relation. Jag anser att man har en moralisk skyldighet att värna om sexlivet med den person man kräver sexuell exklusivitet av, det borde väl falla sin ganska naturligt?
Det är inte en fråga om att man ska vara ”tvungen” att ha sex med någon, det är en fråga om att värna om att relationen fungerar för båda parter på en mängd olika områden i livet, däribland det sexuella. På samma sätt som du inte ”tvingas” prata med eller respektera en människa för att det förutsätts av partnerskap att man faktiskt gör det. Att vara tillsammans handlar om att kunna balansera varandras intressen.
Ja, det är fel att vara otrogen men jag har otroligt svårt att se det som särskilt mycket värre än att bryta mot någon av alla de andra tysta överenskommelser som finns i en relation. Jag antar att otrohetens laddning handlar om att det är så otroligt konkret; hen låg med en annan! Det går liksom att greppa, alla förstår vad det innebär och det är ett av de mest väldefinierade sveken i en relation, det har ju till och med ett eget ord. De flesta har funderat över hur de skulle hantera en otrohet, desto färre har funderat på hur de skulle hantera om deras partner gjorde en till allmänt åtlöje inför sina vänner.
Jag har själv varit utsatt för otrohet. Ja, det var jobbigt, absolut. Men det var inte värre än många andra saker som skett i mitt förhållande (tro nu inte att det var ett hemskt förhållande, det är inte det som är poängen). Grejen är att när jag berättar om otroheten så blir folk genast otroligt berörda och involverade, de säger ”gud vad hemskt, vilket svek” även fast det ärligt talat inte är någon stor grej för mig numera. När jag sedan berättar om andra saker, saker som var betydligt mycket värre för mig och som suttit kvar i mig längre, så tas det emot med en axelryckning. Det är inte så konstigt, det där med axelryckningen. I de flesta relationer händer jobbiga saker, så är det bara. Att skada sin partner handlar sällan om att göra en sak fel en gång, det handlar mer om att regelbundet upprepa saker som skadar henom och relationen. Få skulle göra slut över ett brutet löfte, en lögn eller en förolämpning, däremot att göra slut för ett samlag anses helt befogat även om man i övrigt har en välfungerande relation. Jag tycker att det är orimligt att just löftet om att inte ha sex med andra har en sådan otroligt särställning, speciellt när det bryts så ofta som det gör.
Jag tycker att man i högre grad borde diskutera och värdera även andra saker som man inte gör emot varandra i ett förhållande på samma sätt. Varför ses det inte som otrohet att förnedra sin partner offentligt, till exempel? Varför är det just att bryta exklusiviteten i könsumgänge som ses som det värsta sveket i en relation? Och varför diskuteras det aldrig att i den relation där sexuell exklusivitet avkrävs så borde man även gemensamt sträva efter ett fungerande sexliv. Jag antar att det delvis handlar om det enorma och delvis rättfärdiga tabu som finns emot att säga att någon skulle ha en sexuell obligation till någon annan. Många blir väldigt obekväma när det talas om skyldighet till att ha sex. Men de premisser man går med på att vara sexuellt exklusiv under rör sig ju för det mesta om att man utgår från att man kommer ha ett sexliv med personen man går med på sexuell exklusivitet med, om dessa premisser förändras så kan ju också ens egen inställning komma att göra det.
Nu är det tyvärr så att det är väldigt svårt att ta upp förändringar rörande den sexuella exklusiviteten i förhållandet med sin partner sådär i efterhand, det är i regel något som måste göras i förväg. För många kan det säkert ses som minst lika kränkande att ens partner över huvud taget yttrar en vilja att ha sex med andra som att hen faktiskt gör slag i saken och har det. Men jag tänker att om sexlivet förändras drastiskt så får man också vara öppen för nya diskussioner om hur man ska ha det med den sexuella exklusiviteten.
Detta var ämne nummer sex i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.
Jag tänkte lite sådär innan jag hade haft ett riktigt förhållande (och blivit utsatt för en typ av otrohet). Innan kunde jag inte alls förstå varför det var en så stor grej, men nu känner jag helt annorlunda. Det vore verkligen det värsta som skulle kunna hända, och inte bara på grund av att det är ett svek utan pga så mycket annat som inte går att förklara, för att inte tala om de ”ärr” som otrohet sätter i en relation, det krävs att det finns så mycket där för att förhållandet inte långsamt ska dö ut efteråt, och att bygga upp tilliten efter en sådan sak tar år, om det ens är möjligt.
Jag kan förstå tanken med att det känns surt att vara utan sex bara för att ens partner inte vill, såklart det är frustrerande, men om man tycker att det förklarar/ rättfärdigar att man vänder sig till någon annan för att få det så har jag svårt att tro att man upplevt hur det är att ha ett riktigt förhållande. Varför skulle jag ens vilja röra någon annan än den jag älskar? Men visst, jag säger inte att alla måste fungera som jag gör och jag påstår inte att jag har någon aning om vad du och din pojkvän hade, men på ditt resonemang låter det inte som att du upplevt det jag har.
Kan såklart vara så att vi aldrig älskade varandra på riktigt. Tvivlar dock med tanke på att jag älskade honom sanslöst mycket och vi var ihop i två och ett halvt år samt att jag fortfarande läker såren efter uppbrottet för ett halvår sedan. Men alla har väl olika värderingar gällande relationer. Obs att jag inte säger att ngn har ”rätt” att vara otrogen, bara att det finns andra löften, förväntningar och svek som borde värderas lika mkt.
Fast vad definierar ett sk ”riktigt förhållade då?”
Jag tycker inte att avsaknad av sex i ett förhållande rättfärdigar otrohet. Jag tycker man istället ska ta upp det och diskutera det. Otrohet suger, men vad som är illa med det är för mig själva sveket, inte handlingen. (Alltså, att man ljuger om att man är trogen och sen har man sex med någon annan.) Men:
”Varför skulle jag ens vilja röra någon annan än den jag älskar?” skriver du, och så får du såklart känna. Men för mig är det självklart att jag (och många andra) vill det, för att…ja…det är kul? Spännande? Man är kåt? Nån är snygg? Man vill ha bekräftelse? Det finns hundra orsaker till att man VILL. Sen får man ju lösa det genom att antingen ”hålla sig” eller se till att vara i ett öppet förhållande. När inget av det funkar så uppstår ju otrohet. Men jag har ett öppet förhållande och jag hajar till lite när någon antyder att mitt förhållande inte skulle vara ”äkta”, att jag inte upplevt ”äkta kärlek”, eftersom jag vill ligga med andra. Det är väl klart att det är äkta! Däremot tog det lång tid för mig att komma dit, tanken var mig lika främmande som den verkar vara för dig nu de första typ 4-5 åren jag var ihop med min pojkvän.
Vill påpeka att jag i mitt inlägg lagt sjukt mkt fokus på att man givetvis ska försöka hitta andra lösningar först och att otrohet inte är rätt, bara förståeligt när en partner inte anstränger sig för att hitta en annan lösning på otillfredsställande sexliv. Om man är otrogen av skäl som att man bara helt enkelt inte kan hålla sig till en oavsett hur ofta man har sex med den personen borde man istället ha öppet förhållande.
MarySaintMary: Jag har aldrig känt att jag behöver ”hålla mig” bara för att jag väljer att inte ligga runt med olika killar så fort jag blir ”kåt, tycker någon är snygg eller behöver bekräftelse”. Om jag kände det skulle jag helt klart ifrågasätta varför jag ens var i ett förhållande, eller om jag älskade min pojkvän eller om jag verkligen var lycklig i relationen.
Nu vet ju du mer om ditt eget förhållande än vad jag gör och självklart fungerar alla olika men när ens egen partner inte räcker till längre skulle jag börja fundera på om det inte är lika bra att avsluta förhållandet?
Men jag vill förtydliga att jag bara utgår ifrån mig själv: JAG har inte har tänkt i de banorna efter att jag började älska en kille på riktigt och jag känner igen mig i de där tankebanorna när jag helt enkelt inte brydde mig på samma sätt, men samtidigt har jag aldrig varit inne i någon annans huvud så jag vet ju inte hur du känner, men personligen har jag svårt att få ihop hur otrohet och ett lyckligt förhållande kan gå hand i hand…
Jag har också svårt att se hur otrohet går ihop med ett lyckligt förhållande. Jag tycker inte man ska vara otrogen.
Men att min partner ”inte skulle räcka till” är inte alls så jag ser det. I så fall skulle jag ju lika gärna kunna tycka att det var fel att ta en fika med nån annan (för det kan jag ju göra med min partner, vadå, räcker inte han till eller?!), gå på bio med nån annan, prata om personliga saker med nån annan osv osv. Jo jag vet att sex har blivit en stor grej i samhället men egentligen är det väl ingen större skillnad på sex och andra ”personliga” aktiviteter. Jag ser inte min pojkvän som en sexmaskin, utan som en person. Och lika väl som jag kan vilja kramas med nån annan, eller ligga vaken halva natten och prata med nån annan, så kan jag vilja ha sex med nån annan. Det har inget med min pojkvän att göra. (OBS! För att vi har den dealen i förhållandet.)
Jag tror att otrohet är problematiskt, på grund av sveket det innebär. Det ingår socialt i en relation att man inte får bryta den sexuella exklusiviteten. Det är det mest centrala avtalet i många relationer. Därför är det ju jätteallvarligt att bryta den.
Men med det sagt, det går ju att skapa alternativ. Med dialog och tillit kan man ju komma överens om att inte ha sexuell exklusivitet i ett förhållande. Jag tror att det är viktigt att alla parterna inser att det gäller mer än bara ett avtal. Vi uppfostras hela livet med att värdesätta den sexuella exklusiviteten. Men det går ju absolut.
Gör man det har man kommit långt. Jag tror att den sexuella exklusiviteten är väldigt problematisk. Mycket på grund av skälen Liv Strömquist tar upp i Prins Charles Känsla.
Och riktig kärlek, vad är det? Jag tror i varje fall att det är dumt att definiera riktig kärlek efter den strikt sexuella biten av relationen. I en sund relation är den inte så jätteviktig.
Det intressanta är ju varför ju otrohet har kommit att ses som ett av de viktigaste förhållandelöftena, till skillnad från de andra sakerna jag tagit upp här i texten som man skulle kunna värdera högre eller lika högt. Att trohet är viktigt ifrågasätter jag inte, jag undrar bara varför det är så in i helvete viktigt som det tycks vara istället för att ses som en överträdelse i mängden.
Det har nog mycket med kristendomens syn på förhållande och sex att göra och indoktrineringen som skett under årtusenden kring det.
Tror också det kan ha med kristendomen att göra. Men tror också att det kan ha med att göra att många är det kärleksfulla/andliga sexuella mötet det intimaste och största de kan dela med någon. Alltså inte vanlig sexuell lust utan när kärleken är inblandad så är det mkt större. Många vågar inte öppna sig och visa sin lust på det sättet, våga visa sig naken i all sin sårbarhet och skörbarhet. Jag vet inte, jag är inte sån, men tänker fritt nu bara.
Mycket intressant inlägg!
Men handlar det inte lite om att om man är otrogen så bryter man mot flera löften. Man ljuger inför sin partner, man har troligtvis inte varit helt ärlig om att man inte tycker den sexuella relationen inte fungerar tillfredställande, man bryter ett förtroende (sviker) och att man delar något av det mest intima man kan ha med en person (så ser jag på sex och närhet)? Svårt att förklara men för mig som var den som svek har det tagit mycket tid att bygga upp förtroendet min pojkvän har för mig igen. Så mycket som gick sönder.
Visst blir man sviken om någon ljuger hela tiden eller offentligt förolämpar en och det tycker jag inte heller man ska ta. För mig är ändå otroheten så svårt eftersom den ofta involvera så mycket. Jag menar min sambo kan ibland dra till med ett skämt som blir på min bekostnad utan att han riktigt tänkte på konsekvenserna men då säger jag till. Men skulle jag bli attraherad av en kille finns det många stoppskyltar innan jag blir otrogen som jag måste ignorera för att det ska bli handling. Så för mig är det skillnad. Att vara otrogen är ett val man gör och då får man ta konsekvenserna.
För lika mycket som den ena partner har skyldighet att jobba för att lösa den sexuella öken som kanske uppstått så måste den andra partnern stötta och vara tålmodig. Man är alltid två i en relation och genom att vara otrogen tar man den enkla vägen ut, tyvärr.
För mig är sex med en partner något väldigt intimt och utelämnande, till skillnad från exempelvis one night stands. Det är faktiskt skillnad på att gå och fika och att ha sex med någon. Sen tänker jag också på allt runt omkring, könssjukdomar bland annat.
För mig är trohet på det sexuella planet otroligt viktigt, eftersom trygghet är så viktigt för mig. Jag vill vara säker på att jag kommer först, jag vill vara säker på att den jag skapar familj med är helt och hållet en del av det och ingenting annat.
Svek på andra sätt är också något stort, såklart, och jag skulle aldrig kunna leva i ett förhållande där svek av alla möjliga sorter skulle förekomma, men det är ändå skillnad på ett svek i och med att inte ställa upp och ett svek i och med otrohet. Just eftersom det är något intimt, för mig och säkert för många andra och skadar det sexliv man har väldigt grovt. Sen handlar det ju såklart om många saker, som hur svartsjuk man är till exempel och vad man själv tycker är viktigt.
Men att likställa många saker med sex tror jag är att förenkla det hela. Sex är kopplat till reproduktion, till intimitet, osv, vilket gör det mer komplext än andra aktiviteter.
Jag reagerade nog på att Steve aldrig hade berättat hur jobbigt det var att Miranda var så distanserad. Därför anser jag att det var ett svek. Så det var nog exemplet i sig. Däremot håller jag verkligen med om att det är ett lika stort svek att förnedra sin partner eller snacka skit om den. Jag vet tex såna som är mer ok med att kompisen och partnern ska ”försöka igen” när hen misshandlat den ena medan otrohet varit typ ”fy, lämna hen!” och det är ett fruktansvärt sjukt beteende. Jag blir illamående när jag tänker på det. Själv vill jag vara monogam så jag har ingen riktig uppfattning men klart att folk behöver öppna sig för ”alternativa relationer” och att det måste vara ok och inte slutet på något.
Väldigt intressant! För mig känns otrohet precis så hemskt och jobbigt som du beskrev i början av inlägget. I teorin förstår jag och håller med dig, men i verkligheten så klarar jag knappt av att tänka på min partner tillsammans med någon annan. Det är fullständigt irrationella känslor som jag inte rår på och som jag tror att det har en biologisk förklaring. Jag är inte överdrivet svartsjuk och varken jag eller min partner har något stort kontrollbehov, men vi har samma syn på sexuell exklusivitet. Förutom att det är ett svek så finns det något med att han var med någon annan (jag antar att det är svartsjuka) som bara gör så otroligt ont och jag kan inte förklara vad det är.
Jämfört med våldtäkt, misshandel och offentlig förnedring så håller jag med om att det är orimligt att otrohet ses som något så fruktansvärt hemskt. Men det tror jag snarare handlar om att människor har alldeles för mycket överseende med de förstnämnda.
Kan hålla med om att det snarare handlar om att de senares negativa effekter är underskattade.
Jag undrar om det inte handlar om att man går utanför relationen, att sveket blir värre därför? De andra exemplen du gav är ju fortfarande något som sker inom relationen, inom den egna förhållandedynamiken. Men otrohet sker utanför (iofs mest troligt som en reaktion på något innanför), man väljer liksom att vända ryggen till sitt eventuellt problematiska förhållande och gå till någon annan med sina behov. På ett sätt är det ju som att man lämnar sitt förhållande, om än tillfälligt? Jag tänker att känslan är densamma som om man blivit chocklämnad av sin partner?
I övrigt undrar om detta med polygami som potentiell lösning på otrohet. Är det verkligen, verkligen så att det är vanligt att folk är otrogna för att de inte får ligga hemma/tillräckligt mycket/har enormt behov av sex med nya personer? Det verkar så himla torftigt liksom.. Jag tänker mig att otrohet oftast har mer komplexa skäl än så? Sex är ju bara sex, om det är en orgasm man är ute efter kan man ju ona? Men det kanske bara är jag, alltså!
Så kan det nog vara.
Jag håller med om detta med att otrohet nog ofta har mer komplexa skäl. Däremot tycker jag att det är konstigt att klamra sig fast vid en förhållandeform som inte funkar för alla.
Personen som är otrogen bryter mot en överenskommelse på ett ytterst överlagt sätt utan att ta ansvar för anledningen till att den vill vara otrogen. Om jag vill ligga med fler än min partner, om jag tycker att min partner är tråkig i sängen, om jag känner mig nere/pressad/stressad/ful/rädd/osäker, om jag är osäker på mina känslor, om jag inte orkar med att min partner är ledsen, om jag tycker att min partner inte ger mig tillräckligt med uppmärksamhet, osv, osv, då finns ett ”enkelt” svar: ta itu med problemet! Prata med din partner, ställ krav på förändring, eller kom fram till hur du vill ha det på egen hand.
Jag håller absolut med om att det finns annat som är mycket mer skadligt i förhållanden och som borde föranleda fler allvarliga diskussioner om regler och respekt. Men att skylla otrohet på tvåsamhet är att göra det enkelt för sig.
Jag har själv aldrig blivit utsatt för otrohet, dock hade jag förhållande med en kille som var väldigt elak mot mej, och nu i efterhand skulle jag kunna säga att göra som han gjorde mot mej är värre än att ha sex med en annan.
Jag skulle gissa på att det som hände där och då var alldeles för nära mej själv; jag var för upptagen med att få relationen att fungera för att reagera. Hade han där emot varit otrogen hade jag dumpat honom på stående fot.
Ofta kombineras nog otrohet med ett i övrigt svinigt beteende mot partnern. Det är lite som att det sällan är de fysiska skadorna som är värst i ett förhållande där misshandel förekommer men misshandeln fungerar som en slags indikator på det som ibland kan vara för svårt att upptäcka pga är subtilt.
Jag ser inte otrohet som begränsad till enbart sex, utan anser att man kan vara otrogen även när det gäller kärlek, pengar, droger o.s.v.. Otrohet = svek för mig, och där ingår inte bara att bryta mot ett löfte om sexuell eklusivitet, utan också att undanhålla saker det är helt uppenbart alternativt överenskommet att man bör berätta för sin partner, likaså att bryta mot andra löften man satt upp, t.ex. om hur ekonomin ska skötas. Därför skulle jag kunna ta precis lika illa upp av att min partner går bakom ryggen på mig när det gäller våra pengar eller ett eventuellt drogmissbruk, som när det gäller att ha sex eller hångla med en annan person.
Jag förstår helt enkelt inte varför så många diskussioner om otrohet ska utgå ifrån det sexuella, varför har det blivit så? Är det normen om tvåsamhet som spelar in? Synen på sex som något heligt, intimt och otroligt personligt? Synen på sin partners kropp som en ägodel? Osäkerhet inför sitt eget utseende och hur pass mycket man kan attrahera- om ens partner ligger med någon annan betyder det att man är äcklig & ful..?
För alltså, om två personer har kommit överens om en viss grej bortom sex och den ena personen bryter mot denna överenskommelse, kan det ju upplevas precis lika svekfullt & ångestfyllt, som för den personen som blir utsatt för sexuell otrohet. Jag har själv varit utsatt för andra typer av otrohet än direkt sexuell, jag har även varit otrogen på andra sätt än det sexuella. För mig hade min partner lika gärna kunnat knulla någon annan, det hade gjort ungefär lika ont eftersom båda delarna är ett svek. Jag vet inte om min partner såg det på samma sätt när jag gjorde de där otrohetsgrejerna, men jag såg det definitivt som äckligt.
Men vad gäller sexet- kanske behöver fler personer leva i ett öppet förhållande? Jag tror nämligen inte att den sexuella otroheten skulle vara lika stor om folk hittade relationsformer som passar dem, istället för att satsa på tvåsamheten & den sexuella eklusiviteten bara för att ”det är så det ska vara”. Tvåsamhet passar ju inte för alla, otrohet är ett bevis på det. Dock att det fortfarande inte är någon ursäkt eller ett försvar till att vara sexuellt otrogen- att medvetet bryta mot ett löfte och därigenom utsätta en person för emotionellt lidande är fan vidrigt oavsett. Innan man går och nuppar med andra kan man faktiskt ta det med sin partner. Förklara att man inte finner sexlivet tillfredsställande & försöka lösa det, kan man sedan inte lösa det är ett beslut om öppet förhållande nästa grej att fundera över, vill inte den ena partnern det… ja, då kanske man bör inse att det är dags att dumpa, även om man älskar henom. Det kommer ju bara bli smärtsamt för båda annars.
För mig vore det inte jordens undergång om min man var otrogen, och det gör mig förbannad att det finns folk som tror att det innebär att jag inte skulle vara kär i honom, eller att det saknas något i vårt förhållande. Eller tvärtom, att man inte längre är kär bara för att man kan tänka sig att vara otrogen. Och för den delen, om det nu ÄR så att det fattas något i ens förhållande och en är otrogen så blir det ofta en wake-up-call och då är det ju bra, vad det än resulterar i.
Det var någon författarinna som sa att för henne var monogami som att vara otrogen mot livet självt, och på ett sätt håller jag med. Jag har skrivit lite om det här: http://hostlycka.blogspot.com/2012/03/det-har-med-parforhallanden.html