Jag har funderat en del på hur man praktiserar feminism i vardagen. Här är mina grejer som jag gör:
- Kallar mig feminist. Jag kallar mig feminist så ofta jag får tillfälle. Det är nästan det enklaste och mest effektiva sättet att ta ställning på eftersom många anser att man inte bör kalla sig feminist eftersom det är ett så negativt laddat ord. För mig är det viktigt att inte behöva skämmas för min politiska hållning. När man kallar sig feminist så blir folk ofta nyfikna och frågar, och det är ett väldigt bra sätt att börja snacka feminism på.
- Upplyser om strukturer och feministisk teori så ofta jag kan. Kan säkert upplevas som jobbigt av många men jag upplever även att många blir intresserade av saker de hör mycket om i sin vardag. På sätt och vis öppnar man upp en ny tankevärld för andra när man pratar om vissa perspektiv. Mycket som händer i människors vardagliga liv går att se ur en feministisk synvinkel på ett fruktbart sätt.
- Utvärderar och förändrar min livsstil. Jag funderar ständigt över de saker jag gör, som att raka benen eller sminka mig, ur ett feministisk perspektiv och funderar över hur mycket jag gör dessa saker för att jag har blivit upplärd till det av samhället. Jag försöker ständigt att frigöra mig från värderingar om utseende och livsstil som jag upplever som tyngande.
- Umgås med och intresserar mig för kvinnor. Detta kommer delvis naturligt eftersom jag jobbar som au pair och därför umgås mycket med andra au pairer, som oftast är kvinnor. Det är för det första väldigt skönt att umgås mycket med kvinnor eftersom man inte har någon manlig motsats att stå i kontrast mot. Jag tycker också att det är viktigt att uppvärdera umgänge mellan kvinnor i sig och inte bara se det som något man gör i väntan på en man. Jag har också helt slutat säga saker som att jag umgås mycket med män, att jag var en pojkflicka som yngre och så vidare. Ser inget värde i att tjata om könstillhörigheten på mina kompisar.
- Tar ingen skit. Har helt slutat intressera mig för och prata med personer som försöker trycka ner mig. Har även slutat skratta åt skämt bara för att man ”ska”. Jag har på det stora hela blivit mer bekväm med att vissa uppfattar mig som en grinig surfitta, helt enkelt.
Det är inte som att något av detta har kommit via aktiv ansträngning eller uppoffring, det har snarare kommit naturligt när jag resonerat mer och mer kring könsstrukturer.
Har ni några feministiska vardagspraktiker som ni vill dela med er av?
Att ifrågasätta när folk säger saker som är antifeministiska eller könsrollsstereotypa. Typ ”åååh, typiskt killar!” och sånt. Då är man jobbig men brukar försöka göra det iallafall.
Att få stöd, inspiration och vidgade vyer genom att umgås med andra feminister, läsa feministiska bloggar eller böcker.
Skönt att känna att man inte är ensam. Och utvecklande att få sina tankar utmanade av andra.
Jag gör i stort sett de fyra första punkterna du skriver om, pratar bl.a. väldigt mycket med min pojkvän som innan han träffade mig inte funderat särskilt mycket om feminism. Han har ett grundtänk att bemöta alla människor med respekt men ibland uttrycker han sig klumpigt och könsstereotypt och då brukar jag ta upp det med honom. Han säger själv att han lär sig mycket av mig och det känns bra. Det jag har svårast för som jag skulle vilja göra mer är det som du skriver om i punkt 5, och som MarySaintMary skriver om, att våga vara ”den tråkiga surfittan” och att ifrågasätta när folk säger dryga saker om hur killar/tjejer är. Jag är alldeles för rädd för att uppfattas som tråkig och sur. Det är ganska dumt eftersom jag själv kanske tycker människan som säger något dumt könsstereotypt verkar dryg, men ändå vill jag att hen ska gilla mig. Jag vill verkligen och försöker bli bättre på att sluta tycka det är viktigt att alla uppfattar mig som trevlig. En annan sak jag gör i vardagen är att jag funderar och utvärderar mitt sätt att prata på och röra mig, för att undvika att förminska mig själv som faktiskt många tjejer gör; visar med rösten, orden och kroppen att de är lite dummare/oviktigare/mindre värda att lyssna på. Även om det är nåt ämne jag inte har stenkoll på så ursäktar jag mig inte när jag pratar om det, utan kör på efter bästa förmåga. (jag menar alltså inte att jag låtsas att jag har stenkoll, bara att jag inte förminskar mig själv)
”det är viktigt att uppvärdera umgänge mellan kvinnor i sig och inte bara se det som något man gör i väntan på en man” Det stycket gillade jag väldigt mycket!
Tack så mycket!
Jag kallar mig också feminist ofta. Jag tänker också på hur jag uttrycker mig, vilka ord jag använde och så. Till exempel använder jag hen (en diskussionsstartare, precis som att kalla sig feminist!), jag säger aldrig saker som ”gemene man” och ”siste man stänger dörren” utan byter ut man mot människa eller något annat.
I mitt jobb (inom förskolan) försöker jag bemöta barnen precis lika och ger aldrig komplimanger för utseendet. Precis som ina skriver har jag också ”lärt upp” min pojkvän, och även vänner och familj.
Andra grejer tycker jag är svårare, tex sminkar jag mig, rakar benen osv fastän att jag tycker att det är tråkigt, men jag känner mig så mycket snyggare efter att jag har fixat mig. Och det är jätteviktigt för mig fortfarande. Om jag känner mig ful mår jag jättedåligt och jag kan knappt gå ut utan smink. Det är något jag kämpar med.