Otrohet beskrivs ofta som det största sveket i en relation. Vi får höra från alla håll och kanter att otrohet absolut inte är okej. Det är totalt oförlåtligt, hjärtlöst, till och med kanske det värsta man kan göra mot en annan människa. Samtidigt lever vi i ett samhälle där otrohet är otroligt vanligt, troligen beroende på att många tvingar in sig själva i en samlevnadsform som egentligen inte passar dem. Men det har jag avhandlat redan både här och här.
Jag tog innan upp synen på otrohet med ett exempel från Sex and the city där Mirandas man är otrogen mot henne. De har ett bra förhållande och ett barn, han är verkligen ångerfull över vad han har gjort, ändå så väljer hon att dumpa honom direkt. Anledningen som han anger till sin otrohet är att hon har fördummat deras sexliv under ett halvårs tid. Jag skrev om att jag tycker att Mirandas reaktion är orimlig och fick då en massa reaktioner av typen: ”men han hade faktiskt lovat att vara trogen, man bryter inte ett löfte”. Detta är den enligt mig vanligaste reaktionen när man tar upp hur otroligt hårt människor tar på otrohet. Väldigt mycket fokus jus tpå det faktum att man faktiskt har lovat, och det man lovar ska man hålla.
När man inleder en relation så kommer man överens om en mängd grejer, uttalade och outtalade. I att vara tillsammans ingår en massa förväntningar, saker som att ställa upp för sin partner, att behandla sin partner med respekt, att vara ärlig, att försöka lösa problem som uppstår och så vidare. Ett av dessa självklara krav har kommit att bli att man är sexuellt exklusiv. Det är inget fel med det, absolut inte, människor väljer själv vilka krav de ställer i ett förhållande och kommer man överens om något så gör man det. Däremot tycker jag att det är konstigt att det ses som något av det värsta att bryta mot i förhållandekontraktet. Många kan komma undan med både det ena och det andra, typ att offentligt förnedra sin partner, att strunta i att ställa upp när ens partner verkligen behöver hjälp, att ljuga om både det ena och det andra men när det kommer till otrohet så är det kört! Då åker partnern ut ur ens liv med huvudet före.
Något annat som också förväntas i ett förhållande av de flesta är att man har regelbundet sexuellt umgänge med varandra. Inte varje dag, inte så att man alltid kan få sex när man vill, men ändå att det finns sex i förhållandet. På samma sätt som det förväntas att man löser problem i förhållandet gemensamt så kan det även förväntas att man ska lösa diverse sexuella kriser i förhållandet gemensamt. Typ snacka igenom det, försöka på nytt och så vidare. Att ens partner saknar sexlust ibland är något man nog kan förväntas få stå ut med. Däremot att ens partner aktivt försummar sexlivet trots att man uttrycker att det är ett problem, vägrar försöka hitta en lösning på det och avvisar en gång på gång under flera månaders tid är inget som automatiskt kan antas ingå i människors förväntningar på en relation. Jag anser att man har en moralisk skyldighet att värna om sexlivet med den person man kräver sexuell exklusivitet av, det borde väl falla sin ganska naturligt?
Det är inte en fråga om att man ska vara ”tvungen” att ha sex med någon, det är en fråga om att värna om att relationen fungerar för båda parter på en mängd olika områden i livet, däribland det sexuella. På samma sätt som du inte ”tvingas” prata med eller respektera en människa för att det förutsätts av partnerskap att man faktiskt gör det. Att vara tillsammans handlar om att kunna balansera varandras intressen.
Ja, det är fel att vara otrogen men jag har otroligt svårt att se det som särskilt mycket värre än att bryta mot någon av alla de andra tysta överenskommelser som finns i en relation. Jag antar att otrohetens laddning handlar om att det är så otroligt konkret; hen låg med en annan! Det går liksom att greppa, alla förstår vad det innebär och det är ett av de mest väldefinierade sveken i en relation, det har ju till och med ett eget ord. De flesta har funderat över hur de skulle hantera en otrohet, desto färre har funderat på hur de skulle hantera om deras partner gjorde en till allmänt åtlöje inför sina vänner.
Jag har själv varit utsatt för otrohet. Ja, det var jobbigt, absolut. Men det var inte värre än många andra saker som skett i mitt förhållande (tro nu inte att det var ett hemskt förhållande, det är inte det som är poängen). Grejen är att när jag berättar om otroheten så blir folk genast otroligt berörda och involverade, de säger ”gud vad hemskt, vilket svek” även fast det ärligt talat inte är någon stor grej för mig numera. När jag sedan berättar om andra saker, saker som var betydligt mycket värre för mig och som suttit kvar i mig längre, så tas det emot med en axelryckning. Det är inte så konstigt, det där med axelryckningen. I de flesta relationer händer jobbiga saker, så är det bara. Att skada sin partner handlar sällan om att göra en sak fel en gång, det handlar mer om att regelbundet upprepa saker som skadar henom och relationen. Få skulle göra slut över ett brutet löfte, en lögn eller en förolämpning, däremot att göra slut för ett samlag anses helt befogat även om man i övrigt har en välfungerande relation. Jag tycker att det är orimligt att just löftet om att inte ha sex med andra har en sådan otroligt särställning, speciellt när det bryts så ofta som det gör.
Jag tycker att man i högre grad borde diskutera och värdera även andra saker som man inte gör emot varandra i ett förhållande på samma sätt. Varför ses det inte som otrohet att förnedra sin partner offentligt, till exempel? Varför är det just att bryta exklusiviteten i könsumgänge som ses som det värsta sveket i en relation? Och varför diskuteras det aldrig att i den relation där sexuell exklusivitet avkrävs så borde man även gemensamt sträva efter ett fungerande sexliv. Jag antar att det delvis handlar om det enorma och delvis rättfärdiga tabu som finns emot att säga att någon skulle ha en sexuell obligation till någon annan. Många blir väldigt obekväma när det talas om skyldighet till att ha sex. Men de premisser man går med på att vara sexuellt exklusiv under rör sig ju för det mesta om att man utgår från att man kommer ha ett sexliv med personen man går med på sexuell exklusivitet med, om dessa premisser förändras så kan ju också ens egen inställning komma att göra det.
Nu är det tyvärr så att det är väldigt svårt att ta upp förändringar rörande den sexuella exklusiviteten i förhållandet med sin partner sådär i efterhand, det är i regel något som måste göras i förväg. För många kan det säkert ses som minst lika kränkande att ens partner över huvud taget yttrar en vilja att ha sex med andra som att hen faktiskt gör slag i saken och har det. Men jag tänker att om sexlivet förändras drastiskt så får man också vara öppen för nya diskussioner om hur man ska ha det med den sexuella exklusiviteten.
Detta var ämne nummer sex i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.
