Blandade ”svart” (snarare brunt) och blått bläck och det blev såhär. Tyckte det var fint. Funderar på att sätta på slagmetall när det torkat.
Varför får just feminister inte ha teori?
Twittrade lite om det här med höga krav på kunskap om feministisk teori:
Problemet är inte att ni är obildade utan att ni låtsas som om ni inte är det???
Hade ju varit kul om folk faktiskt skrev OM teorier istället för att bara tycka att andra läser fel teorier. Hade så gärna haft en teoretisk diskussion men tyvärr ägnar ni er bara åt trams. Ärligt talat respekterar ingen som inte lägger fram sin syn på hur patriarkatet funkar ang detta. Säger inte att allt jag tycker är rätt men kan omöjligt ta kritik från någon som inte har något att sätta emot. Men sure använd det faktum att teorier inte e sanning för att helt o hållet strunta i teori. Bra feminism, verkligen.
Det finns en hållning som vissa har som är att feminister inte får ägna sig åt avancerad teori eftersom det är ”exkluderande”.
Att det finns avancerad feministisk teori innebär såklart inte att det är någonting alla förväntas ha koll på. ingen har ju koll på all teoribildning, utan en har i regel mer kol på det som rör ens egen situation, samhälle och historia. Jag har sämre koll på till exempel black feminism (har såklart läste lite men inte alls så mycket som jag skulle vilja) eftersom jag är vit och lever i ett samhälle där det inte är en stor tanketradition, om en jämför med till exempel USA. Jag har inte heller koll på liberalfeminism eftersom det inte intresserar mig, och så vidare. Jag tycker det är ganska intuitivt att vi är mer insatta i det som är relevant för våra livssituationer.
Nå, trots detta så anser jag att feministisk teori är viktigt. Vi behöver teori för att kunna angripa problem vi står inför. Detta innebär inte att alla måste vara akademiker, snarare att det måste finnas en slags kollektiv ansats att skapa och förstå teori, lära av varandra och så vidare.
problemet är egentligen inte att folk har dålig teoretisk koll utan det oerhörda brist på ödmjukhet som omgärdar frågan. Det finns ingen respekt för att andra kan vara mer kunniga inom feministisk teori, utan det behandlas som om allas åsikter vore just bara åsikter, att vi inte har olika mycket kunskap och olika ingångar i det. Ungefär som om en person som studerat feminism i flera år inte skulle ha bättre koll än någon random snubbe som just lärt sig att det heter patriarkat. Detta skulle såklart vara helt otänkbart om det gällde till exempel ekonomi, men det vet ju alla att så fort kvinnor sysslar med någon så ligger det på en femårings nivå, kanske rentav under.
Att feministisk teori är för akademisk och inte berör riktiga kvinnors liv är en typisk antifeministisk myt. Det handlar om att utmåla feminister som någon slags elit som bara ägnar sig åt fåniga abstraktioner som inte äger relevans i ”verkligheten”.
Detta handlar om att försvara den feministiska rörelsen, genom att förvägra oss någon form av högre teoribildning. Vi måste kräla i erfarenhetsdelandet, ty det är det enda alla kan relatera till. Vi måste sitta där och för evigt prata om att det en gång var jobbigt när en man kollade på vår kropp.
Ofta anklagas en för att ha en teoribildning som inte inkluderar alla kvinnor. Detta är såklart sant, jag tror inte att någon sådan existerar. Men istället för att bara klaga på saken kan vi väl försöka att skapa teori tillsammans, lära av varandra. För jag skulle gärna göra det om det inte var för att det så sällan faktiskt kommer till detta, istället är det bara ett evigt klagande från de som upplever sig ”exkluderade” ur den ena eller den andra teorin. Låt oss istället prata om hur vi ska skapa en inkluderande teori?
Högern utsätts inte för kritik för att det inte är någon idé.
Ibland är högermänniskor såhär:
Vänstern är så himla homofob/transfob/lesbofob/rasistisk/whatever men högern är minsann inte alls sådan.
Det stämmer såklart att vänstern har dessa problem, då vi lever i ett sådant samhälle så är det svårt att komma undan. Folk kommer vara lesbofoba, transfoba och så vidare. De är såklart ett problem men det är inget uppseendeväckande, och framförallt så är inte källan till detta problem vänstern som sådan utan det omgivande samhället. Det var inte vänstern som uppfann lesbofobin eller transfobin, det är lesbofoba och transfoba strukturer som genomsyrar hela samhället och därmed också ”vänstern” som verkar inom detta samhälle.
Anledningen till att vi sysslar med internkritik inom vänstern är för att vi ändå har en viss tilltro till projektet, vilket vi såklart inte har för högern i och med att deras historia när det kommer till rättigheter för någon annan än vita rika män inte är det bästa, för att uttrycka sig milt. En vet helt enkelt att om en sysslade med ”internkritik” inom högern så skulle ingen ens bry sig om att låtsas som om de lyssnade.
Vi ansluter oss till de rörelser som verkar ha potential att föra vår agenda och försöker påverka den. Om vi inte gjorde det skulle vi inte ha en chans, då gruppen lesbiska (tyvärr och än så länge, tills den lesbiska revolutionen är en realitet och alla kommer bli flator) är ganska liten. En får helt enkelt ta det onda med det goda och acceptera att det kommer finnas interna problem och ta tjuren vid hornen och försöka ändra på saken. Men att göra det inom högern är ingen idé, där finns det ingen som helst grogrund för någon slags solidaritet mellan de vita rika män de kämpar för och lesbiska kvinnor.
Vatten.
Den Modiga Lilla Feministen Moas Äventyr.
Heteros som inte tycker det är en stor grej att vara lesbisk.
En annan grej angående att ”Komma ut”; ibland är heteros så jävla fixerade vid att framstå som toleranta att de ba ”MEN DET VAR VÄL INGEN STOR GREJ!!!1!11!! JAG E INTE HOMOFOB!!1!! VERKLIGEN INTE HOMOFOB!!!1! ALDRIG HAR EN HOMOFOB TANKE FLUGIT GENOM DETTA HUVUD!!!1!!1” och en ba ”…jo det var en stor grej… för mig”. För det är en stor grej. Oavsett om en tycker det är obehagligt eller fett så är det en stor grej för många och detta ska ingen heteroperson säga något annat om.
Det är ju jättebra om andra inte tycker det är en stor grej men jag kan fortfarande tycka att det är det och att reagera som om det absolut inte är eller får vara det är bara så himla oinkännande beteende.
Dessutom kan det ju vara väldigt nervöst att komma ut och att låtsas som om det inte är det som heteroperson är ganska respektlöst. En har ju ingen jävla aning om hur stor eller liten grej det är för den en pratar med. Det har en väl inte som lesbisk heller men kanske har en en större lyhördhet inför sådant eftersom en själv varit med om det.
Att komma ut.
Det kanske kan låta lite konstigt, men jag tycker verkligen verkligen om att komma ut.
Varje gång jag kommer ut så blir jag mer lesbisk, jag etablerar detta faktum hos mig själv genom att säga det och stå för det. Orden är ju, som vi vet, performativa. Det innebär att det är en handling att benämna vissa saker. Att benämna mig själv som lesbisk gör också att jag blir lesbisk. Jag tycker om att själv ha makt över detta benämnande och bestämmande, vilket jag upplever att jag har när jag kommer ut frivilligt, utan att det förväntas av mig eller efterfrågas. Sedan är det givetvis så att om jag inte kom ut på egen hand så skulle det till slut avkrävas mig, vilket gör att denna makt bara är illusorisk under en viss period. Men det gör inte känslan mindre närvarande.
Jag älskar att känna denna stolthet, verkligen pride, över min läggning. Eftersom jag kom in i lesbiskheten genom det politiska, som ett delvis aktivt beslut så har jag aldrig känt skam för lesbiskheten som sådan. Jag har känt skam för den politiska aspekten, för att inte vara en ”riktig flata”, men jag har aldrig känt att mitt begär mot kvinnor som sådant är smutsigt, äckligt eller onormalt. Själva lesbiskheten som sådan är någonting jag enbart känner stolthet för, för jag känner att det är mitt eget beslut. Kanske kommer detta ändras när jag mer har grott in i min sexualitet, när den framstår som mer tvingande (jag upplever inte att jag kan ”välja” män nu men har fortfarande självbilden som just politiskt lesbisk). Då kanske jag kommer uppleva någon slags skam över det som jag kommer uppfatta som obestridligt. Nu är det hur som helst det internaliserade tvivlet om den egna lesbiskheten som är det stora problemet. Jag antar att detta är väldigt annorlunda beroende på vilken ingång en har i lesbiskheten, vilket i sig är ett mycket intressant ämne.
Nå, såhär skriver Judith Butler om saken i en essä från Könet Brinner:
Märkligt nog är det bilden av garderoben som skapar denna förväntan – och som säkerställer att den inte blir uppfylld.Att vara ”ute” är i viss mån alltid avhängigt att vara ”inne” det det äger en betydelse enbart inom denna polaritet. Således måste detta att vara ”ute”producera garderoben gång på gång för att kunna hålla sig självt ”ute”. Garderoben producerar löftet om ett avslöjande som, per definition, aldrig kommer.
Jag tyckte det var en intressant tanke om att garderoben liksom produceras när vi träder ut ur den, att vi för att kunna vara ”ute” måste ha en garderob att förhålla oss till. Avslöjandet som sådant skapar idén om att lesbiskheten är någonting som är hemligt och därmed måste just avslöjas. När vi avslöjat oss har vi också skapat tillståndet där lesbiskheten hemlighålls. Samtidigt måste vi ju avslöja oss just på grund av detta tillstånd. Det blir en slags dialektik där hemlighållandet och avslöjandet ständigt förstärker varandra.
Karin.
Har haft en fantastisk flatseparatistisk helg och firat min gudomliga födelsedag, det vill säga årsdagen för mitt flatskap. På bilderna posar Karin.
När du kom in i mig.
När du kom in i mig var det som att du slet mig från min barndom in i vuxenlivet i ett enda brutalt drag. Mina rötter blev våldsamt avslitna och jag hade ingenting att fästa mig i den nya marken med. Jag virrade runt i denna okända kalla värld, stumma kalla ansikten mötte mig överallt och plötsligt kändes det som att de förväntade sig någonting helt annat av mig än innan. Det var som att de visste, men egentligen vara det ju bara min egen insikt om mitt nyligen påbörjade kvinnoskap som spökade i deras tänka blick. Jag visste att de skulle komma att veta. Jag hade hört dem tala om min äldre syster, om andra kvinnor.
För dem var jag fortfarande ett barn, visserligen på väg att bli kvinna, men de visste inte att det redan fullbordats av vår köttets förening.
Och jag skämdes. Jag skämdes över denna kropp som du varit i. Som väckt ditt begär. Jag skämdes över att ha lockat fram detta vidriga ur dig. Att det var min kropp som var skyldig till din reaktion.
Och många gånger efter det har jag fått bära skulden för det män som du projicerat på. Min kropp, denna ofria kvinnokropp dömd till underkastelse. Deras blickar slutade vara deras ansvar när de brände mot min själva hud.
Nyvaken.
